Okej, deras hjärnor är förvisso inte helt mogna, men det verkar en del vuxnas inte heller vara, och de är betydligt bättre på ny teknik och sociala medier än normalsvensken. Duktiga på att arbeta är de också de små liven, i dagens DN står det att på 1800-talet var 5,5 procent av alla arbetare barn under 14 år, medan resten slet på föräldrarnas gård.

Ungar är underskattade, och ofta mycket mer förståndigare än vuxna, därför borde rösträtten åtminstone sänkas till 14 år.

Ja, herregud. det finns säkert en massa tonårsföräldrar som tycker att deras ätteläggar är begåvade och samhällsengagerade. Färre är de tonårsföräldrar som skulle låta sina barn fatta beslut om familjens inkomster eller överlåta beslut av större vikt till sina tonåringar. Och det är det som irriterar mig mest. Den fruktansvärda oaktsamhet om samhället de visar som glatt vill låta 9-åringar besluta om fastighetsskattenivåer och försvarsbudgetar. Vårt gemansamma är faktiskt alldeles för viktigt för att överlåtas åt barn som “förvisso inte är helt mogna”.

I själva verket är det dags att diskutera en höjning av myndighetsåldern. I början av 90-talet låg den genomsnittliga inträdesåldern på arbetsmarknaden runt 20-21 år. Idag är den runt 27. Åldern då vi skaffar barn blir genomsnittligt allt högre. Inträdet på bostadsmarknaden sker allt senare. En bråkdel av landets ungdomar tar ansvar för sig själva och sitt liv i närheten av myndighetsåldern.

Av vara myndig ska vara att vara kapabel att ta ansvar för sig själv, sin egen familj och samhället. Idag blir vi myndiga långt innan ett sådant helhetsansvar är uppfyllt. Det rimliga vore i dagsläget att höja rösträttsåldern. Varför inte till en nivå där hälften av årskullen klarar av att försörja sig själv, det skulle vara någonstans kring 25 år.

Andra intressanta bloggar om: politik, myndighetsålder, rösträtt, val201, ungdomar, arbetsmarknad

Men det är lurigt med förväntningar. Om man till exempel har som målsättning att minska klyftorna mellan människor men misslyckas är man ju en riktig loser jämförelsvis med den som tyckte att det är bra med klyftor mellan människor. Om man vill göra världen bättre riskeras man alltid att avslöjas som en hycklare därför att man köpte besprutade bananer.

Bättre då att formulera politiska budskap som att vi inte kan åstadkomma saker tillsammans, själv är bäste dräng och skomakare - bliv vid din läst! Den som inte har några ambitioner kommer sällan för att inte säga aldrig att misslyckas. Detta är cynismens prerogativ. Det är också förklaringen till att det är i princip riskfritt att vara konservativ, men livsfarligt att vara radikal i politiken.

Så ganska ofta är jag avundsjuk på den högra sidan av politiken. Tänk va skönt att ambitionslöst konstatera när snöröjningen inte fungerar i stan att “vi i alla fall har sänkt skatten - folk får väl köpa skyfflar”. Eller medan sjukvårdsköerna växer skälla ut folk för att de inte tar egna initiativ och skaffar sig privat sjukförsäkring. Borgerlig politik är cynisk därför att den saknar ambitioner och vill göra Dig ansvarig för det som inte görs.

När den typen av budskap frodas behövs det motkrafter, men vem törs ställa upp ambitiösa mål i en tid där varje chans tas att publikt hacka på den som inte nådde ända fram? Politiken blir då inte längre att vilja - politiken reduceras till att låta bli att sticka ut hakan.

Det blir fattigt.

Är man någorlunda orienterad om termodynamikens lagar så kan man i och för sig hävda att precis allt är förgängligt. Ingenting vi skapar kommer att bestå i en evighet. Men Egyptens pyramider kommer definitivt stå längre än min snöhög, så det finns grader av förgänglighet.

Så är det också i politiken. Ibland får jag frågan om varför jag accepterar ROT-avdrag men har så svårt för skatteavdrag för städning. Och svaret handlar just om graden av förgänglighet. Jag vill att så mycket som möjligt av det arbete vi gemensamt lägger ner på att bygga vårt samhälle ska vara så bestående som möjligt.

