Nyheten om att tre fotbollsklubbar i Göteborg vill lämna sina supportrar bakom sig för att satsa på europa har väckt många upprörda känslor. Bland de som känner sig sviken och förbannad i dag finns Toni Eriksson. Gaisare sedan barnsben och före detta informationschef hos socialdemokraterna. Idag arbetar han som PR-konsult, men framförallt har han ett krossat hjärta. Krossat av hans eget favoritlag. Ordet är ditt Toni.
Varför är man GAISare?
I mars 1894 samlades fyra män i Gårda i Göteborg. De bildade en av de många idrottsklubbar som startades vid förra seklets slut. Klubben hette och heter Göteborgs Atlet & Idrottssällskap. Den har sysslat med många idrotter genom åren men idag är den mest känd för sitt fotbollslag.
Laget har haft skiftande öden genom åren. Ibland nere i seriesystemets lägre nivåer, ofta i Allsvenskan och ibland – tyvärr alltför sällan – i Allsvenskans toppskikt. GAIS är ett lag som är djupt förankrat i Göteborg och i den göteborgska kulturtraditionen.
Tränarna har varit allt ifrån megalomaner till profillösingar. Laget har haft både Allsvenskans sämsta och bästa vänsterback. Anfallarna har varit av skiftande kvalitet, men det är fel att jubileumsboken 1994 hette ”100 år av total ineffektivitet i motståndarens straffområde”. Målvakterna har alltid hållit högsta klass, det har helt enkelt varit nödvändigt.
Vad är GAIS?
GAIS är dess kärntrupp av anhängare. Visst finns där en och annan av samhällets mer framträdande personligheter men majoriteten är helt vanliga människor. Kanske inte någon högre andel nykterister och möjligtvis ligger de genomsnittligt inte i den övre tiondelen på lönestegarna. Få GAIS:are är aktiemäklare. Det är sällan en GAIS:are utses till Sveriges bäst klädda, undantaget f d utrikesminister Jan Eliasson. Men de är GAIS och de samlar in pengar i hinkar på matcherna till spelarköp på ett sätt som inte motsvaras av deras årsinkomster.
GAIS är att leda med 2-0 i halvlek på ett mörkt och kallt Ullevi med en isande vind som ingen GoreTex kan skydda dig ifrån. Tre minuter in i andra halvlek växer vissheten i din mage om att andra halvlek bara kommer att bli ett långt lidande tills det står 2-3, matchen är slut och du kan åka hem till den varma chokladen. Men du sitter kvar och fryser, och det gör alla andra också, för du vill inte lämna spelarna på plan ensamma med det som ska hända.
GAIS är de där tillfällena varje match då det händer under och mirakel. Målvakten gör en räddning som egentligen inte går att göra. Returen studsar ut till vänster där vänsterbacken snabbt får kontroll på bollen, slår en crossboll till en högermittfältare. Han avancerar snabbt förbi bevakningen och slår ett flackt inlägg som studsar och sedan dunkar en anfallare klockrent in bollen från 20-meter. En sekunds total förvirrad tystnad innan någon har rest dig upp och du står och skriker rätt ut. Lite förvirrat sätter du dig ner, ler lite mot bänkgrannen och säger ”Än finns det hopp för mänskligheten.”.
Nu verkar någon ha kommit på att detta inte duger längre. I stället för att genom ungdomsverksamheten, smarta värvningar, välutbildade och välavlönade tränare, bra management och envis sponsorjagning bygga upp laget vill man ta en genväg. Priset verkar vara att GAIS försvinner. Då försvinner också anhängarna, lojaliteten och miraklen.
Är det verkligen värt det?
Toni Eriksson
Andra intressanta bloggar om: fotboll, sport, fc gothia, gais
Så här två dagar efter Gnagets förnedrande derbyförlust mot Bajen kan man väl ändå kosta på sig ett grattis till Solna och Gnaget som har rott hem den 
