För statens del handlar äktenskapslagstiftningen om att ge juridiskt stabila former för par som lever tillsammans. Äktenskapsbalken reglerar makarnas lagliga relationer till varandra inom äktenskapet och när förhållandet spricker.

För de religiösa samfundens del så handlar äktenskapet om att välsigna den typen av par man accepterar. Många kristna samfund accepterar inte homosexualitet. Men det gör däremot staten.

Den svenska staten accepterar och uppmuntrar stabila parförhållanden oavsett vilka kön som ingår i paret. Staten accepterar också adoptioner inom likakönade par. Det hänger samman.

När nu en samling värdekonservativa geronter på debattplats vill få oss att tro att barn mår bäst av att växa upp i en familj där föräldrarna har olika kön så har de flera saker på agendan. För det första blandar de ihop religiösa intressen med statens intresse. För det andra vill de få oss att tro att barn som växer upp i förhållanden som ser annorlunda ut än mamma-pappa-barn på något sätt skulle fara illa.

Det handlar om att få oss alla att känna oss otillräckliga. Vi vet att många barn växer upp i familjer som bara består av en förälder. Är det bättre eller sämre än att växa upp med två vuxna personer? Kan en ensamstående pappa inte ge barnet det hon behöver för sin uppväxt? Kan inte den ensamstående mamman det? På vilket sätt försämras barnets uppväxtvillkor av att ha två föräldrar av samma kön som älskar henne och föder honom?

Under allt lulllull i artikeln finns budskapet att den som inte låter barn växa upp i en kärnfamilj är otillräcklig. Men hur många av oss lever så idag? Vi vet att män är lika kapabla att ta hand om barn som kvinnor. Vad är då problemet med att låta två män som älskar varandra och sitt barn få lika stabila juridiska förhållanden som en man och en kvinna?

[tags]politik, äktenskap, sexualitet, barn[/tags]

Bloggar etiketter: Samhälle