En god vän till mig sa en gång att det dummaste man kan göra som nyanställd är att göra sitt allra yttersta på jobbet. Det leder bara till en massa höga förväntningar som man i längden inte orkar leva upp till. Bättre att gå ut löst och öka lite vid behov. Jag skulle kunna avslöja vem det var som sa detta, men det skulle verkligen bara drabba mig själv.
Men det är lurigt med förväntningar. Om man till exempel har som målsättning att minska klyftorna mellan människor men misslyckas är man ju en riktig loser jämförelsvis med den som tyckte att det är bra med klyftor mellan människor. Om man vill göra världen bättre riskeras man alltid att avslöjas som en hycklare därför att man köpte besprutade bananer.
Bättre då att formulera politiska budskap som att vi inte kan åstadkomma saker tillsammans, själv är bäste dräng och skomakare - bliv vid din läst! Den som inte har några ambitioner kommer sällan för att inte säga aldrig att misslyckas. Detta är cynismens prerogativ. Det är också förklaringen till att det är i princip riskfritt att vara konservativ, men livsfarligt att vara radikal i politiken.
Så ganska ofta är jag avundsjuk på den högra sidan av politiken. Tänk va skönt att ambitionslöst konstatera när snöröjningen inte fungerar i stan att “vi i alla fall har sänkt skatten - folk får väl köpa skyfflar”. Eller medan sjukvårdsköerna växer skälla ut folk för att de inte tar egna initiativ och skaffar sig privat sjukförsäkring. Borgerlig politik är cynisk därför att den saknar ambitioner och vill göra Dig ansvarig för det som inte görs.
När den typen av budskap frodas behövs det motkrafter, men vem törs ställa upp ambitiösa mål i en tid där varje chans tas att publikt hacka på den som inte nådde ända fram? Politiken blir då inte längre att vilja - politiken reduceras till att låta bli att sticka ut hakan.
Det blir fattigt.
Nu tycker jag ju möjligen att det inte bara är journalister och politiker som ska slippa det, utan att det faktiskt är en mänsklig rättighet att bli sedd som enskild. Men det är ju svårt. Ibland måste man tala om en hel kår. Jag kan ju inte namnge varenda arkitekt i landet när jag ska prata om den svenska fantasilösa arkitekturen. Som exempel. Men jag kan säga att jag tröttnat på Whites glaslador. Utan att för den skull anklaga alla arkitekter på White för att vara fantasilösa.
Antagligen är det generaliseringen i samband med en anklagelse som är det riktigt taskiga. Ingen blir förbannad av att jag säger att jag tycker att kvinnliga liberala och socialdemokratiska ledarskribenter i allmänhet är vackra. Om jag däremot skulle påstå att kvinnliga konservativa eller nyliberala ledarskribenter är fula som stryk skulle det antagligen uppfattas som ett i vissa stycken osakligt påhopp. På samma sätt blir ingen upprörd om jag säger att hammarbyfans har vackra själar. Men om jag i nästa andetag skulle påstå att detta inte gäller för gnagarna och järnkaninerna så är användningen av generaliseringen tarvlig.
