Jag har ju haft förmånen att i några år jobba med Almedalsbloggen och alla de fantastiska människor som genom åren lagt ner tid på att skildra den kanske roligaste veckan på året. Men nu tar vi nästa steg. Tillsammans med tidningen Fokus fortsätter vi nu bygga ut vårt sätt att bevaka svensk politik till att sträcka sig året runt. Detta gör vi snart tillsammans på sajten makthavare.se.
Vår ambition är att med politiskt intresserade från höger till vänster - från näringsliv till politik- skildra de skeenden som leder fram till politiska beslut. Vi ska försöka använda oss av så mycket av de tjänster som nätet erbjuder. Sidan kommer att bli byggd som en mashup där vi förenar det traditionella bloggformatet med makthavarwikin och lite annat kul vi har i bakfickan. Det får ni se i maj.
Här finns dagens roligaste pressmeddelande att läsa.
Läs mer hos: Jonas Morian, Resumé, Almedalsbloggen
Andra intressanta bloggar om: makthavare.se, fokus, almedalsbloggen, media, politik
Om man är stor ska man inte ge sig på de som är mindre. Om man har makt så ska man inte missbruka den. Har man kommit överens om spelregler så ska man följa dem, även om man kan vinna om man fuskar.
Men hos alliansens partisekreterare finns inte någon sådan känsla. Där råder mobbarnas mentalitet. Nu har de bestämt sig för att ge sig på riksdagens minsta parti - miljöpartiet. Och det är i Visby och almedalsveckan mobbingen ska ske. Trots att Allianspartierna har fyra egna dagar att visa upp sig på har de bestämt sig för att helt enkelt stjäla miljöpartiets dag och göra den till en “alliansdag”.
Almedalsveckan är ett ganska unikt fenomen för svensk politik. Under sju dagar debatteras inrikes och utrikes frågor, varje riksdagsparti har en egen dag där man får spela huvudrollen. Så har det sett ut i decennier. Men nu räcker det inte med att de spelar huvudrollen fyra dagar av sju. De vill ha mer.
Så med rå skolgårdsmentalitet ger de sig på den minsta de kunde hitta. Alliansen bryr sig inte om miljöpartiet.
Själv tycker jag oppositions partiledare Mona, Lasse, Peter och Maria ska utropa kristdemokraternas dag till “oppositions- och rättvisedagen” och stjäla uppmärksamheten från det löjligt lilla borgerliga partiet som ändå snart inte finns kvar. Öga för öga.
Ps. Apropå Almedalen så kommer Almedalsbloggen.se bli något alldeles jävla extra i år. Håll ögonen öppna
Andra intressanta bloggar om: politik, alliansen, almedalsveckan
Det har varit glest med inlägg här på magnus tankar ett tag. Det beror inte på att tankarna avstannat utan att en hel del av den tiden jag har kunnat lägga ner på bloggande har lagts på denna sommars lilla bloggprojekt: Almedalsbloggen som jag kör tillsammans med Jonas Morian. Nu några dagar innan att almedalsveckan verkligen drar igång är den helt färdig och klar. Och nu kommer nästan alla möda läggas på denna blogg i två veckor. Sen är jag tillbaka, med full fart här igen.
Jag hoppas att ni kommer att tycka att Almedalsbloggen var värd ett litet uppehåll här. Häng med över dit, där är det fullt ös.
Almedalsveckan är ett fantastiskt världsunikt fenomen. Blandningen av opinionsbildare från alla håll som möts en vecka i juli varje år. Detta har jag och Jonas Morian bestämt oss för att fira genom att starta en gemensam blogg - Almedalsbloggen.se.
Det är ett roligt experiment, vi ska försöka åstadkomma en journalistisk produkt som vi hoppas kan ge de som är intresserade av politik och opinionsbildning lite insikter i vad som sker där borta i Visby. Lite skvaller, roliga bilder å sånt ska vi nog också klara av att leverera.
Både Jonas och jag är ju socialdemokrater, men almedalsbloggen är inte tänkt som en partsinlaga. Självklart kommer våra värderingar färga det vi skriver, så är det ju för alla, men tanken är att vi ska rapportera så brett och öppet som möjligt.
