Politiken blir sämre utan ungdomsförbund

Det brukar vara ganska populärt att skälla på politiker i allmänhet och i synnerhet dem som har varit aktiva politiskt sedan ungdomsåren. Broilers brukar sådana politiker kallas, utan att den som uttalar det ens försöker dölja föraktet. Det är nämligen fult med politiska ungdomsförbund, och särskilt fult är det att ha varit aktiv i ett. (Jag har varit med i två…) Och sådant som är fult brukar i allmänhet försvinna. Just nu håller SSU på att dö förtviningsdöden. Och visserligen ligger SSU uselt till, men alla de politiska ungdomsförbunden brottas med låga medlemstal.

Så då kan man väl glädjas åt att framtiden kommer vara befriad från politiska broilers? Tja, för egen del gläds jag inte det minsta. I alla ungdomsförbunden lär man sig respekt för demokratiska spelregler, debatteknik, mötesregler och att organisera sig själv och andra. Man skolas i det egna och andra partiers ideologi. Man slipar sin argument i samarbete med kamrater men får också lära sig att tåla mothugg.

Vill vi ha en demokrati så krävs det också människor som är beredda att kandidera till politiska uppdrag och förtroendeposter. Klarar inte ungdomsförbunden av att vända sin negativa trend så kommer vi ha politiker som är sämre på demokratiska spelregler, inte kan hålla i ett möte, är usla på att organisera partiverksamhet, har svag ideologisk förankring och ovana vid debatter.

Jag tror inte att man med nödvändighet måste ha varit aktiv i ett ungdomsförbund för att bli en bra förtroendevald politiker, men av de bra politiker vi har och kommer att få i framtiden är jag övertygade om att de flesta har en sådan bakgrund. Helt enkelt därför att övning ger färdighet.

Sen ser jag att Jonas Morian är inne på att frånvaron av SSU:are i framtidens parti kommer att leda till uppigande ideologiska injektioner utifrån i form av queerteori, feminism, ekologism och annat spännande. Men där tror jag han har helt fel. De ideologiska injektioner som getts och ges till moderpartierna från höger till vänster har nästan alltid emanerat ur de ideologiska diskussionerna i ungdomsförbunden. Utan just den lite spetsiga ideologiska diskussion som frodas (frodats?) där riskerar politiken snarare att handla om positionering efter opinionsundersökningar än ideologisk övertygelse.

Och jag tycker med förlov sagt att vi redan är i ett läge där den ideologiska övertygelsen är lite väl underordnad när dagordningen spikas.

[tags]politik, socialdemokraterna, ssu, ungdomsförbund[/tags]

Bloggar etiketter:

6 Responses

  1. Magnus skriver:

    Såg någonstans att Jimmies Jugend (sdu) har nästan 800 medlemmar och nu erbjuder gratis medlemskap för att nå en bidragsgräns. Snart hamstrar och döda halvnassar även i detta rena moraliska fäste?

  2. Jens Lundberg skriver:

    Ungdomsstyrelsens siffror ska man inte lita på. Där räknas bara medlemmar som finns i vad som enligt Ungdomsstyrelsens regler definieras som en aktiv lokalorganisation. De reglerna är inte speciellt anpassade för hur SSU:s organisation ser ut just nu. 5 000 är närmare sanningen. Vilket alltså inte är en minskning utan en kontinuerlig ökning sen vi städade i registren. Till valrörelsen är det inte orimligt att vi är 10 000 betalande. Kanske inte enligt Ungdomsstyrelsens siffror men enligt våra egna register.

  3. ullis skriver:

    Håller med om ditt inlägg. Ungdomsförbunden behövs och jag tycker ofta att de behandlas märkligt hårt av bland annat media. Skrev ett blogginlägg i samband med senste ssu-kongressen som handlar om kärlek till ssu – sossarnas plantskola.

    http://ullissandberg.wordpress.com/2007/08/08/karlek-till-ssu-sossarnas-plantskola/

  4. [...] skriver om hur de politiska ungdomsförbunden håller på att dö sotdöden och vad det kan leda till. [...]

  5. Andreas Berg skriver:

    Håller med. Jag är själv en ny politiker, men 33 år gammal, och har inte varit med i något ungdomsförbund. Jag känner att jag får ligga i rätt mycket för att komma upp på acceptabla nivåer i mina poiltiska färdigheter. De som är lika gamla men gått via ungdomsförbundet har, som du skriver, övat mycket och fått god färdighet.

    Samtidigt finns baksidan, att den övningen i färdighet också har gett en inskolning i tänkande. En inskolning som utestänger genom att definiera in. Vilket ju inte är unikt på nåt sätt. Där tror jag att de som kommer in senare i livet har en funktion att fylla, genom att de inte har partiets historiska arv inom sig och ”vet” vad som går och inte går att göra. Tillsammans finns möjligheten till en sorts politisk tvärvetenskaplighet.

    De jag träffat i samma belägenhet som jag har också varit väldigt ideologiskt drivna. Kanske är det nödvändigt för att hoppa på en sån krävande fritidssysselsättning med små barn och mitt i karriär?

    För mig har ett aktivt ABF och en aktiv arbetarkommun varit guld värda. Men kanske kan man starta en ”Klubb 33 ” för oss nya gamla partimedlemmar…

  6. [...] Morian skriver bland annat om vad ett medlemsras kan innebära och det skriver Magnus Ljungkvist också om, dock ur lite olika [...]