[UPPDATERAD] I Dagens Media finns idag en i några stycken viktig artikel om medborgarjournalistik. Den tar sin utgångspunkt i att jag nyligen vann Nyhetspriset - ett pris för medborgarjournalistik. Skälet till det var att jag först publicerade uppgifterna om Maria Borelius inkomster efter att hon sagt sig inte haft råd att betala vitt under 90-talet.
Fredrik R Krohnman och Jonatan Leman reser invändningar mot att jag fick priset eftersom jag är en “politisk pr-nisse” och således inte - underförstått - en vanlig medborgare. Så kan man förstås presentera saken. Som de flesta av mina läsare känner till så är jag socialdemokrat och därtill anställd av socialdemokraterna som pressekreterare i Stockholms läns landsting. Det är ju ingen hemlighet, precis.
Krohnman och Leman tycker att jag lika gärna kunde ha gjort mitt jobb som s-märkt pr-makare genom att lyfta på luren och tipsat en kvällstidning om Borelius inkomster. Och det är sant, så kunde jag gjort om mitt syfte var att misskreditera handelsministern. Men mitt syfte var annorlunda. Jag ville med hjälp av Borelius uttalande om att hon inte hade råd i kombination visa vad moderaterna och alliansen menade med “vanligt folk” när de beskriver avdraget för hushållsnära tjänster som en reform för just detta vanliga folk. Och min klo var att även om man räknar bort tiotusentals kronor i avdrag från lönen kan de flesta, likt Borelius, fortfarande hävda att de “inte har råd att betala vitt”. Vinkeln i tidningarna blev en annan, och pigdebatten försvann som en tunn blå rök. Kvar var bara affären.
Man kan som Leman och Krohnman försöka åstadkomma en definition av medborgarjournalistik som leder fram till samma stigma som den normala journalistiken lider av. Nämligen att den måste vara oberoende, opartisk och objektiv. Jag tror inte på det, inte ens när det rör journalister på en redaktion. Alla har en världsbild och med den följande värderingar. Förbannad blir jag dock när det antyds att jag inte skulle redovisat mina värderingar eller mina anställningsförhållanden. Det är inte sant. I varje medieframträdande i ansliutning till Boreliusaffären och min inblandning har jag redovisat vem jag är och var jag kommer ifrån.
Jag delar nämligen uppfattningen att redovisningen av ens egna förhållanden är viktiga för att bedöma trovärdigheten i det man skriver. Jag ser det gärna i den vanliga journalistiken också i betydligt större utsträckning än idag.
Likaså blir jag förbannad när Krohnman och Leman skriver:
Han fortsätter att odla myten om sitt oberoende genom att till Dagens Media säga: “Jag behöver pengarna att betala av alla år av bloggande utan att få betalt.” Vi tvivlar på att socialdemokraterna betalar så pass dålig lön att Magnus Ljungkvist tvingas dryga ut kassan med att blogga.
- Jag har inte odlat någon myt om oberoende.
- Jag betalar mitt bloggande själv och “behöver” inte ett pris för att betala för mig MEN jag svarade på vad jag skulle använda prispengarna till och några tusen kommer gå till att sanera det checkkonto från vilket jag betalat mitt bloggande.
- Jag bloggar inte för att dryga ut någon kassa. Jag bloggar för att jag tycker det är roligt att uttrycka mig själv, mina åsikter och sådant som jag tycker är intressant att publicera.
- Mitt parti har aldrig bett mig att blogga. De har inget inflytande över vad jag publicerar här och kommer heller aldrig att få det. Däremot påverkar mitt jobb mig så till vida att jag inte skriver om landstingspolitik. Eftersom det är det jag jobbar med. Detta är en begränsning jag själv ålagt mig.
Vad var då viktigt i debattartikeln? Jo, det är viktigt att reda ut frågan om oberoende och opartiskhet. Det är också viktigt att reda ut om ett politiskt engagemang ska ses som en black om foten i förhållande till ens medborgerliga rättigheter. De båda debattörerna är i mitt tycke helt ute och cyklar, men väcker ändå viktiga frågor till liv. I den debatten tänker jag delta. Och jag tänker inte skämmas för mig, trots att jag är socialdemokrat.
[Uppdatering 2007 07 19, Ursprungligen en kommentar på PromeMorian] Bara lite källredovisning. I samma tidning som jag idag får kritik för att inte varit öppen med med min identitet redovisades mitt Boreliusavslöjande med rubriken “ Presschef (s) fällde Borelius i sin blogg” I Aftonbladet var rubriken “Bloggaren som fällde Borelius” med underrubriken ” Pressekreterare (s) grävde fram Maria Borelius inkomstuppgifter - först av alla”
Det är trams att påstå att jag skulle ha mörkat min yrkesmässiga affiliation med socialdemokraterna. Den som söker finner snabbt bevis på motsatsen. Sakines och Fredriks motvilja att se att jag faktiskt varit helt öppen med detta förstår jag inte riktigt.
Min intention att bedriva medborgarjournalistik på min blogg redovisade jag veckor före Boreliusavslöjandet. Den 26 september skriver jag om denna min nya inriktning och det är många veckor kvar till jag ens funderar kring Maria Borelius. Därefter har jag granskat Edvard Unsgaard, Borelius, ledarstriden i socialdemokratiska kvinnoförbundet, friskoleavknoppningar i Stockholm och en hel del annat.
Däremot skriver jag aldrig om någonting som rör mitt arbete, eftersom min blogg är privat och jag publicerar mig där som medborgare. Just det.
