- Vad försöker ni säga? Påstår ni att jag ljuger? En pressad Jan Björklund försöker ta sig ur en mycket obehaglig intervjusituation i radions granskningsprogram Kris i Skolan?
Det känns kymigt (gammalt svenskt ord för obehagligt, pinsamt och jobbigt i skön förening, uttalas med tj-ljud) att lyssna på P1-granskningen av Jan Björklunds skolpolitik. Känslan av olust och obehag kommer sig av att granskningen var lika enkel som genial: Kolla om Björklund har några belägg för sina påståenden om moraset i skolan. Och hoppsan!, det hade han inte.
Det visar sig att Jan Björklunds beskrivning av den svenska skolan som usel, och den svenska skolmiljön som småkriminell och utan tvivel världens stökigaste, saknar belägg. Men den destruktiva propagandan om vår svenska skola har pågått i dryga decenniet utan att stöta på något motstånd. Ingen har tidigare ställt Jan Björklund till svars för att han glider på sanningar (ett lite finare sätt att säga ljuger) om tillståndet i skolorna.
Vi vuxna vill ju så gärna tro det värsta. Ungdomarna är stökigare idag än igår. De slåss och svär och stjäl från varandra. De har ingen respekt och de duktiga eleverna känner sig otrygga och hotade. Våra egna minnen av de värsta stunderna i skolan förstärks av en illasinnad politisk manipulatör. Med rädsla och hotbilder som vapen föses vi som villig boskap in mot en skolpolitik och människosyn som känns mycket främmande när den granskas i dagsljus.
Just därför känns det extra kymigt att lyssna på P1. Varför har ingen avslöjat denna man tidigare? Hur kan hela det politiska Sverige ha accepterat en dagordning för skolan som saknar belägg och till viktiga delar bygger på osanning? Varför sökte socialdemokratin en uppgörelse med folkpartiet om skolpolitiken? Jag ryser, och jag skäms över att jag själv tills för bara några timmar sedan faktiskt trodde på att den svenska skolan var i bedrövligt skick.
Sedan visade det sig att det bara var den moraliska halten hos folkpartiledaren och utbildningsministern som var urgröpt och förfallen. Jag borde inte ha låtit mig förvånas.
Andra intressanta bloggar om: politik, jan björklund, utbildningsministern, skola, utbildning, folkpartiet
Kymigt har jag alltid uttalat med K. Men så är jag å andra sidan också skåning…
Jag uttalar också det med K.
Hur uttalar ni kyrka då?
Det var ju samma sak med Bildt när han var statsminister. Hela journalistkåren hänfördes av hans kunnighet (helt obegripligt ansåg jag då), den kunde man inte ta ifrån honom, upprepades det i massmedia, som ett rent mantra. Så kom någon journalist till slut på att han grep uppgifter rakt ur luften. Sedan var han inte längre norra Europas kunnigaste politiker.