Public Service-bolagen har en skitnödig inställning till röster som tar ställning i samhällsfrågor. På radion och teven är man så rädd för åsikter att varje tillstymmelse till samhällsengagemang blir en fara. Det leder till en urvattnad och förutsägbar samhällsbevakning. Det enda som återstår att rapportera om blir nämligen spelet kring politiken. Innehåll är farligt, yta är harmlöst.
När den unge, och i många stycken briljante, teve-medarbetaren och journalisten Per Gudmundsson började blogga fick han ett ultimatum av sina chefer. Sluta blogga eller sluta på jobbet. I dagarna har den mångåriga medarbetaren på Sveriges Radio, Björn Elmbrant, råkat ut för samma fenomen. Som frilans har han börjat jobba på nylanserade Dagens Arena - en radikal ledarsida på nätet. Då är det slut på hans fredagskrönikor i P1.
De fredagskrönikorna var väl som bäst när Björn Elmbrant inte var ensam utan hade konkurrens om krönikeutrymmet med Cecilia Stegö Chilò. Vare sig Elmbrant eller Stegö Chilò utmärkte ju sig som neutrala politiska betraktare. Men just därför att de faktiskt hade en politisk agenda fick deras betraktelser en udd och skärpa som helt saknas i public servicejournalistiken idag.
Samhällsjournalistik fungerar dåligt med ett absolut krav på neutralitet. Särskilt om det ska åligga varje enskild journalist att ensam bära det ansvaret. En rimligare ordning vore att redaktionsledningarna tog ansvar för att journalistiken - inte journalisten - blir allsidig. En sådan ordning skulle ge utrymme för krönikörer och journalister med samhällsengagemang från både höger, vänster och mittemellan.
Björn Elmbrant säger i en intervju i dagens SvD att han inte tycker det vore så lämpligt med ledarskribenter från SvD som krönikörer i radio. Jag håller inte med. Jag skulle vilja ha ett public service som vågade släppa fram intressanta röster från högern som Maria Abrahamsson och Karin Rebas och från vänstern som Peter Akinder och Widar Andersson.
Av just detta skäl är bloggosfären idag en bättre public servicearena än vad radio och teve är. Här finns skickliga röster från höger som Fredrik R Krohnman, Isobel Hadley Kamptz och CLK Aqurette och från vänstern som Ali Esbati, Lasse Strömberg och Jonas Morian. Deras röster skulle inte alls vara dåliga som radiokrönikörer.
Lyckligtvis finns det inget som stoppar rösterna i bloggosfären. Här får riktiga åsikter fortfarande brytas utan att ersättas av den gegga som blir resultatet av en anal inställning till opartiskhet.
Andra intressanta bloggar om: media, björn elmbrant, per gudmundson, sr, svt, bloggosfären, opartiskhet, politik, dagens arena
Elmbrandt vill inte att folk med olika politisk uppfattning ska få kommentera händelserna i radion. Han vill att hans åsikter ska stå oemotsagda - som den sossemegafon han har varit i vår statsstyrda radio i alltför många år.
Det ska bli skönt att slippa honom!
Jag håller med! Radion blir mer och mer urvattnad. Som lyssnare blir man underkänd. Jag vill höra tydliga åsikter från den offentliga diskussionen (inte blajande som ring-P1) med folk som verkligen satt sig in i en fråga och sen tagit ställning och kan motivera den.
Varför skulle inte de journalister på SR och SVT som kommenterar politiska händelser också kunna presentera sin politiska plattform.
Då skulle det dessutom vara enklare för mig som lyssnare att bättre värdera deras åsikter. På gott och ont.
Man tackar för berömmet.
Här är en fråga där vi klart håller med varandra, vilket inte är varje dag.