Andra intressanta bloggar om: medborgarjournalistik, bloggofären, media
Hej Magnus,
Först och främst är det kul att du är intresserad av en seriös diskussion kring begreppet medborgarjournalistik och att du tar dig tid att skriva ett innehållsrikt svar. Det är en viktig diskussion och det är på tiden att den kommer igång.
Du tycker att du själv varit tydlig med din yrkesroll på din blogg och du irriterar dig över att vi inte delar den uppfattningen. Vi är, som framgår av artikeln, inte lika övertygade om att det budskapet har nått fram. Det man möts av på din blogg är epitetet “vit medelålders man” som bloggar om “politik och annat”. Under “Vad hittar du här?” finner man mer epitet som du klistrar på dig, ömsom på allvar och ömsom lättsamt självironiskt. Vi hittar också formuleringen att du “inte representerar något särintresse”.
Detta, tillsammans med uttalanden som till exempel det du gav i Dagens Media där du låter påskina att det är skönt att kunna få betalt efter alla år som obetald bloggare, ger onekligen ett intryck av att du är en “vanlig medborgare som sliter med bloggen.”
På din blogg är det således lätt att få ett intryck av dig som vem som helst. Vill man finna den relevanta informationen, din yrkesroll, gör man det lättast genom att klicka sig bort från bloggen till en annan sajt där man kan hitta ditt CV.
Du menar att du har varit tydlig. Vi menar motsatsen.
Vår artikel är inte menad att “misstänkliggöra dig”, utan att starta en diskussion om medborgarjournalistik. Vad det gäller att synliggöra din yrkesroll och sätta den i sitt sammanhang levererar vi i artikel även kritik mot vanlig media. Uppgiften att låta oss som läsare ta del av att du är tätt förknippad med - och i en direkt beroendeställning av - socialdemokraterna är upp till journalistkåren.
I artikeln skriver vi:
“Ändå presenteras Magnus Ljungqkvist, nästintill uteslutande, som bloggare. När såväl etablerad press som bloggosfären bevakar nyhetspriset nämns inte heller Magnus Ljungkvists yrke eller uppdragsgivare.”
Man behöver inte leta länge för att konstatera att etablerad media ofta missat att informera läsaren om din yrkesroll. Vi drar några snabba exempel:
“På samma sätt var det bloggaren Magnus Ljungkvist som avslöjade Maria Borelius (m) svartanställda barnflicka strax efter valet” - Kristiansbladet, 07-06-25
“Bloggaren Magnus Ljungkvist
grävde fram avgörande detaljer om dåvarande handelsministern Maria
Borelius skatteplanerande som ledde till hennes avgång.” - Ekonominheterna.se, 07-05-03
“Än så länge finns inga välkända, ärofyllda grävpriser för bloggare. Magnus Ljungkvist, som var tidigast ute med att publicera uppgifterna om Borelius inkomster på sajten magnus.ljungkvist.nu/blogg, får nöja sig med vetskapen om att det var han som egentligen var först med scoopet.” - Dagens Nyheter, 07-03-04
“Att Expressens journalister nominerades till priset trots att bloggaren Magnus Ljungkvist var först ute med uppgifterna om Borelius” - Svenska Dagbladet, 07-03-26
Resumé i samband med expressens grävpris, 2007-03-26.
Listan kan göras hur lång som helst.
I Resuméexemplet intervjuas du i samband med Boreliusaffären, utan att din yrkesroll nämns. Ditt påstående om att “du alltid redovisat vem du är i alla medieframträdanden” verkar tveksamt.
Läsaren får allt som oftast helt enkelt ta till sig information om och från dig utan att få vetskap om vem du är som avsändare. Vi menar - som vi skriver i artikeln - att det är högst relevant att du arbetar för socialdemokraterna och att bloggen borde vara ett sekundärt epitet. Fredrik Malm skriver bra om varför han först och främst är riksdagsledamot, trots att han har en blogg, här.
Du tycker att vi är ute och cyklar när vi vill ställa krav på medborgarjournalistik precis som annan journalistik. Det är klart att du tycker det. I den artikel du skrev för liberal debatt menar du ju att även Carl Bildt är en medborgarjournalist, då han också har en blogg. Vi menar att det är bisarrt att släppa alla frågor om källkritik, eventuella beroendeförhållanden och andra intressen bara för att vederbörande registrerar ett gratis verktyg på internet. Andra får väl bedöma vem som är ute och cyklar egentligen. Vi hoppas att diskussionen kan återgå till den principiella karaktär vi var ute efter.
Men: när en PR-byrå är med och delar ut ett ‘medborgarjournalistpris’ till en politisk pressekreterare tycker vi att det är läge att stanna upp och fundera på begreppets innebörd, definitioner, maktförhållanden och beroendeställning. I bloggosfären får vi medhåll från höger till vänster. De enda som plötsligt tycks vara ointresserade av medieala maktförhållanden verkar vara socialdemokrater.
Slutligen vill vi åter passa på att gratulera till att du äntligen får credd för att du var först med ditt scoop. Det är du värd. Det är ett bra scoop. Det är bara inte medborgarjournalistik.
Med vänliga hälsningar,
Fredrik R Krohnman, Jonathan Leman
Bara lite kort, jag har ju svarat er i ett eget inlägg. Men tycker ni inte att det är lite pinsamt att när ni redovisar vilka reaktioner ni fått på er debattartikel så redovisar ni bara de (få) som höll med er? Resten av reaktionerna som ju varit rätt omfattande och kritiska avfärdar ni med att det bara är sossar som är ointresserade av mediala maktförhållanden. Är det en debatteknik eller har ni bara missat er egen debatt?
Nåja, det är ju er huvudvärk.