Men det går knackigt för Håkan. ”Håkans problem är att han inte har någon att lyssna på”, säger några i min omgivning. ”Håkans problem är att han lyssnar på fel personer”, säger andra. Det kan inte vara lätt. Så mycket förväntningar, ett socialdemokratiskt sekel av framgångar i bagaget och ett år av egna motgångar och motgångar för partiet. Jag har ingen aning om vad Håkans problem är, men jag ser att de finns.

”Jag känner ett mycket starkt stöd”, säger Håkan till tidningarna. Jag vet inte varför han säger så. Det är inte så det känns. Det känns som om väljarnas och medlemmarnas förtroende eroderar fortare än ett sandslott i en tsunami. Det tisslas och tasslas. Vem kommer efter? Vem ska ta över? Det blir ingen valprocess, säger några, ”Det måste bli en lång och öppen process”, säger andra. Vanligaste uppfattningen är ändå att VU:t pekar ut någon när – inte om – Håkan kastat in handduken. ”Det blir Carin Jämtin – det är enklast och snabbast”, säger några. ”Jag hoppas verkligen man kan övertyga Pär Nuder – nu är det allvar”, säger andra. Ingen säger ”Jag har mycket starkt stöd för Håkan”. Ingen säger heller ”Jag vet att vi vinner valet 2014″.

De som kan lyfta sig i håret och är bäst lämpade att ge Håkan ett praktiskt stöd, partiets talesmän i politiska frågor, levererar så lite faktisk politik så man kan tro att socialdemokratin helt vore utan idéer. Jag känner folk som mår fysiskt och påtagligt dåligt av att socialdemokratin med sina drömmar om en bättre värld helt saknas i den politiska debatten idag. Socialdemokratins myror, som genom att arbeta tillsammans mot stackens mål vunnit sina tidigare segrar, känner sig allt mer isolerade. Det är inte så lätt att vara en kaxig myra och slåss med näringslivets och kapitalets elefanter när man känner sig ensam. Tre myror känns jättemycket mindre än fyra elefanter ska ni veta.

”Känns det jättejobbigt att vara sosse idag?” är en av de vanligaste frågorna jag får. Nej, svarar jag, jag är stolt över att vara socialdemokrat. Jag bär den ideologin som en varm kappa när det blåser kallt, men jag är bekymrad för partiet, organisationen jag arbetat i hela livet – arbetarklassens hopp. Jag lider med Håkan, min fina kompis. Jag irriterar mig på den handlingsförlamning som kännetecknar dem som ska bära partiet vidare.

Så mitt i all denna förvirring, kaos och röra så påbörjas processen med ett nytt partiprogram. Det är ett litet ljus i mörkret. I det praktiska arbetet med att formulera, stöta och blöta ny politik så ryms mycket konflikter, men inte av den destruktiva art som just nu plågar socialdemokratiska arbetarepartiet utan en typ av konflikter där bäst argument går segrande ut.

Den energi jag i fortsättningen kan ge mitt parti kommer jag ägna åt det kommande partiprogrammet. Första svaren på programkommissionens diskussionsmaterial ska vara inne !:a mars. Jag kommer blogga mig fram till mitt svar. Kommentera gärna. Jag kan ju ändra mig- å rent av lära mig något.

Så detta hoppas jag är sista gången jag överhuvudtaget berör ledarfrågan inom S på min blogg. Jag har i ärlighetens namn inte tillräckligt starkt förtroende för någon av de ledande namnen för att känna någon stark och väl förankrad tillförsikt. Allt jag ber om det är att de som just nu förvaltar partiet ska lämna några sympatisörer och medlemmar kvar till efter kongressen. Socialdemokratin är så stark så den tål att börja om från början. Elefanterna är ju kvar – så det är bara att börja värva myror.

Bloggar etiketter: juholt, partiprogram, socialdemokraterna

Här är några av kommentarerna som föll för DN:s censur.

Den här artikeln äcklar mig. Har ni inte fått nog med kritik för idolporträttet av Anders Borg för att inse att det här är kass, partisk skvallertidningsjournalistik? Jag har aldrig stått på samma sida som DN när det gäller de borgerliga ledarsidorna men alltid läst tidningen för att jag tyckt att innehållet varit kvalitativt, särskilt utrikesrapporteringen. Men nu är det slut med det. Varför ska jag köpa den här smörjan? Hejdå DN!
Hans Lindgren, 11:08, 02 januari 2012.

