Marklunddrev och Kalle Blomqvistjournalistik

Jag kan inte låta bli att tycka att debatten om boken Gömda, Liza Marklund och så har en lätt känning av pseudodebatt. Ändå gick jag igår till Publicistklubbens debatt om frågan. Jag hade någon slags förhoppning om att jag skulle förstå vad det var som var så förtvivlat viktigt. (Som journalistiskt experiment så livetwittrade jag och min vän Josefin Berglund från debatten – det kan läsas här.)

En tråd i debatten handlar om att det tog lång tid för gammelmedierna, bortsett möjligen från Södermanlands Nyheter, att ta upp Monika Antonssons kritiskt granskande bok. Och så var det. Debatten om Liza Marklund och Gömda är framdriven av bloggosfären. Själv tycker jag det är helt naturligt.

Det har hävdats att Liza Marklund har åtnjutit skydd från granskning för att hon har så många mäktiga kompisar i journalistsverige. Det är nog inte riktigt så. Liza Marklund har åtnjutit skydd från granskning därför att hon är journalist. Punkt. Journalistskrået är starkt och det är mycket sällan det ägnar sig åt att verkligen granska sina egna. Journalisterna är nog utan någon underdrift de minst granskade av våra makthavare och med bättre förutsättningar än andra att svara för sig. Och självklart gäller det också Liza Marklund.

När Liza Marklund på egen kolumnplats i Expressen beklagar sig över hur jobbigt det är att befinna sig mitt i ett mediedrev så känner jag ganska liten sympati. Det är ingen som kräver hennes avgång eller yrkesförbud för henne. Hon erbjuds varje plats som finns i tidningar och eter. Det drev som hon står i är en viskning mot det som går mot våra folkvalda eller näringslivsföreträdare. Kanske jobbigt, men inte jobbigare än det som andra offentliga personer förväntas tåla.

Men det är också svårt att känna sympati för Kalle Blomqvistarna på den andra sidan. Varje fel, stort eller litet, är ett bevis på en konspiration. En manipulation utan riktigt synbart syfte. Mer än det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.

Är det då av ”oavvisligt allmänintresse” att jaga upp alla de inblandade i detta 20 år gamla misshandelfall? Måste varje sanning vara ren som nyaste nysnö? Har vi råd med den typen av sanningskrav? Tja, jag tror inte det.

Det har kanske varit viktigt att visa på att Gömda inte var sann. Det är en utmärkt konsumentupplysning till läsaren. Det har definitivt varit viktigt att visa på att journalister inte kan gömma sig bakom sin kåranda längre. Där har bloggarna gjort skillnad. Men det viktiga gör halt där.

[tags]liza marklund, gömda, publicistklubben, monica antonsson, medier[/tags]

Bloggar etiketter: ,

11 Responses

  1. Sofie skriver:

    Men i vilken mån helgar ändamålet medlen? Faktum är att många människor känner sig överkörda av Marklund. De får komma till tals i Antonssons bok och efter att ha läst den tycker jag nog inte att deras önskan om att få en förklaring är så oresonlig.

  2. Peter Ingestad skriver:

    Hon skrev en och annan deckare
    plus en ”dokumentär”.
    Blev med tiden allt fräckare,
    hoppades, att det bär.
    Hade minsann
    ett ”politiskt program”.
    Sagan blir grann,
    slutar med skam
    och hon framstår nu som allt näckare.

  3. thebe skriver:

    Det där har jag läst på flera ställen, formulerat på olika vis men med just det du skriver

    ”En manipulation utan riktigt synbart syfte. Mer än det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.”

    Din partikamrat (väl?) Segelström uttryckte samma sak, det spelar ingen roll om det är sant eller inte, det är ju ett politiskt projekt! Och då undrar man ju … kräver inte politiska projekt någon sanningsbakgrund? Strunt samma vad man tar som referens, spelar ingen roll om det egentligen stödjer det man vill säga eller ej, bara man kan driva sitt projekt! Det är som att projektet har inget udnerlag, ingen verklighetsförankring, utan blir mer ett personligt projekt för en entusiastisk politiker.

