Jag brukar vara försiktig med att uttala mig om ledarfrågor i andra partier. Det känns märkligt att jag som medlem i socialdemokraterna skulle ha någon synpunkt på vem som bör leda folkpartiet. Precis lika märkligt som jag tycker det är när folkpartister har synpunkter på socialdemokratiska ledarval.
Så om Leijonborgs avgång har jag inte mycket att säga. Däremot är jag förstås intresserad av hur lederskiftet kan komma att påverka folkpartiets positionering i svensk politik. Sedan den borgerliga alliansen bildades har folkpartiet framstått som något av alliansens gökunge. Visserligen har Lars Leijonborg bekänt sig till denna skapelse. Men det har också märkts, av hans egna och andras uttalanden, att alliansen aldrig riktigt varit bekväm för folkpartiet.
Mittenpartiernas beteende är viktigt för hur svensk politik formas. Idag har man låst upp den svenska politiken i block som ser ut att vara svårrubbade. Och blir Leijonborgs efterträdare någon av de folkpartister som idag ingår i regeringen lär inte detta förändras. Björklund, Malmström och Sabuni har sina poster tack vareframgångarna för alliansen. De lär knappast vara intresserade av att bryta blockbarriärer. Det skulle möjligen en kandidat från utsidan regeringen vara.
Inneslutna i alliansen kommer folkpartiet spela en allt mindre betydande roll. Utvecklingen mot ett tvåpartisystem kommer utplåna resterna av ett levande socialliberalt parti. Leijonborgs avgång betyder antagligen att folkpartiet närmare knyts till alliansen, jag tror det är en sista björntjänst för svensk politik och definitivt för folkpartiet.
[tags]folkpartiet, lars leijonborg[/tags]
Utvecklingen mot ett Sverige med endast TVÅ politiska partier är just vad detta land behöver. Veliga svenskar hoppar fram och tillbaka mellan tre socialistiska partier och resten hoppar mellan fyra icke-socialistiska partier. Förmodligen passar detta svenskarnas kynne på något vis. Man vill, och orkar inte, ta ställning till valet mellan total socialism eller kapitalism fast man innerst inne har sympatierna i ett av dem. Då är det mer behändigt att glida fram och tillbaka utefter skalan för att hålla ett rent samvete. En stark anledning till detta uppförande är att svensken är så fruktansvärt politiskt naiv och är för bekväm att ta slutlig ställning.
De som talar om ett befintligt klassamhälle och vill ta bort det vet att detta bara kan försvinna genom total socialism. Icke-socialisterna har det givetvis betydligt lättare i sitt val.
När skall alla smygsocialister krypa fram ur sina kamouflerade hålor och våga välja väg? Ni kan enkelt utradera ert så förhatade klassamhälle genom att genomföra total socialism där staten äger produktionsmedlen, finanssektorn och landets alla råvarutillgångar.
Vad håller er tillbaka? Omdömet, fegheten eller kanske till och med rädslan?
Endast TVÅ diametralt ideologiskt motsatta politiska partier kan avgöra striden! Dessutom skulle antalet politiker och politiska tjänstemän och deras byråkrater kunna mer än halveras till gagn
för åldrings- och sjukvården. Dit skall skattepengarna gå!
För min del tycker jag att det är meningslöst att som socialdemokrat drömma sig tillbaka till en tid då Olof Johansson var ytterst nära att kunna stryka beskrivningen av centerpartiet som ”icke-socialistiskt”, eller en tid då Ola Ullsten beskrev löntagarfonder som en i grunden liberal idé.
Det finns bara ett mittenparti i svensk politik. Och det är ett parti som inte borde vara i mitten, utan till vänster. Det partiet heter miljöpartiet de gröna.
Nästa alla sossar och högermänniskor drömmer om ett tvåpartisystem. Det är de villiga att ta även om röstdeltagandet går ner till bara 50%, eftersom makten är viktigare för dem än förtroendet.
Visionen om ett tvåpartisystem visar att man inte insett att partier och rörelser representerar olika klasser och skikt och deras intressen i klasskampen. Det går inte att pressa in mängder av motstridiga intressen i två mot varandra stående partier. Förr eller senare sipprar oppositioner fram som formerar sig – se bara på hur Leijonborg fälldes. Eller se bara så självklart en rännil av antiabortrörelse rinner från KD till sd. Inte ens i en enpartistat kan alla klassintressen samlas – hur gärna än partiet så önskar.
Att det finns så många partier och strömningar visar bara på mängden av konflikter inom marknadsekonomin.
Visionen om ett tvåpartisystem är i bästa fall en skrivbordskonstruktion i en förvirrande värld – i värsta fall ett steg mot bara ett enda parti.
St Just! Det av er så förhatliga klassamhället kan enligt min åsikt bara destrueras genom att landet inför total socialism. Varför förnekar ni detta? Eller har du en annan, av oss andra förbisedd, ideologi? Enligt dig har ju klassklyftorna ökat under socialdemokratins maktinnehav och dess hyllande av ”blandekonomin”.
Nu ska Rudström och jag inte på nytt öppna en sidodebatt där Rudström åter får förneka klassamhälle, klassklyftor och i allmännhet måla upp bilder av allt till vänster utposter av sibirisk gulag.
Frågan här gällde om vi går mot ett tvåpartisystem – mitt svar är nej och det är heller inte önskvärt. Rudström förespråkar denna begränsade tvåsamhet. Emellertid kommer striden mellan klasser och strömningar inom marknadsekonomin visa att Rudström konstruktion bara är just – en önskan.
Håller med St Just att vi skall vara stringenta i debatten. Jag förespråkar med personlig övertygelse att ett två-partisystem skulle lösa de svenska socialisternas problem med klassklyftor. Såvida det nya starka totalsocialistiska partiet får makten givetvis. Varför vill ni inte detta? Då slipper ni ju all strid och det önskade klasslösa samhället kan förverkligas. Eller är det just striden ni älskar för dess egen skull?
Nej visst ja, vi skulle ju inte tala om detta känsliga ämne. Sorry!
PS Jag har aldrig förnekat att Sverige är ett klassamhälle eftersom ni aldrig kan definiera klasserna. Ordagrant har jag däremot sagt. ”jag säger inte att det inte finns ett klassamhälle”.