Knäböj inför Statsminister Reinfeldts visdom! Fredrik Reinfeldt, Solen Som Aldrig Ska Gå ner, är barnens vän och kamrat, må hans brevpapper aldrig ta slut och må bläcket i hans pennor aldrig torka! Länge leve Statsminister Reinfeldt, DN-Pravda och Den Eviga Solens Alliansrike! Leve dem!
Daniel Wiklund, 11:05, 02 januari 2012.

Inte? Det går ju utmärkt att hålla flyktingar inklusive barn inlåsta… Men det ville inte ”Fredde” berätta antar jag? DN blir mer och mer lik Pravda som inte skriver kritiskt mot regeringen och Reinfeldt. Märkligt nog sköter numera SvD det betydligt bättre…
Jerker Nilsson, (Webbsida) 11:04, 02 januari 2012.

Vilken fantastisk statsminister vi har! Och vilken fin granskande journalistik i denna artikel!
David Tingsgård, 10:44, 02 januari 2012.

Åh vad gullig han är vår ståtlige landsfader. Han har inte bara intellektuell skärpa,och briljans samt ett fysiskt enastående yttre, han tar sig även tid för att uppfostra de minsta i samhället. Jag är så fruktansvärt tacksam att denna mansgud leder vårt land
Olof Rensfeldt, 10:17, 02 januari 2012.

Här är länken till DN:s kommentarpolicy. Läsarna av denna blogg lämnas förstås fria att själva lista ut vilka regler de ovanstående kommentarerna bröt emot.

UPPDATERING: Här svarar Björn Hedensjö på kritiken, i Medievärlden.

Bloggar etiketter: anders borg, censur, DN, fredrik reinfeldt, media

Tidigare i vintras kunde man i en intervju med Anders Borg läsa att han:

”är en person som fortfarande sticker ut, inte bara på grund av sin övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys – utan också för sitt humör, sin envishet och sin humor”

Båda artiklarna har fått kritik för sin flathet och undfallenhet. Detta skedde också på DN: hemsida där kommentarerna kring den senaste artikeln måste beskrivas som mycket kritiska. Efter att kommentarerna blev allt för kritiska har DN valt att helt ta bort möjligheten för läsarna att kommentera tidningens regeringspropaganda.

Enligt tidningens webbredaktör Björn Hedensjö slogs kommentarerna av för att ”stor andel kommentarer bröt mot policy, ovanligt, men standardförfarande i sådana fall.” Policyn som skulle ha brutits är att läsarna inte ”hållit sig till ämnet”.

UPPDATERING: I denna FB-tråd finns några av de censurerade kommentarerna bevarade.

Bloggar etiketter: anders borg, censur, DN, fredrik reinfeldt

När det stora partiet föll och förlorade makten
ersattes det gemensamma strävandet av jakten.
Kamrater med fel åsikt ska jagas fram ur sina hål,
hånas, stenas, pinas och beslås med stål.

I brist på stöd i opinion är idéerna blott två
Någon annan måste bort – eller i brist på det – avgå.
”Han tänker ej det rätta!”, ”Hon är för lat och dum”,
”Men han saknar stil och klädsmak”, ”Hon då?, hon har ju läppstift och är nog skum.”

Så samlas forna kamrater på ena sidan ån
kastar varann’ i vattnet, förenade av tron
Att parti’t som de har vunnit och endast har på lån
stärks av att inget höra, inget se, och inte släppa någon djävul över bron.

De kallar varandra öknamn, ofta höger, lika ofta vänster.
De vägrar lyssna, se, förstå, att den andre har förtjänster.
Fienden, som samlats på andra sidan ån, slipper slåss om sin position
Målet med partiet är helt bortglömt, det enda viktiga – egna platsen i parti’ts organisation.

Tappert strider partiets sista riddare intill döden
förenade i sin död med Sven Duvas öden.
Ty den framtid som partiet ser ut att fått
är att långsamt dö, med huvud klent – men hjärtat det var gott.

Bloggar etiketter: fänrik stål, socialdemokraterna, sven duva

Man kan likt Jonas Morian, i Aftonbladet 27/12, välja att betrakta socialdemokratin med klavertrampens kronologi som utgångspunkt. Det är en utmärkt startpunkt för att diskutera skälen till partiets och Håkan Juholts förtroendekris idag. Men det är en tämligen meningslös start om man vill diskutera socialdemokratins framtida politiska utveckling. Uteblivna samtal med TCO, otydlighet i försvarspolitiken, ifrågasatta lägenhetsaffärer med mera visar på ett häpnadsväckande slarv hos ett parti med regeringsambitioner, men säger ingenting om politiken.