    Det är en jättemärklig paradox, som att någon sanning inte spelar någon roll, bara man kan driva igenom sin politik!

    Det är mycketmycket märkligt. Och det är ju det intressanta i det här. Och det är uppenbarligen inte bara en och annan journalist som tycker sanningen kan tummas på … det gör visst politiker också. Och det är ju lite obehagligt.

  4. kakan skriver:

    Håller med. I just det här fallet ligger det väl i sakens natur att hon inte KUNDE vara helt sanningsenlig… Om nån förväntar sig att en pocketbok från Pressbyrån ska vara ett vetenskapligt, minutiöst granskat och korrekt dokument – då är de nog de som har problem och inte författaren!

  5. Magnus skriver:

    @thebe Sanning är viktigt. Kanske viktigare än någonsin när man vill förändra världen. Men det betyder inte att den alltid kan användas som ett objektivt instrument för vad som är rätt. En journalist som intervjuar en hemlig källa kan inte och får inte avslöja sin källa. Texten innehåller då inte hela sanningen. Men förlorar inte nödvändigtvis vikt.

    Om vårt krav på berättelser är att de alltid ska vara sanna utesluts hela skönlitteraturen. Det sanna ryms inte alltid i det vetenskapligt verifierbara. En liknelse eller en fabel kan innehålla viktigare sanningar än än matematisk formel.

    Du valde att ta fasta på ett citat i min bloggning. Genom att göra så försökte du få mig att framstå som förespråkare för att osanningarna i Marklunds bok var riktiga som arbetsmetod. Men då slirade du själv på sanningen. Jag skrev ju också att jag tyckte det var en viktig konsumentupplysning till läsarna att de avslöjats. Det borde skett från början.

    Jag efterlyste också att granskningen av journalister ska öka, just därför att jag tror att det ökar mängden sanningar i vårt kollektiva samtal.

    Du använder halmgubbeargumentation och tillskriver mig åsikter jag inte har. Det är inte en sann argumentation. På vilket sätt gör det dig bättre än Liza Marklund? Jag bara undrar.

  6. PerA skriver:

    En ”psuedo-debatt”?

    Liza Marklund har uppenbarligen ljugit. hon har ett ”politiskt projekt.
    Att ljuga för att föra fram sina politiska åsikter, är det ok?

    Hade det varit lika ok, för en känd journalist, att ljuga om,tex invandring på det här sättet?

  7. thebe skriver:

    Jag vet inte varför du ägnar en så stor del av din kommentar till att gå till angrepp på min argumentation, och varför du diskuterar sanningen i berättelser och vetenskapliga dokument, vilket det inte alls handlar om här, istället för att svara på en fråga som faktiskt djupt bekymrar mig, och som jag uppfattar att det saknas ett steg i flera politikers logiska argumentationskedja. Jag försöker se om och hur. Inte för att jag tror på konspirationer, jag tror möjligen att engagemang kan få en att se mellan fingrarna om man gärna vill. I vällovligt syfte.

    Jag formulerar om mig; De underlag som används för att bedriva politiska frågor, för att ”bevisa” att frågorna är viktiga och nödvändiga, att ge tyngd i argumentation, bör inte det vara ganska stora krav på att de är vederhäftiga?

    Man kunde skriva en roman om vilket angeläget ämne som helst, antar jag. Men är det lämpligt att använda det som underlag för att driva politiska frågor.

    Inger Segelström uttryckte sig mycket tydligt, det spelade ingen roll om Gömda var sann eller inte, det var ett viktig berättelse i alla fall. Och det låter, för mig, som det saknas ett steg i argumentationen. Jag begriper inte hur det inte kan spela någon roll vilket underlag man har.

    Marklund har erkänt att det ju är en roman och inte ett reportage, dvs det är inte ett dokument att använda. Men du säger ändå det politiska projektet har ett lovvärt syfte.

    Att göra saker för misshandlade kvinnor är självklart viktigt, men att använda överdrivna dokument är aldrig bra, hur lovvärt syftet än är!

