Just medan jag skriver dessa rader pågår en demonstration i Vetlanda. En demonstration där arga ortsbor riktar sin vrede mot socialchefen och kräver hans avgång. Bakgrunden är förstås socialtjänstens underlåtenhetssynder i fallet med den nu 16-åriga flicka som under flera år tvingades leva med en pappa som förgrep sig på henne.
Det här skulle kunna vara ett inlägg om grävande journalistik. I svallvågorna kring Uppdrag Gransknings reportage om fallet har en debatt startat om den grävande journalistiken. Lars Adaktusson skrev en krönika i ämnet där han tar avstånd från de metoder - dramatiseringen, de dolda inspelningarna, hårdvinklingen - som idag kännetecknar mycket av den grävande journalistiken. Det var en mycket tänkvärd krönika. Den ledde i sin tur fram till en mycket tramsig debatt mellan Josefsson och Adaktusson i Godmorgon Sverige. En debatt som känntecknades av invektiv och frånvaron av reflektion.
Britta Svensson nyanserar idag bilden av granskningen. Affären var känd sedan i höstas. Ingen ny granskning har egentligen gjorts av Janne Josefsson. DN var före och barnombudsmannen har också uppmärksammat fallet redan i höstas. Men dramatiseringen och det starka genomslaget i teve har nu lett fram till de starka reaktionerna och demonstrationerna i Vetlanda. Läs Svensson krönika, den är också tänkvärd.
För egen del tror jag att vi behöver grävande journalistik som använder sig av dramatisering och dolda inspelningar. Men vi behöver också en diskussion om hur denna typ av journalistik manipulerar oss och vad som händer i ett samhälle där granskning alltid ska följas av avgång för att det ska räknas.
Det här är ett inlägg om förlåtelse. Jag vet inte hur många underlåtelsesynder jag begår på en vecka, men några stycken är det allt. Både mot familjen och på jobbet. Oftast handlar det om att jag prioriterat fel, eller glömt något. Ibland har jag helt enkelt inte förstått det som sagts mig. Jag tror det händer de flesta av oss. Ibland får det riktigt dåliga konsekvenser, oftast inga alls. Men jag lever ett så priviligierat liv att jag i alla lägen hoppas på omgivningens förlåtelse. Och får den oftast, för att inte säga alltid.
Jag försöker också att vara generös med att förlåta andra. Jag tror att om vi, du och jag, alltid agerar för att sätta åt den som gjort fel så får vi ett intolerant samhälle där folk blir rädda för att överhuvudtaget agera. När socialen i Vetlanda har gjort fel, vilket de uppenbart har, är det viktigare för mig att ta reda på vad de gjort för att se till att det inte händer igen än att kräva att de skyldiga pekas ut och tvingas avgå. Visst finns det lägen då avgångar är berättigade, och andra lägen där det är rimligt att straffa folk. Men även det måste ske på ett sätt som gör det möjligt för dessa människor att komma igen. Att få en andra chans.
Vi får inte bli snåla med att ge människor en andra chans. Föreställ dig bara själv hur du skulle uppleva det om du visste att ditt första misstag också blir ditt sista. Hur skulle man då kunna upprätthålla ett förhållande? Hur skulle en arbetsplats se ut där varje misslyckande leder till avskedande? Förlåtelsen är inte bara en försäkring för dig själv, den är också ett smörjmedel för all typ av mänsklig interaktion.
Om den granskande journalistiken krymper utrymmet för förlåtelse i samhället då gör den oss en rejäl björntjänst. Om den däremot bidrar till att få oss att lära av våra misstag då är den livsnödvändig. Men vilket är det? Hur ser det egentligen ut idag?
Andra intressanta bloggar om: media, granskande journalistik, förlåtelse, janne josefsson, lars adaktusson, vetlanda, samhälle
Jag håller med. En demonstration mot människor på höga hästar med snaran i hand vore på sin plats.
Förlåtelsen har visst plats men den har sina gränser. Ska vi förlåta hagamannen ? Ska vi förlåta hitler? Ska vi förlåta saddam? Hur långt ska vi gå? Dessa kreatur till socialarbetare som år efter år, anmälan efter anmälan, trots att de kände till mannens bakgrund lät den lilla flickan bo kvar och våldtas gång på gång på gång? ALDRIG !! Aldrig mer ska dessa personer som varit inblandade i detta ärende få handha ett ärende där människors livsöde står på spel. Chefen bör omgående säga upp alla inblandade och därefter avgå utan anspråk på ersättning. I detta fall har man blundat för att man varit rädd för mannen i fråga, visst påstås det att det inte är så men så är det och det är skamligt, förkastligt ,,,,,, ja jag saknar ord och tänker inte leta efter ordet förlåt …….