Väljer vi istället att betrakta 2011 med ögonen inriktade på politiska stridsfrågor har socialdemokratin fått rätt på punkt efter punkt. Det breda insteget av privata intressen i välfärden har inte lett till några kvalitetshöjningar redovisades i en rapport från SNS vars budskap var så känsligt att forskningschefen kände sig nödgad att lämna tankesmedjan.

Sedan de stora valfrihetsreformerna och dörrarna öppnades på vid gavel för friskolor i början av 90-talet har betygsinflationen tagit fart. Enhetsskolan har slagits sönder och segregationen ökar. Skolan som skulle vara kittet i samhället håller nu åter isär arbetarens dotter från tjänstemannens son.

Vinstintressenas brutala baksida gjordes synliga genom vinterns Caremaaffär. Nedskärningar i syfte att flytta skattebetalarnas pengar från välfärdens verksamheter till skattesmitarnas paradisöar har genomförts i många långa år och till slut blev vanvården för tydlig.

De Caremakramande moderaterna i Sveriges regering får plötsligt välförtjänta frågor om varifrån deras partifinansiering egentligen kommer. Likt kommandoran i Emil i Lönneberga som stal fattighjonens julmat har partifinansieringsfrågan blivit den vargagrop från vilken de inte kunde klättra upp själva. Nu är de uppsläppta, men frågan kvarstår – har de tagit emot partistöd på bekostnad av en dräglig levnadsstandard för våra gamla?

Och utanförskapet i Sverige har inte minskat efter 5 år med Reinfeldt vid makten. Visst har de rikare blivit rikare, men arbetslösheten är kvar på de nivåer statsministern inte drog sig för att kalla massarbetslöshet när han var i opposition.

På punkt efter punkt har regeringen visat sig oduglig och när de försvarar sig så söker de sig mot socialdemokratiska svar. Politik som är beprövad och fungerat. Men problemet regeringen har är att deras kompass är felinställd. De går vilse i fråga efter fråga och saknar idéer inför framtiden. framtidskommissioner må tillsättas och sitta och dryfta Sveriges framtid, en tid kan det kanske dölja bristen på lösningar, men sanningen är att regeringens kompass pekar mot ett omodernt 1800-tal där fattig var fattig, rik var rik och skomakaren blev vid sin läst.

Socialdemokratin har andra svar. Socialdemokratin är nämligen en befrielserörelse. Varje klassresa är en seger.  Varje skattekrona något att vårda och inte till för att skicka till kompisarnas schweiziska bankkonton. Varje farmor som får en värdig vård är en gemensam framgång. Varje sondotter som får en utbildning som ger henne tillgång till hela arbetsmarknaden har gjort hela Sverige starkare. Det är detta som skiljer socialdemokratin från regeringspartierna.

Efter 2011 har man all rätt att vara trött på socialdemokrater, men socialdemokratin behövs mer än någonsin

[Artikeln publicerad i förkortad form på AB Debatt 28/12]

Bloggar etiketter: Politik, socialdemokraterna

Vill man så är det inte svårt att hitta omdömeslösheter hos hela den socialdemokratiska ledningen, och om det inte vore så meningslöst och kontraproduktivt kunde man ju likt Lotta Gröning låtsas om att det på något sätt sätt skulle hjälpa att byta ut alla.

Andra socialdemokratiska debattörer vill byta ut enskilda. Juholt, Österberg, Östros, Jämtin… Släng in vilket namn som helst här. Snart är alla omnämnda. Och det är inte svårt att hitta svagheter hos våra politiska företrädare. Det har det aldrig varit. Men kära partikamrater, ni som tror på att den ene eller andres avgång leder framåt, det finns ingen frälsare. Ingen Messias kommer att lyfta SAP ur det träsk – nej, knappast grop – där man just nu står och stampar. Bara med ett gemensamt agerande – bara genom att dra åt samma håll kommer partiet och dess företrädare ta sig ur det här.

Sätt heller inga förhoppningar till nya stabschefer, pressekreterare, eller annan anställd personal. Det är tydligt vilka som ansvarar för att dra åt samma håll nu. Det är partiordföranden, VU:t, partistyrelsen och de 112 riksdagsledamöterna som ska göra det. Inga andra. Ni har ansvaret. Det är ni som sitter i samma båt. Och varje gång ni skadskjuter varandra gör ni det svårare att få båten i land.

Så åk ut till Bommersvik i jul. Gör en pakt med varandra – nu håller vi ihop, för Sveriges skull. Sen håller ni käften, anklagar inte varandra för svek utan sätter ner och tecknar ner planen för den politik som skapar ett starkare och rättvisare Sverige efter 2014. Öppna inte mun förrän ni är beredda att prata politik. Jag är trött på era konspirationer, jag är trött på ert skitprat, jag är trött på er. Försök för en liten stund förtjäna mitt förtroende.

