Peter Andersson har alldeles rätt när han reagerar surt på att Dagens Nyheters liberala “analytiker”, Henrik Brors, jämför Mona Sahlins läge som partiledare med Göran Hägglunds. Jämförelsen görs förstås därför att både kristdemokraterna och socialdemokraterna samlas till konferenser på var sitt håll.
Göran Hägglund leder ett parti som riskerar att åka ur riksdagen och sargas av interna konflikter i spåret av petandet av Lennart Sacrédeus från listan till EU-parlamentet. Mona Sahlin leder ett parti som vuxit mer än hela det kristdemokratiska partiet sedan valet.
Nydanelsen av socialdemokraternas politik börjar också landa. Det tydliga beskedet om partiets inställning till arbetslinjen häromdagen lovar gott, mycket gott. Det hör verkligen heller inte till ovanligheterna att en partiledares popularitet är svajig i början av ämbetsperioden. Nej, på den bogen finns ingen anledning till oro.
Men allt är förstås inte rosenrött. Klavertrampen i mitten av hösten var dåliga. Och självklart har det velandet gjort att socialdemokraternaoch hela den samlade oppositionen tappat lite av sin fart, och därmed också en hel del av opinionsövertaget. Däremot tycker jag Mona Sahlin och hela vänsteralliansen till slut landade på stadiga fötter och har nu visat att de är ett fungerande regeringsalternativ.
Som kärleksfull kritiker av partiledningen skulle jag emellertid vilja peka på några andra signaler från partiledningen som jag tycker har kännts dåliga och skadliga.
Att peta partikamrater genom spinn och krumbukter i massmedierna är inte vad jag förknippar med ett lyssnande parti. Debaclet kring Pär Nuder var inte snyggt, och visar på att några av de sämsta delarna av socialdemokratisk partikultur fortfarande lever.
Attacken på Pär Nuders bok som sedan kom från Urban Ahlin var direkt osmaklig. Vi behöver en mångfald av röster i partiet. Och som tidsdokument var Nuders bok intressant. Varför Nuder ska beläggas med munkavle kan jag inte förstå. Vad är poängen? Samma känsla kan jag få när Morgan johansson och Skånes partidistrikt får kritik för att de lyfter viktiga frågor om svensk ekonomi. Oavsett vad man tycker om budgettak så var det väl högt i tak vi skulle ha när politiken omprövades?
När man som jag sitter på utkanten av partiets kärna så ter sig rådslagens status just nu lite oklara också. Vilken tyngd har rådslagen i jämförelse med de arbetsgrupper som nu jobbar fram politik inom ramen för trepartisamarbetet med vänstern och miljöpartiet?
Det kan vara klokt att försöka låta bli att sluta sig som en igelkott inför kritik. Även om den kommer från Henrik Brors. En öppen attityd och ett fritt debattklimat ökar politikens trovärdighet. Det bör vi försöka komma ihåg, även när opinionssiffrorna inte rusar framåt i raketfart. Eller kanske framför allt då.
Andra intressanta bloggar om: henrik brors, politik, mona sahlin, göran hägglund, kristdemokraterna, socialdemokraterna
Det är väl inte mycket som går rätt för S nu. Oppositionen finns ju inte ens. Två av de stora stridsfrågorna under 2008 visar tydligt att det saknas politiska alternativ i Sverige. FRA - S sa ingenting om vad de ville förrän veckan efter riksdagsomröstningen. Då kom ett halvluddigt besked om att lagen i den formen skulle rivas upp.
IPRED - Regeringen genomför det på fel sätt. Maffiafamiljerna måste enas för att godtyckligt få rätt att utpressa befolkningen.
Helt seriöst så är det inget alternativ. Ska man sen prata ekonomisk kris så är det ju bara floskler. Skulle rollerna vara ombytta hade åsikterna också varit det. Då hade alliansen gapat om att regeringen gör för lite precis som den så kallade oppostionen gör nu. Men trots allt vill bägge sidor ge stöd till storföretagen istället för till folket. Varför inte ett tillfälligt höjt ränteavdrag/bostadsbidrag eller liknande för att rädda bankkunderna från att få gå ifrån sina bostäder istället för att rädda bankerna när deras kunder konkursat? Varför inte sänkt bilskatt eller ett års skattefrihet för arbetslösa som startar eget istället för miljarder direkt till storindustin?
Varför slår inget riksdagsparti vakt om integritetsfrågorna? När partiet har lättare att acceptera internetcensur än en diskussion om den ekonomiska politiken är något fel. Vart tog Socialdemokratins frihetstänkande vägen?
När partiets ledning är mer intresserad av att fördela ministertaburetter än att fundera på vilken politik man vill föra så har något gått fel. Det kan alla som inte är försörjda av röran eller offentlig sektor se. Tyvärr är jag rädd att Socialdemokratin kommer att dö sotdöden om man inte lär sig att lyssna på medlemmar, väljare och nya tankar. Men kanske är det inte konstigare att partier dör än att människor gör det och över 120 år får väl då ses som ett mycket bra resultat.
Jag som har igelkotten till favoritdjur måste reagera. “Sluta sig som en igelkott inför kritik”, skriver Du i en liknelse. Musslor sluter sig. Led sluts.
Men igelkotten burrar upp sig och gör sig större när den spärrar ut alla taggarna och drar in huvudet.
Visst är igelkotten konservativ och föredrar djur som har varit. Och rent spel gäller inte i djurvärlden - den ger sig på djur som är mindre än den själv.
Igelkotten har en extremt defensiv försvarstaktik. Lömska ormar, som vanligtvis kan angripa de flesta djur, gör sig illa när de attackerar igelkotten, som också är mer tålig mot ormens gift. Ormar som försöker angripa igelkotten förlorar oftast den kampen och kan rentav bli igelkottföda.
I min strävan att rehabilitera igelkottens ställning bland Dina ordstäv, vill jag framhålla igelkottens parningslek, som en källa till betydelsebärande liknelser. Om det skall födas några nya tankar i debatten, måste man likt igelkottar när de parar sig, ta det försiktigt så att man inte skadar varandra.