Det är inte något kollektivt “vi” som ska förlåta, det är “flickan”.
Det vi kan göra är att se till att det inte upprepas. Och ett bra sätt verkar vara att se till att de som upprepade gånger valde att titta åt ett annat håll förpassas till någon annan mera passande tjänst.
Läser dina inlägg ganska ofta, dock utan att nicka instämmande så väldigt många gånger. Detta inlägg var dock mycket välformulerat, mycket tänkvärt och något som alla borde ta till sig. Well done!
Visst finns det plats för förlåtelse, men den får inte innebära att de som är skyldiga till underlåtenhet inte måste ta sitt ansvar, som att exempelvis avgå .. Jag ser ingen motsättning i att förlåta och att samtidigt kräva någons avgång. För visst gör vi människor fel, men vi måste också inse att våra fel ibland får konsekvenser vi måste ta…
Jag håller helt med i det Johan skrev. Vilka “vi”? Det är inte “vi” som ska förlåta, det är “hon”, dvs flickan. I stället ska vi kanske betrakta oss som medskyldiga till att sånt här får fortgå och upprepas.
Tror du att det är första gången som underlåtenhet från sociala och andra myndigheter leder till att barn lämnas i sticket och far fruktansvärt illa??
Jag förslår att ni läser den här artikeln i dagens DN:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=638755
Notera att misshandeln skett vid två tillfällen och att det första tillfället även det polisanmälts. Uppenbarligen utan någon större effekt, eftersom pappan lämnades med fria händer att återigen misshandla sin fyraåriga dotter, den här gången så svårt att hennes liv var i fara…
Hur tror du att det kunde ske? Kan det ha varit genom att sociala myndigheter underlåtit att agera…? Det här exemplet och fallet med flickan i Vetlanda är långt i från de första fall jag stött på, där de sociala myndigheterna visat en närmast brottslig oförmåga att se problemen och hantera dem och där resultat blivit ett enormt lidande för barn.
Men i Sverige tycks vi (eller våra myndigheter) leva i en sorts “Åsa-Nisse-värld”, där ingen egentligen är riktigt elak och där allt ordnar sig, där bovarna i värsta fall stjäl kassan i lanthandeln och rodnar skamset när de blir fångade av länsman…
Du skrev:
“Föreställ dig bara själv hur du skulle uppleva det om du visste att ditt första misstag också blir ditt sista.”
I stället skulle du prova att skriva:
“Föreställ dig bara själv hur du skulle uppleva det om du visste att ditt första misstag också blir någon annans sista.”
Om ditt misstag, dvs i det här fallet en katastrofal oförmåga att vidta de rätta åtgärderna (kolla pappans bakgrund tex), leder till att ett barn skadas/torteras/dödas, varför skulle jag förlåta det? Framförallt: kunde du förlåta dig själv om du gjorde ett sånt misstag?
Vackra ord och nobla principer funkar bra, om det inte är man själv som blir våldtagen eller slagen…
Magnus, du har fel. Vi kan inte förlåta socialgubbarna, helt enkelt därför att dessa inte har gjort någonting mot oss. Den enda som kan förlåta är flickan i fråga och det kan du ge dig katten på att hon aldrig gör. Om du Magnus förlåter socialgubbarna så är det som att slå flickan på käften, är det det du vill?
Ja, nu skall jag gå ut och förlåta SD för att de för en rasistisk politik.
De bättrar sig säkert och lägger ner sitt parti innan valet 2010!
Bengt Nilsson, röd gråsosse
Mycket välformulerat inlägg. Lynchmobbar ska aldrig uppmuntras. Frågan jag ställer mig är: var var Vetlandas lynchmobb i höstas? När nyheten kom ut. Det borde rimligtvis ha varit på lokalnyheterna. Varför protestera man inte då?
Kan inte någon göra ett reportage om en soc-arbetares vardag, där det finns utrymme till reflektion om de svåra val man ställs inför?
Om socialen hade ryckt in tidigare och om Louise då hade velat stanna hos sin far (många barn skyddar sina dåliga föräldrar), vad hade Janne Josefsson sagt då?