Ekonomin och tillväxten mår dessutom bättre av att vi i längden satsar på sånt som räcker längre än 14 dagar. När jag under förra året såg den borgerliga regeringen flytta den svenska näringspolitiken från att stödja produktion som räcker länge till att stödja produktion som knappt varar alls blev jag bekymrad. Att växla SAAB-bilar mot städning tror jag är en oklok linje. En politik som kommer göra oss alla fattigare.

Den borgerliga politiken vill att samhällets översta två tredjedelar ska befrias från vardagens alla små förgängliga sisyfosarbeten: snöskottning, diskning, gräsklippning och sånt. Tanken är att vi som får städat (ja, jag är en av dem) ska bli mer produktiva på annat håll. Men jag tror inte riktigt på det där. Jag är övertygad om att de allra flesta bär på en otroligt mycket större potentiell produktivitet än det är att skotta min uppfart. Då är det dumt att låsa in människor i den sortens arbeten.

Men jag kan ha fel. Kanske är snöstormen och den ständigt återkommande nedsmutsningen av mitt hem ett slags modern motsvarighet till grisen Särimner, som blev uppäten varje kväll men återuppstod dagen därpå. Kanske är förgänglighet framtidens svenska paradgren på vilken tillväxten ska vila.

Lite, lite frågande kan man väl ändå få vara?

Jag upptäckte för en tid sen att den här sidan fanns kvar. En hel del besökare verkar den ha, trots att sidans husse så brutalt har struntat i den. Jag har cocoonat - vilket är ett 80-talsuttryck för att boa sig. Jag har alltså boat mig. I början av september fick vi besked om att vi var föräldrar till lille Joonsuh från Korea. Sen följde en lång väntan men sedan början av december är han hemma hos oss. Hemma i villan går han numera mest under namnet Olle. Han är fin. Jag är glad.

Men jag brukar inte skriva om sånt här, och tänkte inte börja med det nu heller. Mitt lilla liv ska få fortsätta vara litet. Magnus tankar ska fortsätta vara stora. (Där fick jag till det!)

Det var dumt att sluta skriva på den här sidan, att hålla skrivångan uppe ökar produktiviteten och ens analytiska förmåga en hel del. När jag skriver det  här känns det som jag har gröt i hjärnan. Skulle vilja skriva om alla debatter som varit, om statsministern som ljög i talarstolen och om hur viktigt - oerhört viktigt - det är att vi får ett regeringsskifte till hösten. Men det får vänta lite med sånt. Kanske kommer det i eftermiddag, i morgon eller nästa vecka.

Nu ska jag skriva i min blogg på papper att jag börjat blogga i verkligheten igen.

Vi ses!

Daniel Westling har (inte) deklarerat någon förmögenhet och inkomsterna har varit ganska vanliga. 2007 deklarerade han en inkomst på 427 000 kronor. Han har haft en del trassel med deklarationerna och tvingats betala skattetillägg när hans företag betalat en del av hans privata kostander för bland annat skid- och golfutrustning. (Min kursiv)

När den blivande maken till Sveriges nästa statschef skattefuskar så beskriver alltså Svenska Dagbladets näringslivsdel det hela som “trassel med deklarationerna”. Lycklig vore andra offentliga personer om de fick ett så milt omdöme vid en ekonomisk granskning.

Vi förväntas svassa, och vi gör det, för den ovalde monarken och hans familj. Vi ska ständigt påminnas om att det är skillnad på skit och pannkaka. Du är skiten, Prins Skattesmitare är pannkakan. Länge leve monarkin!

Andra intressanta bloggar om: monarki, daniel westling, politik, skatt

Man kan lära sig mycket om socialdemokratin genom att  läsa dess program sedan det första antogs 1897. (Här finns en förnämlig sammanställning gjord av Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek). Det första programet är på dryg 600 ord (!) och författat av Axel Danielsson som låtit sig inspireras av det tyska Erfurtprogrammet från 1891. Det finns en ideologisk klarhet och en styrka i det först 600-ordiga programmet som man söker med ljus och lykta efter i det senaste.

