Magnus tankar

Den gamle mediemogulen Bertil Torekull tycker att det är dags att lägga ned tidningarnas ledarsidor. Han menar att eftersom det ändå finns så mycket bättre opinionsmaterial bland dagstidningarnas “analytiker” så finns det egentligen ingen poäng med de osignerade ledarartiklarna. Han har förstås en poäng.

Varje politisk journalist med självaktning tycker idag till och driver opinion i sina skildringar av politiken. I nästa andetag hävdar förstås samma journalist att han är oberoende och saklig. Läsarna får åsikter serverade i ett paket med etiketten “sunt förnuft”. Den i alla meningar politiske journalisten - Hej, Henrik Brors, Lena Mellin och kompani! - tycker till, men vill inte bli granskad och absolut inte bli etiketterad. Anne Lagercrantz hos TV4 tycker till och med att det är obehagligt att politiska journalisters kontaktnät granskas.

Fördelen med den traditionella ledarsidan i det här sammanhanget är att den åtminstone är ärlig i sitt förhållande till läsaren. Även om artiklarna är osignerade vet jag som läsare om att jag får en släng liberalism när jag läser DN och en släng socialism när jag läser Aftonbladet. Om de traditionella medierna hade modet att peka ut de politiska journalisternas agendor och bindningar skulle jag ansluta mig till Torekulls tes omedelbart. Stäng ledarsidorna! Men eftersom riktningen snarare går mot att dölja faktumet att det finns politiska agendor i mediernas analyser så tycker jag som läsare att slutsatsen hellre borde vara: Fimpa analyserna!

Någon slags ärlighet måste man väl kunna kräva av medierna, också på det politiska området?

Det är här den politiska bloggosfären är så uppfriskande. Bloggarnas politiska agendor döljs inte. Tvärtom görs det ofta en poäng av att man driver en tes eller ett intresse. Men ärligheten stoppar inte vid den egna politiska etiketteringen. Bloggosfären har också utvecklat en mycket sund etik i förhållande till källor. Debatter tas med länkade hänvisningar till ursprungskällor och debattmotståndare. Som läsare av bloggosfären har du snabbt en uppfattning av debattens hela bredd. Rättelser görs ofta tydliga i bloggvärlden och uppdateringar görs på ett sätt som visar dynamiken i skildringen av ett skeende. Krediteringar ges alltid till de som skrev först oavsett om det kommer från bloggosfär, media eller annan källa.
I en tid där bloggare ofta angrips för att ha en lägre stående medieetik kan det vara värt att minnas att många av bloggosfärens framväxande oskrivna etiska regler är bra mycket kraftfullare än de som omhuldas i de traditionella medierna.

Jag vet inte vad det är för baksmälla DN menar att den politiska bloggosfären råkat ut för. Kan någon förklara det för mig? Och när medieforskaren Kent Asp säger…:

…det (har) varit som en källa eller tipsare bloggen har haft ett visst genomslag, inte något seriöst i jämförelse med den betydelse som de etablerade medierna har…

…vad menar han då, egentligen? Trodde han att bloggarna skulle växa förbi de traditionella medierna i genomslagskraft? Är han helt sänkt, eller? Och vad är egentligen seriösare i medierna än att vara tipsare eller källa?

Andra intressanta bloggar om: media, politik, ledare, bertil torekull, kent asp