Centerledaren Maud Olofsson öppnade tårkanalerna när hon skulle driva igenom Alliansens kärnkraftsuppgörelse. TT skildrade det hela så här den 6 februari:

Mot slutet av sitt tal fick Olofsson svårt att hålla igen tårarna, när hon kom in på att hon gör detta för barnen och barnbarnen.
- Jag vill inte säga om tjugo år att jag visste men gjorde ingenting, avslutade hon.

Jag är väl en mycket okänslig och brutal typ. Men jag har ändå svårt att känna med Maud Olofsson. Särskilt eftersom jag minns hur det såg ut i en intervju i Aftonbladet Söndag den 4 juli 2006. I en hemma-hos-intervju berättade hon för Aftonbladets reporter om vad som fick henne att gråta senast.

När grät du senast?

­ Jag fick en fråga om Tjernobyl nyligen under Företagarnas partiledarutfrågning. Och det där har ju varit ganska långt borta för mig, det har ju gått några år.

­Men så frågade de mig om kärnkraften och och då kom tårarna Vi bodde här med barnen och de var ju små. (Mauds ögon fylls av tårar och hon får svårt att prata.)

­Den sommaren kunde barnen inte plocka bär, de fick inte plocka svamp”vi var ju rädda för allt de skulle stoppa i munnen. Vi sköt älgar under jakten och grävde ner dem. Hela den där proceduren tog jättehårt på oss”

Maud går till diskbänken, river av en rejäl bit hushållspapper och snyter sig.

Nu vill Maud Olofsson bygga ut kärnkraft ”för barnens skull” och börjar gråta igen. Det är så utstuderat, så i grunden falskt att jag har svårt att hitta ord för det. Uppenbarligen är politik bara poser för centerledaren. Samma radioaktiva tårar kan fällas för två i grunden motstridiga ståndpunkter. Förväntas vi tycka synd om Maud Olofsson? Eller borde vi bli riktigt förbannade?

[tags]politik, kärnkraft, maud olofsson, hyckleri, centerpartiet, tårar[/tags]