Magnus tankar

Nej, självklart är jag inte förvånad. Jag vet att det är skillnad mellan skit och pannkaka i det svenska klassamhället. Men ändå. Lyfta på ögonbrynen kan man få göra när man inser hur hovsamt - ja, just hovsamt - SvD Näringslivsdel närmar sig Daniel Westling skattesmiteri när de bägge nya prinsessgemålen granskas. [Länk när jag hittar en]

Daniel Westling har (inte) deklarerat någon förmögenhet och inkomsterna har varit ganska vanliga. 2007 deklarerade han en inkomst på 427 000 kronor. Han har haft en del trassel med deklarationerna och tvingats betala skattetillägg när hans företag betalat en del av hans privata kostander för bland annat skid- och golfutrustning. (Min kursiv)

När den blivande maken till Sveriges nästa statschef skattefuskar så beskriver alltså Svenska Dagbladets näringslivsdel det hela som “trassel med deklarationerna”. Lycklig vore andra offentliga personer om de fick ett så milt omdöme vid en ekonomisk granskning.

Vi förväntas svassa, och vi gör det, för den ovalde monarken och hans familj. Vi ska ständigt påminnas om att det är skillnad på skit och pannkaka. Du är skiten, Prins Skattesmitare är pannkakan. Länge leve monarkin!

Andra intressanta bloggar om: monarki, daniel westling, politik, skatt

Det brukar vara ganska populärt att skälla på politiker i allmänhet och i synnerhet dem som har varit aktiva politiskt sedan ungdomsåren. Broilers brukar sådana politiker kallas, utan att den som uttalar det ens försöker dölja föraktet. Det är nämligen fult med politiska ungdomsförbund, och särskilt fult är det att ha varit aktiv i ett. (Jag har varit med i två…) Och sådant som är fult brukar i allmänhet försvinna. Just nu håller SSU på att dö förtviningsdöden. Och visserligen ligger SSU uselt till, men alla de politiska ungdomsförbunden brottas med låga medlemstal.

Så då kan man väl glädjas åt att framtiden kommer vara befriad från politiska broilers? Tja, för egen del gläds jag inte det minsta. I alla ungdomsförbunden lär man sig respekt för demokratiska spelregler, debatteknik, mötesregler och att organisera sig själv och andra. Man skolas i det egna och andra partiers ideologi. Man slipar sin argument i samarbete med kamrater men får också lära sig att tåla mothugg.

Vill vi ha en demokrati så krävs det också människor som är beredda att kandidera till politiska uppdrag och förtroendeposter. Klarar inte ungdomsförbunden av att vända sin negativa trend så kommer vi ha politiker som är sämre på demokratiska spelregler, inte kan hålla i ett möte, är usla på att organisera partiverksamhet, har svag ideologisk förankring och ovana vid debatter.

Jag tror inte att man med nödvändighet måste ha varit aktiv i ett ungdomsförbund för att bli en bra förtroendevald politiker, men av de bra politiker vi har och kommer att få i framtiden är jag övertygade om att de flesta har en sådan bakgrund. Helt enkelt därför att övning ger färdighet.

Sen ser jag att Jonas Morian är inne på att frånvaron av SSU:are i framtidens parti kommer att leda till uppigande ideologiska injektioner utifrån i form av queerteori, feminism, ekologism och annat spännande. Men där tror jag han har helt fel. De ideologiska injektioner som getts och ges till moderpartierna från höger till vänster har nästan alltid emanerat ur de ideologiska diskussionerna i ungdomsförbunden. Utan just den lite spetsiga ideologiska diskussion som frodas (frodats?) där riskerar politiken snarare att handla om positionering efter opinionsundersökningar än ideologisk övertygelse.

Och jag tycker med förlov sagt att vi redan är i ett läge där den ideologiska övertygelsen är lite väl underordnad när dagordningen spikas.

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, ssu, ungdomsförbund