Landar efter semestern mitt i en socialdemokratisk debatt som till ytan faktiskt liknar en riktig ideologisk diskussion, men som dessvärre saknar en tydlig stringens och hållning. Jag talar förstås om Carin Jämtins utspel om vinstbegränsning av välfärdstjänster som friskolor, men även annat. (För den som vill fördjupa sig finns också två svarsartiklar på Carin Jämtins artikel, här och här.)
Carin Jämtin menar att intåget av privata aktörer i välfärden under 1900-talets sista decennier “har varit en viktig och värdefull utveckling”. Men att dessa privata aktörer tar ut vinst, menar Jämtin, är en oacceptabel överföring av skattemedel från välfärden till privata kapitalister. Själv ställer jag mig mycket frågande till utgångspunkten i den debatten.
Anser man att den privata sektorns intåg bland välfärdstjänsterna varit viktig och värdefull gör man säkert det därför att den bidragit med nya arbetsmetoder, mångfald och effektiviseringar. Detta är med all säkerhet en följd av att man just söker göra en ekonomisk vinst. Vi vet att den drivkraften är stor.
Anser man däremot att den privata sektorns intåg i exempelvis skolan lett till ökad segregation och betygsinflation och inte till den ökade pedagogiska mångfald som utlovades av reformen så får man väl ta ställning mot själva grundvalarna för reformen. Eller så får man konstatera att kommunen som upphandlare inte lyckats ställa de kvalitetskrav man ville ha uppfyllda i avtalen. Men det är ju knappast vinsten som är problemet.
På något sätt känns ställningstagandet mot vinster hos skattefinansierade aktörer som att skjuta på fel mål. Det är en kvasiradikal pose där man låtsas om att de problemen som finns i skolan och välfärden efter valfrihetsreformerna härrör från det privata näringslivets vinstkrav, men så är det väl inte riktigt?
Vi accepterar utan prut att den skattefinansierade sektorn köper in avfallshantering från företag som går med vinst. Vi köper för skattepengar konsulttjänster från företag som går med vinst. Vi köper konsumtionsvaror från företag som går med vinst. I själva verket bygger en klassisk socialdemokratisk ekonomisk politik på att vi med hjälp av skatter ökar offentlig konsumtion och riktar den mot företag som vi anser vara samhällsnyttiga. Om vinsten inte är problemet när vi köper blöjor till dagisbarnen, varför är vinsten då problemet när vi köper omsorg till dem?
Om problemet är att vi kan utvärdera kvaliteten på blöjorna men inte på barnomsorgen då bör vi fundera på våra utvärderingsinstrument. Det är väl ändå ingen som på allvar menar att vi skulle få bättre kvalitet på sophämtning om vi ålade renhållningsföretagenett vinsttak? Däremot skulle förstås renhållningsföretagens incitament att göra bättre produktionsmetoder upphöra. Detsamma gäller rimligen även för andra välfärdstjänster.
Om skola A och skola B får samma resurser för att genomföra utbildning av ett antal elever och givet att utfallet av denna utbildning föll inom samma kvalitetsramar är det då ett problem att skola A gör en större vinst än skola B? Borde vi inte glädja oss åt att man på skola A hittat en resurssparande arbetsmetod?
Om skola A däremot gör vinst men inte levererar den tjänst vi beställt, ja då ska vi förstås inte sätta ett tak på vinsten utan säga upp avtalet.
Så långt politik under förutsättning att man likt Carin Jämtin tycker att de privata verksamheterna tillför något värdefullt. Anser man inte det är förutsättningarna förstås annorlunda. Exempelvis kan man konstatera att friskolereformen inneburit kraftiga tendenser till konkurrens genom betygsinflation. Likaså kan man konstatera att friskolereformen inte lett till en mångfald av pedogogiska metoder men däremot en hel del värdemässigt tveksamma utförare av skoltjänster.
Kanske är de problemen så stora att man faktiskt bör se över hela reformen. Kanske är det så att det endast är i kommunal regi som vi kan garantera en likvärdig skola där läroplanens värderingar och inga andra garanteras. Då är det det vi ska säga. För de problemen kommer man inte åt genom en vinstbegränsning.Men då ska man heller inte påstå att det privata inslaget inneburit något värdefullt. Det saknar stringens. Det som kännetecknar privat sektor är nämligen dess strävan efter vinst.
Ska vi föra en ideologisk debatt så låt oss göra det på riktigt. Om vi tror att privata inslag i välfärden bidrar låt oss då fundera på hur vi blir bättre upphandlare och hur vis täller rätt krav i avtal. Om vi inte tror att privata inslag bidrar till välfärden låt oss då fundera på hur vi utformar den offentliga sektorn så att den klarar sig utan de privata entreprenörerna. Det är inget fel med kompromisser, men de kan inte utgör utgångspunkten i en ideologisk diskussion, då blir det bara flum.
Andra intressanta bloggar om: politik, välfärd, socialdemokraterna, ideologi, Carin Jämtin
