Vid nyår började jag blogga igen, fast på papper. Jag köpte en svart bok med många sidor och varje dag antecknar jag sånt som jag tänker och funderar på, med en penna - en riktig reservoarpenna. (En av mina reservoarpennor kostar så mycket att det är tveksamt om ens Maud Olofsson skulle få behålla sitt jobb om hon visade sig med en sån.) Lite mer privat än min vanliga blogg, och med betydligt mindre spridning. Jag funderar på att kalla det hela för “dagbok” - en blogg på papper. Vi får se.
Jag upptäckte för en tid sen att den här sidan fanns kvar. En hel del besökare verkar den ha, trots att sidans husse så brutalt har struntat i den. Jag har cocoonat - vilket är ett 80-talsuttryck för att boa sig. Jag har alltså boat mig. I början av september fick vi besked om att vi var föräldrar till lille Joonsuh från Korea. Sen följde en lång väntan men sedan början av december är han hemma hos oss. Hemma i villan går han numera mest under namnet Olle. Han är fin. Jag är glad.
Men jag brukar inte skriva om sånt här, och tänkte inte börja med det nu heller. Mitt lilla liv ska få fortsätta vara litet. Magnus tankar ska fortsätta vara stora. (Där fick jag till det!)
Det var dumt att sluta skriva på den här sidan, att hålla skrivångan uppe ökar produktiviteten och ens analytiska förmåga en hel del. När jag skriver det här känns det som jag har gröt i hjärnan. Skulle vilja skriva om alla debatter som varit, om statsministern som ljög i talarstolen och om hur viktigt - oerhört viktigt - det är att vi får ett regeringsskifte till hösten. Men det får vänta lite med sånt. Kanske kommer det i eftermiddag, i morgon eller nästa vecka.
Nu ska jag skriva i min blogg på papper att jag börjat blogga i verkligheten igen.
Vi ses!
Vi - åtminstone jag - känner igen mig och har varit där. Men som sagt vi är fortfarande några följare här ute.
Grattis till sonen. Fick tips om att den här bloggen ska vara bra via Peter Andersson:s blogg “Med rätt att tycka”.
Fast nu får du kanske inte tid att skriva så mycket politik med telningen.
Med vilken rätt köper man ett barn för att tillfredsställa sina egna behov? Hur rationaliserar man det? Jag tror visst att man kan erkänna att det är så det ligger till, utan att för den skull vara vare sig en dålig förälder eller ha förmågan av att njuta av sitt barn. Det är oförmågan att se saker som de verkligen är, som stör mig.