Den demokratiska socialismen har haft ett betydande inflytande över den politiska, ekonomiska och kulturella utvecklingen i hela världen de senaste 130 åren. Socialdemokratin är en politisk kraft som lyckats forma sin tid, men också forma sig efter den tid den verkar i. Den ideologiska klarheten i att ta ställning för demokrati och människovärde kombinerat med en obändig vilja att fördela samhället välstånd rättvist är och har varit en politik som vunnit gehör hos breda grupper av världens folk.

Men socialdemokratins långa regeringsinnehav i Sverige har fått den att i allt för hög utsträckning liera sig med den statsmakt den burit. När politiken formulerats har det de senaste decennierna allt för ofta skett genom förvaltandets gråskalor och inte ideologins klara kontraster. Det faktum att de politiska programmen vuxit i omfång men minskat i klarhet sedan socialdemokratins intåg som regeringsmakt är ett tydligt tecken på detta. Om programmet 1897 var på fyra sidor, så var programmet 1920 på sju sidor, 1944 på elva sidor, 1960 på nitton sidor, 1975 på trettiotvå sidor och 1990 nås rekordet på 60 sidor. Det senaste programmet från 2001 är något kortare men det beror på att man strukit bort det politiska programmet, eller “punktprogrammet”, som i de tidigare programmen varit en konkret uppräkning av de reformer man vill genomföra under programperioden.

De många ordens partiprogram tjänar syftet att varje litet intresse i partiet fått med någon skrivning, men detta har skett till bekostnad av den klarhet man borde kunna kräva. Socialdemokratin skiljer sig ifrån alla andra partier därigenom att den vill låta demokratins ideal genomsyra hela samhället, den vill utjämna de sociala och ekonomiska skillnaderna mellan människor och den vill bidra till ett samhälle där varje individ kan växa sig stark och fri utifrån sina egna förutsättningar.

De senaste decennierna har klyftorna mellan människor i Sverige ökat. De rika har blivit rikare samtidigt som många människor lämnats efter i utanförskap. Att bryta den utvecklingen måste vara socialdemokratins viktigaste mål det närmaste decenniet. Det är ett stort mål, och det ska nås i en tid när globalisering och internationella kapitalrörelser gör det allt svårare att på nationell nivå utjämna klyftorna mellan människor. När den ekonomiska makten flyttats till en internationell maktelit måste de poltiska krafterna som vill utjämning söka göra detta internationellt.

Vi behöver koncentrera oss och mitt förslag är att vi i första hand koncentrerar oss på en politik för utjämning, i Sverige och i världen. Vi behöver samla våra tankar, mitt förslag är att vi gör det i ett program som tar sin utgångspunkt  i de utmaningar världens snedfördelade resurser innebär.

Jag har känslan av att ju mindre vi haft något viktigt att säga desto fler ord har vi använt. Men socialdemokratin har något oerhört viktigt att säga i vår tid. Låt oss därför fortsättningsvis fatta oss kort.

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, partiprogram

Carin Jämtin menar att intåget av privata aktörer i välfärden under 1900-talets sista decennier “har varit en viktig och värdefull utveckling”. Men att dessa privata aktörer tar ut vinst, menar Jämtin, är en oacceptabel överföring av skattemedel från välfärden till privata kapitalister. Själv ställer jag mig mycket frågande till utgångspunkten i den debatten.

Anser man att den privata sektorns intåg bland välfärdstjänsterna varit viktig och värdefull gör man säkert det därför att den bidragit med nya arbetsmetoder, mångfald och effektiviseringar. Detta är med all säkerhet en följd av att man just söker göra en ekonomisk vinst. Vi vet att den drivkraften är stor.

Anser man däremot att den privata sektorns intåg i exempelvis skolan lett till ökad segregation och betygsinflation och inte till den ökade pedagogiska mångfald som utlovades av reformen så får man väl ta ställning mot själva grundvalarna för reformen. Eller så får man konstatera att kommunen som upphandlare inte lyckats ställa de kvalitetskrav man ville ha uppfyllda i avtalen. Men det är ju knappast vinsten som är problemet.