    (Till och med jag inser att det inte är Gömda enbart som ligger till grund för att driva den politiska frågan, men flera politiker har uttryckt just hur viktig den boken varit för deras agerande i frågan, och det är skrämmande).

  8. [...] Ljungkvist var där och han har skrivit en sammanfattning från sitt perspektiv som behandlar drevjournalistiken: När Liza Marklund på egen kolumnplats i [...]

  9. Magnus skriver:

    Låt mig då också omformulera mig för att kanske skapa extra tydlighet.

    Aisopos fabler, Bibeln, Jonathan Swifts Gullivers resor, Voltaires Candide, Sjövall och Wahlöös Roman om ett brott, Jan Guillous Arnserie har alla haft ett politiskt och samhällsförändrande syfte. Och alla är fiktiva.

    Att agera politiskt utifrån fiktioner, berättelser och liknelser, är viktigt. Jag har svårt att föreställa mig ett samtal i samhället där detta ska uteslutas eller ens anses misstänkt. Tvärtom är det alldeles nödvändigt för att tydliggöra samhällproblem och skapa klarhet i våra samtal.

    Det var precis det jag menade när jag i ursprungsinlägget ifrågasatte om vi har råd med sanningskrav där varje detalj måste uppfylla ett ontologiskt sanningskrav för att anses relevant.

    Däremot är det viktigt att man, när man tillverkar fiktioner, är noga med att göra det på ett sätt som inte skadar enskilda. Det kanske inte är så i fallet Gömda och för det förtjänar i så fall Liza Marklund kritik. Men om hennes fiktion har lett till att kvinnor kan känna sig säkrare och mer skyddade från misshandlare förtjänar det beröm. Man kan hålla två saker i huvudet samtidigt.

    Det är också viktigt att de underlag som tas fram inför politiska beslut är vederhäftiga. Därför jobbar politiken med utredningar och faktainsamlingar innan beslut fattas. Därför finns riksdagens utredningstjänst, tusentals myndighetsanställda och ett starkt utredningsväsende i Sverige.

    Men vi skulle alla stå oss slätt utan fiktionen. Utan sanningen som dväljs i den renodlade men fiktiva berättelsen.

  10. PerA skriver:

    Mellan dom ovannämnda författarna och Liza Marklund finne en viktig skillnad, en väldigt viktig skillnad!

    Ingen av de ovanstående har gått och sagt ”Detta är sanningen!”.
    Dom har heller inte under en lång rad år använt sitt alster i debatten med orden ”detta är sant, allt finns dokumenterat, detta är helt igeon en sann beskrivning”.

    Arn är en roman svit, den beskriver ett förlopp under svensk historia. Ingenstans har Jan Guillou hävdat att en är sann! att det var exakt så här det gick till när Sverige grundades! Hade han gjort det, så hade olika historiker sågat böckerna jäms med fotknölarna.
    Det intressant är att eftersom han inte hävdade det, så kunde boken användas som underlag till en debatt, ”skulle det kunnat ha gått till på detta sätt”, tex. Eftersom boken inte gör anspråk på att vara alltigenom sann, så kan man därigenom diskutera den!

    I frågan om Liza Marklund så lämnas inget kvar, ingenting finns att diskutera, allt är sant! Den går inte att använda som debatt underlag, eftersom den är sann! Den tar effektivt död på allt samtal kring den! Acceptera den, eller förneka sanningen, det är dom två alternativ som den erbjuder!

    Du missar poängen, det är inte en ”fiktiv roman”, den har lanserats, sålts, marknadsfört och emottagits som en Faktabok!

  11. Magnus skriver:

    I och för sig finns det nog långt många fler människor idag som hävdar att Bibeln är SANNINGEN än som ens har en aning om att Liza Marklund skrivit en bok. Men fine, låt oss lämna det. Jag har inte alls missat din poäng. Jag har tvärtom påtalat att det var missledande och att det var bra konsumentupplysning att det skett en granskning av just detta faktum.