Sätt ett bokmärke på Almedalsbloggen och följ med till Visby, det kommer att bli skitkul!
Fredrik Segerfeldt och Maria Rankka, båda chefer på Timbro, har i dagarna startat en blogg med det medvetet insinuanta namnet “enpartistaten“. Tanken är att på olika sätt leda i bevis att det tolvåriga socialdemokratiska maktinnehavet lett till “demokratiska problem och tendenser till korruption”.
Bloggen ska väl ses i ljuset av behovet för högern att spela på regeringströtthet i brist på egna idéer. När Moderaterna kryper allt närmare socialdemokratin i teori och praktik och när Alliansprojektet inte klarar av att leverera spännande ny politik då får man skruva upp skrämselpropagandan.
Maria Rankka har ju åtminstone sedan Almedalsveckan i somras förfäktat tanken på att vi lever i en enpartistat. (Där fick hon en hel del mothugg av Maria Abrahamsson på SvD.) Självklart är meningen med ordvalet att vi ska associera till diktaturer och odemokratiska stater. Det faktum att en stor del av det offentliga Sverige styrs av borgerligheten, i kommuner och landsting, är inte viktigt att upplysa om. Nej, i Timbros värld har aldrig borgerligheten något ansvar, inte ens där de styr.
Man kan med rätta fundera på vilken demokratisyn som Timbro egentligen härbärgerar. Är det fel att vinna tre val i rad? (-82, -85 och -88 eller -94, -98 och -02) Vill Timbro ha ett tak för hur många år ett parti ska få regera? Uppenbart är att Segerfeldt och Rankka är förbannade på att folket röstat fel. Jag tycker de ska trösta sig på bloggen “bäst i världen” - det är en lagom kur för det obotliga mörkertugg som Timbro spottar ur sig.
Rummet är ihoppackat och dammsuget, kändisarna tog flyget igår, uteserveringarna befolkas återigen av semestrande ungdomar, journalisterna har åkt hem, Visby har glömt invasionen av politiker och sommaren går nu vidare som ingenting har hänt.
Det är dags att lämna årets Almedalsvecka och lägga den till handlingarna. Det har som vanligt varit oerhört givande att vara här. Det är unikt i världen att politiker, journalister, lobbister och andra opinionsbildare möts på detta gränsöverskridande sätt. Det är en tradition att värna. Samtidigt måste man också försöka behålla en viss distans. När Stig-Björn Ljunggren kallar veckan för ett “blekfet kindpussarkalas” så har han en poäng. Almedalen är ett forum för den politiska eliten och det är nog klokt att minnas det.
Några som fick erfara den kindpussarelits vrede, men också uppskattning, var skådespelarna i låtsaspartiet “Kulturpartiet”. Trots att de anklagades för att slösa med skattemedel belv de igår utsedda till veckans bästa opinionsbildare. Maragreta Winberg har med sin knappa närvaro dominerat mycket av de politiska nyheterna. Men detta är inte veckan då små röster klarar av att göra sig hörda, och jag har svårt att se hur det skulle gå till. Nästa vecka däremot börjar den politiska sommartorkan, då har även små opinionsbildare chansen att göra sig hörda. Det ska jag se om det händer från min hängmatta.
Det har varit roligt att blogga härifrån, under några veckor framöver kommer bloggandet från min sida bli mer sparsamt. Jag vill tacka för alla besök och alla kommentarer jag fått under våren. I början av augusti är jag och Magnus tankar tillbaka med större frekvens igen.
Trevlig sommar, och hej då Almedalen
Centerpartiets ordförande Maud Olofsson höll sitt tal i Almedalen, det blev återigen tydligt att alliansens arkitekt finner sin ideologiska kraft i det socialdemokratiska idéarvet. Valrörelsen 2006 kommer att bli en kamp mellan dem som med störst trovärdighet framställer sig som socialdemokrat.
Det var Maud Olofsson inte alls dålig på. Att hon fick ägna en tredjedel av sitt tal till kamp mot terrorism och urskillningslöst massmord är ju en tråkig konsekvens. Men de utrikespolitiska slutsatser hon drog, med ett kraftigt avståndstagande från våld som idé men också en frän kritik mot ett maktarrogant USA skulle kunna framförts av vilken socialdemokratisk utrikespolitiker som helst. Det var bra, kort sagt.