På något sätt känns ställningstagandet mot vinster hos skattefinansierade aktörer som att skjuta på fel mål. Det är en kvasiradikal pose där man låtsas om att de problemen som finns i skolan och välfärden efter valfrihetsreformerna härrör från det privata näringslivets vinstkrav, men så är det väl inte riktigt?

Vi accepterar utan prut att den skattefinansierade sektorn köper in avfallshantering från företag som går med vinst. Vi köper för skattepengar konsulttjänster från företag som går med vinst. Vi köper konsumtionsvaror från företag som går med vinst. I själva verket bygger en klassisk socialdemokratisk ekonomisk politik på att vi med hjälp av skatter ökar offentlig konsumtion och riktar den mot företag som vi anser vara samhällsnyttiga. Om vinsten inte är problemet när vi köper blöjor till dagisbarnen, varför är vinsten då problemet när vi köper omsorg till dem?

Om problemet är att vi kan utvärdera kvaliteten på blöjorna men inte på barnomsorgen då bör vi fundera på våra utvärderingsinstrument. Det är väl ändå ingen som på allvar menar att vi skulle få bättre kvalitet på sophämtning om vi ålade renhållningsföretagenett vinsttak? Däremot skulle förstås renhållningsföretagens incitament att göra bättre produktionsmetoder upphöra. Detsamma gäller rimligen även för andra välfärdstjänster.

Om skola A och skola B får samma resurser för att genomföra utbildning av ett antal elever och givet att utfallet av denna utbildning föll inom samma kvalitetsramar är det då ett problem att skola A gör en större vinst än skola B? Borde vi inte glädja oss åt att man på skola A hittat en resurssparande arbetsmetod?

Om skola A däremot gör vinst men inte levererar den tjänst vi beställt, ja då ska vi förstås inte sätta ett tak på vinsten utan säga upp avtalet.

Så långt politik under förutsättning att man likt Carin Jämtin tycker att de privata verksamheterna tillför något värdefullt. Anser man inte det är förutsättningarna förstås annorlunda. Exempelvis kan man konstatera att friskolereformen inneburit kraftiga tendenser till konkurrens genom betygsinflation. Likaså kan man konstatera att friskolereformen inte lett till en mångfald av pedogogiska metoder men däremot en hel del värdemässigt tveksamma utförare av skoltjänster.

Kanske är de problemen så stora att man faktiskt bör se över hela reformen. Kanske är det så att det endast är i kommunal regi som vi kan garantera en likvärdig skola där läroplanens värderingar och inga andra garanteras. Då är det det vi ska säga. För de problemen kommer man inte åt genom en vinstbegränsning.Men då ska man heller inte påstå att det privata inslaget inneburit något värdefullt. Det saknar stringens. Det som kännetecknar privat sektor är nämligen dess strävan efter vinst.

Ska vi föra en ideologisk debatt så låt oss göra det på riktigt. Om vi tror att privata inslag i välfärden bidrar låt oss då fundera på hur vi blir bättre upphandlare och hur vis täller rätt krav i avtal. Om vi inte tror att privata inslag bidrar till välfärden låt oss då fundera på hur vi utformar den offentliga sektorn så att den klarar sig utan de privata entreprenörerna. Det är inget fel med kompromisser, men de kan inte utgör utgångspunkten i en ideologisk diskussion, då blir det bara flum.

Andra intressanta bloggar om: politik, välfärd, socialdemokraterna, ideologi, Carin Jämtin

De 90 procent av svensk dagspress som har borgerliga ledarsidor har likt ett väloljat propagandamaskineri spytt ut sin galla över en arbetarrörelse som med sin blotta existens hotar att omfördela makten från de som sitter på resurser och kapital till de som inte har. Man får ibland minnas att den demokratiska socialismen inte har mäktiga vänner bland samhällets elit. Den har alltid byggt sin makt på att många tusen människor slutit sig samman för förändring.

Men vår tid är personfixerad. Det passar bättre med mediernas modeller för nyhetsvärdering att tala om personer. Det är Fredrik Reinfeldt mot Mona Sahlin eller Wanja Lundby Wedin mot Urban Bäckström. Det är sällan sakfrågorna som får vara i centrum. Och för det ska regeringen vara mycket tacksam.

