Jag tror det är förutsägbarheten i det massmediala drevet som är det som gör det tråkigt till att börja med. Men det som gör det allt mer olidligt för varje upprepning på löpsedlar och spalter är bristen på sportsmannaskap. Fair play, eller bara ett anständigt intresse för själva pudelns kärna, saknas och är heller inte efterfrågat. Drevet mot Wanja Lundby-Wedin kunde ha varit mot vem som helst, det kunde handlat om nästan vad som helst. Allt som behövdes var en skandalunge – en misstanke om att målet för drevet gjort något som han eller hon inte sagt.
Gjort och sagt – det är differensen mellan dessa som mäts. Det är den differensen som är jaktens mål och mening – inget annat. Om jag säger att jag inte någonsin äter ute för mer än 80 kronor på en kväll och sedan försöker förklara hemma varför resturangnotan gick på 3500 kronor så hamnar jag i den typen av problem. Det är inte resturangnotans storlek som är problemet, vilket man lätt kan inbilla sig. Det är jämförelsen med de 80 kronorna.
Magnus ljög
åt för 4500 procent
mer än han
lovade
“Men”, försvarar jag mig, “det blev en jättebra middag. Jag drog in två nya kunder och skrev ett avtal på 50 000 kronor i intäkt nästa halvår”.
“Du ljög!”, får jag till svar. “Hur ska man kunna lita på någon som ljuger? Va?!”
När jag för några år sedan skrev om Maria Borelius inkomster hade jag en idé om vilken diskussion det skulle leda till – men drevet hade en helt annan. Jag skrev om hyckleriet i regeringens politik – om man har miljoninkomster och inte anser sig ha råd att betala vitt för barnflicka vad hjälper då ett avdrag för hushållsnära tjänster? Jag tycker fortfarande den frågan var den intressanta.
Det tyckte inte de etablerade medierna, de ville diskutera att Maria Borelius ljög. Varför hon ljög, hur mycket hon ljög, om hon hade ljugit för statsministern, och om hon måste avgå. Politiken försvann – kvar fanns lögnen.
När lögnen är ett etablerat faktum; när det finns en formulerbar differens mellan sagt och gjort då formerar styrkorna sig. Först kopplar man loss de gläfsande ledarskribenterna. De ska fyra av så mycket invektiv – lögnare, svikare, hycklare – så att offret förvirrar sig fel och börjar försvara sin heder. Har man väl börjat försvara sin heder är det väl alldeles uppenbart att man gjort något fel, annars skulle man ju inte behöva det.
Sen kommer drevkarlarna, nyhetsjournalister som inte längre är intresserade av att beskriva ett förlopp allsidigt. Nu gäller det att lyfta fram varenda uppgift som kan tala mot bytet. Börjar bytet protestera mot verklighetsbeskrivningarna i media lyfter man in en PR-expert som får förklara varför det vore bättre om bytet höll tyst. Är bytet tyst lyfter man in en PR-expert som får förklara varför bytet borde tala. Man kan bara gör fel här.
Sedan kommer jägarna. Cheferna på de etablerade samhällsredaktionerna går in. Målet är tydligt, kan man med några vassa formuleringar – eller “analyser” – fälla bytet så hägrar journalistpriser och grävspadar.
Och asätarna kretsar runtomkring i skogen. I de nya medierna så agerar bytets motståndare. Socialdemokrater kräver direktörers avgång, moderater kräver fackpampars avgång. Sällan tvärtom. Alla vill så gärna bidra till att tillfoga så mycket skada som möjligt till motståndaren. Få – om ens någon – vill bidra till en mer allsidig belysning av händelserna. Sanningen är en lyx vi kan ägna oss åt när bytet är fällt.
Efteråt kanske vi kan ha en liten PK-debatt där alla säger att: “Jovisst, visst blev vi lite ensidiga den här gången. Men titta hur duktiga vi är nu! Nu ägnar vi ju oss åt självkritik.” Två öl senare går alla aktörer hem, stolta och glada över medias makt. Och i hemlighet lite lättade.
För alla ljuger. Således är alla bara ett par löpsedlar från sin egen avgång. Från uppdraget som äkta make/maka, från att bli uppsagd på jobbet, från att förlora vänner och anseende. Därför vill vi ju så förtvivlat gärna att strålkastarljuset ska fastna på den där andra, den vi inte tycker om. Hon förtjänar det ju.