Olofssons längtan till en ny folkhemsvision är också sympatisk, hon berömde det Wernerssonska värdegrundsarbetet i skolan, hon talade om behovet av minskade klyftor i samhället och om vikten att alla ska kunna känna sig trygga. Hon hade kunnat skaka hand med Persson om detta när som helst.
Och det är kanske det som är det intressanta. Någonstans i slutet av 90-talet eller i början av 2000-talet försatte mittenpartierna och socialdemokraterna en chans att skapa en stark mittfåra i svensk politik. Nu kommer visserligen Reinfeldts moderater springande med stormsteg mot mitten, men inte för att skapa ett nytt samhälleligt kontrakt utan för att driva mittens partier åt höger. Men vallningen åt höger kommer inte starta förrän efter en eventuell valseger. För att vinna val måste man vara socialdemokrat, det vet både Olofsson och Reinfeldt.
På tordagseftermiddagen hade jag ett samtal med idédebattören och statvetaren Stig-Björn Ljunggren och med PR-konsulten och liberalen Johanna Elgenius om sådant som timat under Almedalsveckan. Podcasten spänner över åtta minuter och rör skilda storheter som moderaternas läge i opinionen, feministiskt initiativ och kulturpartiet.
Här hittar du podcasten: Samtal från Donners brunn
Sveriges kommuner och landsting höll på torsdagen ett seminarium om hoten mot förtroendevalda. Hot som för de flesta som ger sig in i politiken blir vardagsmat. Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu var ytterst kritisk till hur medierna driver fram en fientlig stämning mot de som valt att engagera sig politiskt. Dramaturgin är för enkel, politiker är alltid skurkar - medborgare alltid offer. Han fick medhåll från stora delar av panelen.
Seminariet blev till stora delar en fallbeskrivning där Reepalu visade upp ett reportage från SVT:s sydnytt som var hårdklippt och hårdvinklat. Det var uppenbart att journalisten var missnöjd med Reepalus svar, men frågan är om det ger någon slags moralisk rätt att klippa till intervjun för att få Reepalu att framstå som så osympatisk som möjligt.
Den största behållningen fick jag ändå av Allmänhetens pressombudsman när han tillstod att journalister borde införa frågan “vilket ansvar tycker du själv att du har för din situation?” när de intervjuar medborgare.
På torsdagen stod det väl egentligen klart att det blir ett feministiskt parti. I en lunchdebatt med kristdemokraternas Maria Larsson berättar Gudrun Schyman om vad feministiskt parti ska göra när, inte om, partiet kommer in i riksdagen. Kanske finns det de inom feministiskt initiativ som inte bestämt sig, helt klart är att Gudrun har bestämt sig, det ska bli ett parti och hon vill spela en ledande roll.
Lite senare på dagen smiter jag in på en diskussion mellan sagde Schyman och Margareta Winberg. Det var en diskussion som handlade om behovet att organisera feminismen för att kunna flytta fram positionerna, och också om hur hotet av ett feministiskt parti tvingar de etablerade partierna till positionsförflyttningar. Hot går hem säger Winberg och ler. I denna diskussion säger Schyman att de inte bestämt sig för att bilda ett parti än men att det lutar åt det hållet. Besked kommer i september.
Lite senare på Donners Brunn träffar jag ledarskribenten Hanne Kjöller. Vi diskuterar det nya feministiska partiet och hon säger att hon också tror att det blir av och att detta är en dröm för kristdemokraterna som äntligen får en tydlig motpol i politiken. Men Kjöller tror inte att det finns en framkomlig väg i att samla feminister även från höger, det skulle inte hålla. Blir det ett vänsterfeministiskt parti är hon övertygad om att Schyman tar partiledarskapet.
Jag har inte trott att F! skulle bli ett sjösatt projekt. Men jag har ändrat mig här under Almedalsveckan, jag tror att det blir ett feministiskt parti och att det kan bli spiken i kistan för en vänsterledd regering.