Kamrater,
pratar vi politikens sakfrågor så finns det en förkrossande majoritet av svenska folket som tycker att det är rätt att de som har mer bidrar till dem som har mindre. Uppslutningen är närmast total bakom en sjukvård som ges efter behov och inte skärs ner för att finansiera skattesäkningar. I Stockholm finns ett enormt sug efter hyresrätter, ändå säljs de vi har kvar ut till en lycklig klick i stadens centrala delar.

När ungdomsarbetslösheten i Sverige är högst i Europa så är inte det folk frågar efter regeringens vänta-och-se-politik. Vi vill att nästa generation ska ha en rejäl chans i livet. Vi unnar dem jobb, bostäder och en möjlighet att bilda familjer där deras barn i sin tur kan växa upp i trygghet.

Kamrater,
Första maj handlar inte om Mona Sahlin. Hon är inte på något sätt huvudperson. Det är en borgerlig världssyn som vill få oss att omdefiniera vår dag på det viset. Dagen handlar om att visa att kampen mot samhällets orättvisor fortsätter. Att vi genom att organisera oss i partier och fackförbund åstadkommer en motkraft till de som lever på andras arbete och de som berika några få hellre än att sprida samhällets rikedomar.

Låt de som vill slita med att avsätta personer, men det finns bättre sätt att förändra världen.

Det finns inte någon sista chans att vilja göra samhället bättre, men det finns oändligt många första chanser. Idag är en - låt oss börja nu.

Och i den virtuella vinden fladdrar banderollen:

ALLA TILLSAMMANS - DET FINNS INGET ANNAT SÄTT
FRAMTIDEN KAN VERKA HOPPLÖS - MEN
DET ÄR MÄNNISKAN SOM SKAPAR DEN

Andra intressanta bloggar om: politik, första maj, mona sahlin, wanja lundby wedin

För beskeden från regeringen är tydliga i sin enkelhet: Vi tänker ingenting göra.

På andra sidan lågkonjunkturen ska ett nytt svenskt näringsliv blomstra. Vi vet att dekommer att behöva utbildad arbetskraft. Men regeringens neddragningar av vuxenutbildning består och alldeles nyss fick vi beskedet att det ska bli svårare att komma in på högskolan. Svårare - inte lättare.

Kamrater!
När svensk bilindustri svajar betänkligt vet regeringen besked: Vi tänker ingenting göra.

När allt fler blir tvungna att vändas sig till socialbidrag för sin försörjning för att a-kassan har skurits ned och en halv mijon lurats att lämna den vet regeringen besked: Vi tänker ingenting göra.

När personal sägs upp i vård och omsorg vet regeringen besked: Vi tänker ingenting göra.

Kamrater!
Om man till äventyrs har uppfattningen att denna passivitet - denna brist på idéer och visioner om vad Sverige ska vara när vi tagit oss igenom lågkonjunkturen - är skadlig, då bombarderas man från de borgerliga ledarsidorna och får höra att man gnäller.

Men var det inte så att denna regering skulle vara en lyssnande regering? En regering som går sida vid sida med folket vars förtroende de bär? Ska man vara lyssnande måste man också tåla att lyssna på sina kritiker. Ska man vara lyssnande måste man också höra på de som pekar på bristerna inte bara dem som ger berömmet.

Vi vet sedan tidigare vilken kraft som finns i att människor får utbildning, möjlighet till jobb och en trygg a-kassa. Under 90-talskrisen lyftes Sverige genom att både värna de offentliga finanserna och lyfta människor genom utbildning och nya arbetstillfällen. Satsningarna på att bygga ut Sverige till en ledande nation inom IT och telekom har gett oss ett utmärkt läge i den internationella konkurrensen. Men var finns motsvarande visioner dag?

På våra högskolor och universitet forskas dagligen fram nya upptäckter, där finns en enorm kreativitet och Sverige är ett av de länder där det tas fram flest patent per invånare. Men kraften i detta tas inte tillvara. Nu när lågkonjunkturen slår som hårdast mot de industrier som utvecklats minst måste det till en motkraft. Låt oss använda en del av våra gemensamma pensionspengar till att få svenska uppfinningar att stana i Sverige. Låt oss satsa på företag som utvecklar miljöprodukter, ny medicinteknik och metoder för att förbättra kommunikationer över världen.

