Strax efter juldagarna kom en av de märkligaste musikstycken hem till mig från den stora amerikanska internetbokhandeln. Skälet till att jag beställde den var en upplevelse jag hade i somras. Av någon anledning satte jag på P2 samtidigt som en engelsk luffare tar etern i besittning.

blood never failed

I en en slinga på tretton takter sjunger luffaren med spröd stämma en naiv psalm. Man hör buller och bakgrundljud runt omkring honom.

me yet. Never failed me yet.

Efter en stund så fylls det på med tunna stråkar. Enkla harmonier. Det blir lite spännande i takthållningen. Luffaren interpunkterar inte helt vanligt. Samma tretton takter.

There’s one thing I know, for he loves me so

Orkestern växer sig stark. Instrument kommer till andra lämnar. Luffarens röst lämnar aldrig centrum av melodien. Och till slut befinner man sig i ett meditativt lugn. Luffarens lugna religiösa övertygelse är i sin utsatthet och sorgsamhet rogivande och storslagen. Och när Gavin Bryars utvecklade detta musikstycke från tidigt 70-tal fram till 90-talet har han åstadkommit motsatsen till MTV-musiken. 13 takter i 78 minuter. Då måste man lugna ner sig. Fantastiskt. Jag rekommenderar det varmt. Lugn.

Jesus blood never failed me. Yet.

För er som är nyfikna, eller bara inte står ut med något så tråkigt i 78 minuter finns här en kortversion.

[tags]gavin bryars, musik, kultur, tom waits[/tags]

Bloggar etiketter: Kultur