Visst är det så att den aggressiva typ av journalistik som Josefsson bedriver i första hand piskar upp en lynch-stämning. Det blir till slut inte frågan som blir det viktiga utan med vilka medel den drivs. Skjuter bäst som skjuter mest.
Ett utmärkt exempel på insiktsfull och subtil undersökande journalistik är Mustafa Cans reportage om SD. Hans genialiska lågmäldhet får långt större sprängkraft än Josefssons torpederande och frågan hamnar i fokus - inte den som ställer den. Grävande och granskning behövs, men inte som ett självändamål.
Tycker också att artikeln var välformulerad och tänkvärd. Du missar dock en springande punkt, tjänstemännen gjorde misstag som var ytterligt grova, gång på gång i samma fall. En missbedömning måste alla socialarbetare kunna göra, gränsfallen är många och svårbedömda. men i detta fall var det inte svårbedömt, pappan satte en kniv mot dottern hals, han sov ute i 15 graders kyla, t.o.m. poliserna reagerade med ryggraden, grannar ringde, skolan ringde där socialtjänstemännen skyllde på “skolrelaterade” problem. Det är för mycket helt enkelt, det är snarast att jämföra med att du skulle supa på jobbet och slå din fru, då skulle nog gränsen närma sig även för din omgivning.
En otroligt svår fråga. Jag har suttit i en socialnämnd och dess “innersta krets” - dvs de som fattar besluten kring omhändertagande mm. Socionomerna/tjänstemännen gör utredningar som vi läser. De kan ha ägnat månader åt ett ärende, skrivit ett dokument på tjugo sidor. Det ska politikerna sätta sig in i på ganska kort tid. Vi har heller inte träffat de berörda. De berörda kan begära företräde (dvs kräva att få träffa beslutsfattarna) för att lämna sin bild direkt. Men det sker nästan aldrig. Det är något av de svåraste, sorgligaste och mest intressanta uppdrag jag har haft.
Jag kan - utifrån sett - inte begripa varför inget har gjorts. Det måste jag ändå säga. Men jag har ju ingen aning vad som föregåtts. Jag gillar inte heller lynchmobb. Men när man upprepade gånger inte gör sitt jobb, så bör man nog ta konsekvenserna för det. Den här tjejen verkar ha haft oturen med båda sina föräldrar. De föräldrarna måste ta konsekvenserna - mest av alla anser jag. Men i detta verkar hela vuxenvärlden varit för flata helt enkelt. Pinsamt, fruktansvärt och förjävligt! Men vi måste ändå försöka lära något av detta. Jag hoppas liksom Magnus att det är det som kommer ut av detta tragiska.
Chefen för familjerättssektionen har redan slutat. Finns det anledning att även socialchefen skall sluta?
Socialchefens ansvar är att se till att rutinerna fungerar, att handläggningen sker på förutsägbara grunder och att det finns en rättssäkerhet.
Om det kommer in anmälningar från polis och skola skall dessa utredas, fakta skall samlas in, övervägningarna skall dokumenteras och slutsatserna motiveras. Här har det brustit i detta ärende och den intressanta frågan är om bristerna är ett undantag från ordinarie rutiner eller om de är systematiska.
I ansvarsfrågan bör man avstå från nyhetsvärdering. Hur skulle det se ut om preskriptionstiden inskränktes till journalistikens bäst före-datum?
Jag håller med Magnus. Bra postning, eftertanke behövs här. Möjligen blir det fel att tala om “förlåtelse”, kanske borde man tala om “avstå från (symbolisk) lynchning” istället. Flera har påpekat att bara flickan Louise kan förlåta, och det är nog sant. Samtidigt kan inte hennes förlåtande eller icke-förlåtande handla om vem som ska ha kvar sitt jobb eller inte, lika lite som vi ska låta anhöriga till offret bestämma hurdant straff en mördare ska ha.
Det är möjligt att de här personerna det gäller verkligen borde avgå — men är det vår sak att avgöra? Baserat på Janne Josefssons indignationsreportage?
Det är intressant hur modetrenderna svänger vad gåller åsikter. Jag minns ett sjuttiotal när kulturelitens och massmedias indignationen ständigt gällde och handlade om hur hemskt det var med alla dessa socialarbetare som ingrep och tog barnen ifrån deras föräldrar för allting. Har för mig att Europadomstolen (tror jag det var) tom uttalade kritk mot Sverige för att man ingrep i familjernas liv alldeles för ofta och tog barn ifrån sina föräldrar alldeles i onödan.