Istället för att låta 2009 gå till historien som “skitåret” ska vi ha inställningen att detta ska vara året då vi lägger grund för ett nytt starkt svenskt näringsliv och en hållbar välfärd för alla.  Istället för att passivt se på medan människor förlorar jobb och trygghet ska vi tydligt satsa på att bygga något nytt. Det ska ske genom utbildning, det ska ske genom att vi tar vara på de resurser som skapas på högskolor och företagens utvecklingsavdelningar och det ska ske utan att miljoner människor tvingas till arbetslöshet.

Jag vecklar ut ytterligare en virtuell banderoll:

SVERIGE BEHÖVER EN NY REGERING
FÖR JOBBEN, UTVECKLINGEN OCH VÄLFÄRDEN

Andra intressanta bloggar om: politik, första maj, utbildning, välfärd, arbetsmarknad, näringsliv, patent

Det tog 30 år att vinna rätten för svenska folket att på lika villkor få rösta. 40-timmars veckan dröjde ytterligare 50 år och kampen för rättvisa arbetsvillkor på arbetsmarknaden pågår fortfarande. Det gör också kampen för yttrandefriheten och våra grundläggande rättigheter som medborgare.

Så när tiotusentals svenskar idag samlas för demonstrationer runt om i landet gör de det för att känna stolthet över många generationers kamp för frihet, jämlikhet och solidaritet. De samlas för att fira de enorma framsteg som är vunna. Men de samlas också för att det återstår mycket att göra.

Kamrater,
runt om i Sverige privatiseras sjukvård, äldromsorg och skolor. Personalen i dessa verksamheter har tidigare haft rätten att fritt få berätta för medier och journalister om missförhållanden på sina arbetsplatser. Denna rätt kallas för meddelarfriheten. Idag är den hotad.

När äldreboendet privatiseras upphör meddelarfriheten att gälla. Den personal som har modet och styrkan att berätta om hur nedskärningarna i välfärden slår till mot gamla som inte får komma ur sängen, hur de får mat som blir allt oaptitligare, och hur våra skattepengar förvandlas till vinster istället för omsorg - ja de kan idag få sparken på grått papper.

När lågkonjunkturen kommer, när det blir kärvare ekonomiskt, det är då vi behöver vår yttrandefrihet. Men nu inskränks den. Regeringen är medveten om att detta sker, men när justitieminister Beatrice Ask får frågan om hon är beredd att ändra lagstiftningen för att personalen som arbetar i verksamheter som är skattefinansierade ska få samma skydd svarar hon: Nej.

Varje privatisering - oavsett om man tror på offentlig eller privat drift generellt - innebär därför att öppenheten och vår insyn i det vi betalar med våra skattepengar minskar i samhället. Det är en inskränkning i yttrandefriheten som om några år kommer leda till många människors lidande. Det är värt att demonstrera mot.

Kamrater,
jag vecklar nu ut en virtuell  banderoll på vilket man kan läsa:

VÄRNA YTTRANDEFRIHETEN
MEDDELARFRIHET TILL PRIVATANSTÄLLDA

Andra intressanta bloggar om: politik, meddelarfrihet, yttrandefrihet, första maj

Mona har utsett tio stycken föredragande på partikongressen. I brevet till mig skriver hon att dessa tio ska vara socialdemokratins främsta företrädare. (Jag trodde de utsågs av kongressen och inte tvärtom, men vad vet jag..) Hursomhelst, de tiohar fått var sitt ansvarsområde. Och det är nu jag inte begriper. Kan niläsare på bloggen hjälpa mig att reda ut vilka politikområden som egentligen gömmer sig bakom följande kryptiska formuleringar. Mina gissningar i parentes.

