Det tar lång tid att hitta parkeringsplats. Vi har åkt in från landet, mitt i högsommaren, farfar, pappa och jag. Pappa kör bilen, det är en röd Fiat 128 kombikupé. Världens bästa bil. Den är röd, sa jag det? Vi har åkt in på massor av pappas favoritparkeringsplatser men det är fullt överallt. Man skulle kunna säga att stämningen tätnar, men vad som egentligen händer är att pappa är skitstressad, farfar kommer med fler förslag om var vi ska parkera och pappa blir surare och surare. Själv hjälper jag till genom att fråga om vi inte är framme snart. Jag har alltid varit hjälpsam.
Till slut hittar vi en parkeringsplats bakom en skola i gult tegel, på skolgården. Vi går, eller snarare hoppar, ur bilen. Matchen börjar snart, grabben - det vill säga jag - är kissnödig, vi saknar biljetter och det ser ut att vara lång kö.
Men kön går fort. Biljetter inhandlas och snart står jag i en ny kö, denna gång till pissoaren. Jag minns inte om det var med pappa eller farfar, jag gissar farfar för att pappa har ställt sig i kön till korven, eller om det var tvärtom. Jag står i kön till pissoaren. Det är jag säker på, för jag kan snart inte hålla mig. När vi kommer fram är det trångt och stökigt. Ingenting kommer. Farfar (pappa?) blir irriterad, vi går upp på läktaren.
Det är träbänkar på läktaren. Jag får låna pappas program och blir jättefascinerad av närmaste-tipset-tabellen som jag stavar mig igenom. Hur vet man egentligen att 3-0 är närmare 2-0 än 1-0? Pappa tycker jag ska titta på fotbollen istället. Till trappan på läktaren sitter pappa närmast, sedan farfar och sen jag. Brevid mig sitter en gubbe som luktar sprit. Fast det vet jag inte då, min erfarenhet av alkohol är mycket liten, farfar är nykterist och ingen i familjen skulle ens tänka tanken att dricka när vi är hos farmor och farfar. Gubben lutar sig snett över mig, trycker utsidan av sin hand mot mitt ganska lilla huvud så att det vrids åt sidan och väser “ser du regnbågen därborta?” Jag blir skiträdd, å ingen regnbåge ser jag heller. Någon vinner fotbollsmatchen, hur ska jag minnas vem? Antagligen vann vi eftersom jag minns att publiken sjunger.
Pappa tar mig och farfar till supporterbutiken efter matchen. Jag får mitt liv första fanclubtröja. Supporterklubben Änglarna står det på den å jag är sex år eller kanske sju. Några veckor senare åker vi hem med tåget till Stockholm. På Stockholms central möter jag min sommars andra fyllgubbe som ganska argsint tittar på mig och min blåvita tröja och skriker högt, så jag blir jätterädd, FINNJÄVEL!! Konstigt va?
Så framskrider min fotbollsuppfostran. När vi är i Göteborg går vi på Änglarnas matcher, när Blåvitt kommer till Stockholm så tittar vi på när de spöar Djurgården och AIK. Det där med Djurgår’n är för övrigt ett lite känsligt kapitel eftersom jag spelar i deras pojklag mellan sju och åtta års ålder, men det är ingenting jag känns vid egentligen. IFK:s gyllene generation börjar spela, i nioårspresent får jag en bok om Änglarnas historia. Den inleds: Det finns bara tre lag i Göteborg - Blåvitt, Kamraterna och Änglarna
När jag är nio på väg mot tio flyttar vi till Göteborg. Thomas Wernersson är fritidsledare på min skola och jag har gjort mål på honom på straff, min tyngsta fotbollsmerit. Det blir lite mer fotboll, men det mest fantastiska av allt är att det 1982 blir slutspel i UEFA-cupen. Det är stort, det är mäktigt, det är kvartfinal mot Valencia och 52 000 åskådare på Nya Ullevi. Jag är där. Jag såg dom. Torbjörn. Bröderna Holmgren, Fredriksson, alla dessa spelare som hette Glenn. Jag var där. Det spelar liksom ingen roll, men den som varit på en stadion med 52 000 åskådare, sett gudomlig fotboll och en otippad seger kan inte vara likgiltig inför fotboll mer. Det går in i cellerna. Man vill alltid vara där.
Samma år flyttar vi tillbaka till Stockholm. Det blir ingen mer fotboll. Det blir högstadium och SSU, gymnasium och skolk, mera SSU, en och annan inte så sparsmakad tjej, SSU, men ingen fotboll. Plötsligt har jag fyllt 20 år och inte sett på mer än tre kanske fyra fotbollsmatcher sedan den magiska Ulleviupplevelsen.
Jag hade alltid tyckt att Bajen lixom var laget som man inte kunde tycka illa om. Så när SSU tog slut för mig i början av 90-talet började jag gå på lite Bajenmatcher. Jag mindes ju sambaorkestern Hägersten Hot Heaven från 80-talets matcher, kort sagt, skulle man gå på fotboll i Stockholm med någorlunda regelbundenhet så fick det bli på Söderstadion och då fick det bli Hammarby.
Jag var otrogen alltså. Ni som varit med om otrogenhet skulle börja känna igen symptomen. Först ville jag bara testa marknaden lite. Se om det var så roligt att gå på fotboll som jag mindes det. Det var det. Sen tänkte jag att lite mera Söderstadion skadar inte. Det gjorde det. Det svänger om Bajen. Ju mer jag såg av fotbollen och ju mer av stämningen på Söderstadion jag insöp desto mer ville jag ha. Stämningen kring fotbollen fyllde ett viktigt behov för mig. Bajen blev viktigare och viktigare. 1997 när Bajen gick upp ur Division 1 hade jag sett de flesta hemmamatcher. Jag var glad som om det var IFK det hade handlat om, men det tänkte jag inte på.
1998 får jag möjligheten att på fina sponsorbiljetter se matchen mellan Änglarna och Bajen. Jag talar om att jag kanske inte ska ha de biljetterna, jag håller ju på IFK, men jag fick gå ändå. Mitt under matchen upptäcker jag att jag jublar åt Hasse Eskilsson. Jag manar på Petur Marteinsson, kort sagt jag skriker för allt jag är värd för att få Bajen att vinna matchen. Den dagen tog jag och Änglarna ut skilsmässa. Jag var ingen äkta supporter längre. Jag kommer aldrig att bli det mer.
Sedan 1999 har jag säsongskort på Söderstadion. Jag brinner för Bajen. Jag är med i ett underbart gäng av supporters, men jag kommer aldrig att bli äkta. Jag har inte varit trogen samma lag sedan barnsben. Jag har varit trogen fotbollen och den gentlemannakultur pappa och farfar lärde mig. Applådera åt motståndarnas snygga dragningar, gläds åt det vackra spelet - åtminstone så länge ditt jag leder.. Hejja di våra å inte di dära, trampa di främmande pöjkar på tära! Öka takten, sista kvarten Tidaholm!
Så jag är Hammarbyare för att kärlek på distans inte fungerade för mig. Jag ville ha mer, mer fotboll, mer stämning, mer Hammarby. Men om jag skulle hålla på ett lag i Göteborg så vet ni redan vilket det skulle vara. Det finns nämligen bara tre lag i Göteborg - Blåvitt, Kamraterna och Änglarna.
Därmed lämar jag över stafettpinnen till Annika Tiger med ämnet “Därför har bloggen en chans att bli lika viktig som våra dagstidningar”
