Lite vid sidan av den politiska huvudfåran har det nu under några år pågått en livåskådningskamp i Sverige. På ena sidan står de religiösa samfunden på den andra sidan Humanisterna – en förening som allt mer tycks präglad av en konfessionell ateism. Och det är en strid som förs på många av den traditionella politikens områden. – skola, omsorg, vård. Men också på de områden där det religiösa varit traditionsbärare långt in i vårt sekulära tidevarv – familjebildningen kanske som det mest tydliga exemplet.
Själv misslyckas jag med att sympatisera med någon av kombatanterna. Jag tycker helt enkelt oftast att alla sidor har fel. Ta det här med giftermål eller “äktenskap” i kyrkan. Det är i mitt tycke en fråga som staten inte har det minsta med att göra. De religiösa samfunden har sin tro, den kan vara inkluderande eller exkluderande. Den kan tillåta månggifte, ta avstånd från samkönade äktenskap eller tillåta välsignelse av vilken typ av familjebildning som helst. Det spelar ingen roll. Staten har ingenting med tron att göra, vi har religionsfrihet i detta land. Det är församlingarna fritt att forma sin tro hur de vill.
Men staten har ett intresse av att gynna stabila och tryga familjebildningar. Grupper där människor lever sina liv tillsammans och där barn kan växa upp i trygghet. Den lagstiftningen bör vara helt neutral i förhållande till människors tro och sexuella läggning för att endast inrikta sig på att lösa frågor om samlevnad, bodelningar, och annan juridik som behöver klargöras i förhållanden.
Alltså. Det är ingen mänsklig rättighet att få gifta sig i en kyrka, tempel, moské eller synagoga. Det är en fråga mellan de enskilda och trossamfundet. Men det är heller inte trossamfunden som ska få ha ett avgörande inflytande på den lagstiftning som staten har för familjebildning. I religionsfrihetens namn måste den vara neutral.
Så jag håller inte med någon av de gällande linjerna i samhällsdebatten.
Sen kan vi ta frågan om de konfessionella friskolorna. För mig är inte skolan någonting värdeneutralt.Vi finansierar skolor gemensamt som en del av samhällsbygget. Vi vill att våra unga medborgare ska få de kunskaper som behövs i det samhället där de ska verka som vuxna. Och vi vill att de samtidigt ska få med sig de värderingar som ligger till grund för det svenska statsskicket.
Då ska vi vara mycket försiktiga med att ge bort skattepengar till religiösa rörelser som har en annan värderingsmässig agenda. Och de religiösa skolorna tenderar att ha en sådan. Det borde inte anses som självklart att få skattepengar för att man samlar barn i en lokal och kallar den skola. Friskolereformen skulle erbjuda en mångfald av pedagogiker som utifrån samma värdegrund konkurrerade om eleverna, men istälet har vi fått katederundervisning i alla skolor och konkurrensen handlar om värderingarna. Riv upp! Gör om! Gör rätt!
Den viktiga kampen om religionen och samhället står inte mellan ateisterna i föreningen Humanisterna och samfunden. Utan med dem som ständigt låtsas om att kyrka och stat fortfarande hör ihop. Därför tycker jag striden om ordet äktenskap är fånig. Därför kan jag inte sluta upp i ateistkampanjer, (inte ens den här ganska skojiga i Storbritannien). Därför tänker jag inte ta ställning för den kyrka som jag är medlem i kampen om äktenskap eller skola.
För mig är tron och det religiösa del av en privat sfär. Varje gång det sker överlappningar mellan den och den allmänna sfären uppstår stora intressekonflikter. Det är dags att kapa banden nu.
Andra intressanta bloggar om: religion, humanisterna, friskolor, äktenskap, samhälle, politik