• En ansvarsfull ekonomisk politik sätter jobben först (Finans- och näringspolitik)
• Fler jobb och en starkare arbetslinje (Arbetsmarknadspolitik)
• Högre kvalitet i välfärden (Sjukvård och Omsorg)
• Konkurrera med kunskap och forskning (Skol-, Utbildnings- och Forskningspolitik)
• Investera i gröna jobb (Miljö? Arbetsmarknad? Näringspolitik?)
• Ett Sverige där fördomar inte hindrar arbete (Integration? Jämställdhet? Demokrati? Arbetsmarknad?)
• Ge ungdomsgenerationen en chans (Är det “1 chans” som i “de ska fan inte ha två chanser” eller “ge dem åtminstone en chans”? Och vad kan det vara? Ungdomspolitik? Idrott? Skola?
• Ett Sverige i sammanhållning - bekämpa klyftorna(Integration, jämställdhet, Fördelningspolitik?)
• Kultur i brytningstid (Detta är nog det mest begripliga, det ärkulturpolitik)
• En rättvis värld är möjlig (Utrikespolitik)

Men har ni bättre gissningar så meddela mig.
[tags]mona sahlin, socialdemokraterna, politik[tags]

Gjort och sagt – det är differensen mellan dessa som mäts. Det är den differensen som är jaktens mål och mening – inget annat. Om jag säger att jag inte någonsin äter ute för mer än 80 kronor på en kväll och sedan försöker förklara hemma varför resturangnotan gick på 3500 kronor så hamnar jag i den typen av problem. Det är inte resturangnotans storlek som är problemet, vilket man lätt kan inbilla sig. Det är jämförelsen med de 80 kronorna.

Magnus ljög
åt för 4500 procent
mer än han
lovade

“Men”, försvarar jag mig, “det blev en jättebra middag. Jag drog in två nya kunder och skrev ett avtal på 50 000 kronor i intäkt nästa halvår”.

“Du ljög!”, får jag till svar. “Hur ska man kunna lita på någon som ljuger? Va?!”

När jag för några år sedan skrev om Maria Borelius inkomster hade jag en idé om vilken diskussion det skulle leda till – men drevet hade en helt annan. Jag skrev om hyckleriet i regeringens politik – om man har miljoninkomster och inte anser sig ha råd att betala vitt för barnflicka vad hjälper då ett avdrag för hushållsnära tjänster? Jag tycker fortfarande den frågan var den intressanta.

Det tyckte inte de etablerade medierna, de ville diskutera att Maria Borelius ljög. Varför hon ljög, hur mycket hon ljög, om hon hade ljugit för statsministern, och om hon måste avgå. Politiken försvann – kvar fanns lögnen.

När lögnen är ett etablerat faktum; när det finns en formulerbar differens mellan sagt och gjort då formerar styrkorna sig. Först kopplar man loss de gläfsande ledarskribenterna. De ska fyra av så mycket invektiv – lögnare, svikare, hycklare – så att offret förvirrar sig fel och börjar försvara sin heder. Har man väl börjat försvara sin heder är det väl alldeles uppenbart att man gjort något fel, annars skulle man ju inte behöva det.

Sen kommer drevkarlarna, nyhetsjournalister som inte längre är intresserade av att beskriva ett förlopp allsidigt. Nu gäller det att lyfta fram varenda uppgift som kan tala mot bytet. Börjar bytet protestera mot verklighetsbeskrivningarna i media lyfter man in en PR-expert som får förklara varför det vore bättre om bytet höll tyst. Är bytet tyst lyfter man in en PR-expert som får förklara varför bytet borde tala. Man kan bara gör fel här.

Sedan kommer jägarna. Cheferna på de etablerade samhällsredaktionerna går in. Målet är tydligt, kan man med några vassa formuleringar – eller “analyser” – fälla bytet så hägrar journalistpriser och grävspadar.

Och asätarna kretsar runtomkring i skogen. I de nya medierna så agerar bytets motståndare. Socialdemokrater kräver direktörers avgång, moderater kräver fackpampars avgång. Sällan tvärtom. Alla vill så gärna bidra till att tillfoga så mycket skada som möjligt till motståndaren. Få – om ens någon – vill bidra till en mer allsidig belysning av händelserna. Sanningen är en lyx vi kan ägna oss åt när bytet är fällt.

Efteråt kanske vi kan ha en liten PK-debatt där alla säger att: “Jovisst, visst blev vi lite ensidiga den här gången.  Men titta hur duktiga vi är nu! Nu ägnar vi ju oss åt självkritik.” Två öl senare går alla aktörer hem, stolta och glada över medias makt. Och i hemlighet lite lättade.

För alla ljuger. Således är alla bara ett par löpsedlar från sin egen avgång. Från uppdraget som äkta make/maka, från att bli uppsagd på jobbet, från att förlora vänner och anseende. Därför vill vi ju så förtvivlat gärna att strålkastarljuset ska fastna på den där andra, den vi inte tycker om. Hon förtjänar det ju.

Eftersom debatten nu pågår på bloggar och microbloggar skulle det vara roligt om du själv kunde bringa klarhet i var du står idag i förhållande till när du skrev boken.

Låt mig ta några specifika frågor:

Du skrev i boken att: ”Det går inte att peka på, det är ingenting konkret och de flesta människor skulle inte ställa upp på att de är offer för socialdemokratisk hjärntvätt. Det gör det inte mindre sant.” Har du idag uppfattningen att svenska folket är offer för en socialdemokratisk hjärntvätt? Om ja, specificera gärna hur den gått till. Om nej, berätta gärna vad det var som fått dig att ändra uppfattning.

Ett annat påstående i boken är “Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten.” Är detta fortfarande din mening och är det den politiken som är grunden för regeringens politik idag?

Din bok, “Det sovande folket” börjar med en dystopi, en beskrivning av ett samhälle där socialdemokraternas och folkpartiets politik driver unga människor i döden genom välfärdsstatens politik. Anser du idag att socialdemokraternas politik skulle leda fram till ett sådant samhälle? Om ja, utveckla gärna ståndpunkten. Om nej, beskriv vad som fått dig att ändra ståndpunkt och när det skedde.

Det finns förstås åtskilligt mer att diskutera kring “Det sovande folket” och jag är förstås nyfiken på hur du ser på boken generellt idag. Ångrar du den, eller ligger de uppfattningar som skildras i boken fortfarande till grund för din politiska agenda? Jag är mycket nyfiken på dina svar och är övertygad om att de skulle berika den politiska debatten i Sverige.

Med din tillåtelse lägger jag mycket gärna ut ditt svar på min blogg, där jag förövrigt också publicerat detta brev offentligt.

Med vänlig hälsning

Magnus Ljungkvist

Andra intressanta bloggar om: fredrik reinfeldt, moderaterna, regeringen, politik, det sovande folket

Vår ambition är att med politiskt intresserade från höger till vänster - från näringsliv till politik- skildra de skeenden som leder fram till politiska beslut. Vi ska försöka använda oss av så mycket av de tjänster som nätet erbjuder. Sidan kommer att bli byggd som en mashup där vi förenar det traditionella bloggformatet med makthavarwikin och lite annat kul vi har i bakfickan. Det får ni se i maj.

Här finns dagens roligaste pressmeddelande att läsa.

Läs mer hos: Jonas Morian, Resumé, Almedalsbloggen

Andra intressanta bloggar om: makthavare.se, fokus, almedalsbloggen, media, politik

Även det högerpopulistiska FPÖ, som också grundades av Haider, har vunnit ökat väljarstöd. Sedan det nationella valet i september är FPÖ landets tredje största parti. I regionalvalet i Salzburg fick partiet nu 13 procent – en ökning med 4,3 procentenheter sedan förra valet.

Det är bara det att FPÖ grundades 1956 och definitivt inte av Jörg Haider som vid den tidpunkten bara var sex år gammal. Det kan förstås verka petigt att kräva att man håller reda på ett österrikiskt nationalkonservativt partis historia. Men det blir ju så oerhört uppenbart att Lisa Bjurwalds utrikespolitiska kompetens bottnar i att hon med lätthet hittar på och hoppas att hon inte ska granskas.

Förra gången påstod hon att Hillary Clinton var Förenta staternas första kvinnliga utrikesminister och hon blev rejält sur när detta klavertramp påpekades. Jag tycker faktiskt man kan kräva mer av en person med tillgång till en av landets viktigaste opinionsbildningssidor.

Extra höga krav kan man väl dessutom ställa av någon som “inte ofta (…) traskar runt i den särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan, men när (hon) gör det blir (hon) alltid lika negativt överraskad”. Eller hur?

Andra intressanta bloggar om: lisa bjurwald, fakta, dn