Bloggar etiketter: juholt, Politik, skris, socialdemokraterna

Sedan början av 1990-talet har vi en betygsinflation i den svenska skolan. Elevers resultat sjunker samtidigt som betygsmedelvärdet stiger.

Så inleds pressmeddelandet från Jan Björklund som idag, dolt av nyheten om partibidrag, presenterat ”åtgärder” mot betygsinflationen i skolan. Låt oss för en stund fundera över vad det är som händer i skolan i början av 90-talet som kan ha föranlett starten på en betygsinflation…. Hmm, hmmmm. Kan det vara den borgerliga regeringen? Njae. Kan det vara att man började med bokstavsbetyg? Nä det är ju fånigt. Kan det vara att vi införde friskolor som skulle konkurrera om eleverna? Jo, så är det förstås.

Men finns det något resonemang om hur konkurrensen mellan skolor snedvrider betygen i regeringens utspel? Nä. Här finns inget intresse av att gå på djupet med orsakerna till problemet. Istället gäller Novalucolmetoden. Åtgärda symtomen men skit i orsakerna. Så bygger man fast problem. Och denna Björklundska skygglappspolitik kommer att skada många tusen elever som drabbas av en skola där inte bara betygen är snedvridna utan också är alltmer socialt snedrekryterande och klasscementerande.

Skolan är inte den likare den borde vara. Den ger inte den fattige begåvade en chans men tusen chanser åt den som har fötts till resurser. Skolan är en spegelbild av framtiden och Björklunds framtid är ett klassamhälle där regeringen anstränger sig för att dölja de värsta skavankerna.

Nu kommer (S) försöka hävda att det var deras ”metodbyte” som fick moderaterna att ändra sig, medan moderaterna lugnt kan luta sig tillbaka och konstatera att de gett besked innan några förhandlingar började. Dessutom går man som sagt till angrepp på S som kommer behöva försvara sin icke-offentliga finansiering.

Jag känner äckel inför det faktum att fundamentala demokratiska frågor behandlas som spelbrickor i jakten på medieinitiativet. De är skickliga spelare moderaterna och det är uppenbart att de känner till alltings pris men att de helt saknar känsla för dess värde.

Grunden för partifinansieringen bör även i framtiden vara lokala och nationella partistöd. Att partistödet även fortsättningsvis utformas med huvudsaklig finansiering genom offentliga medel ger partier motståndskraft gentemot olika särintressen.

Sedan noterar jag att moderaterna helt och hållet ser framför sig ett stats- och kommunalfinansierat partiväsende. Man påstår att det ger motståndskraft mot särintressen. Det ger också stark motståndskraft mot medlemspåverkan och intern demokrati. De krafter som är intresserade av fortsatt starka folkrörelsebaserade ska nog försöka värja sig lite mot den lockelse det offentliga bidragsberoendet är för partiorganisationerna. I den bemärkelsen är det betydligt bättre med lotteriverksamhet som finansiering. Det skapar ett visst oberoende från staten.

Ge mig hellre en glad amatör
en som inga strategiska utspel gör
som kan vara spontan, säga ”Det var som fan!”
och kan tveka som människor gör

En som tystnar när käften blir glapp
som personligen styr sin voteringsknapp
inte får sina tal från partiets central
och är klok även före ett val!

Visst önskar man, likt Tage Danielsson i sin kuplett ”En glad amatör från 1979, att vi i Sverige var begåvade med fler riksdagsmän och folkvalda som ”personligen styr sin voteringsknapp”? Intrycket av den svenska riksdagen som ett transportkompani är bedövande. Är man ledamot för regeringssidan är handlingsutrymmet närmast noll, vilket Ann-Marie Pålsson tydligt pekar på. Sitter man för oppositionen kanske man i alla fall kan skruva lite på sig i bänken, men skulle det bli regeringsskifte förväntar man sig tunga betongarslen som inte rör på sig i onödan.

Det finns de som var övertygade om att personvalsinslaget i valen skulle öka riksdagsledamöternas integritet och självständighet. Jag har aldrig trott på det. Det svenska personvalssystemet är en halvmesyr, och har överhuvudtaget inte väljarnas förtroende. Få personröstar och när det sker är det oftast översta namnet på listan som får krysset.

Men problemet med att riksdagsledamöterna lägger sig så platta inför gruppledningar och regeringen är intimt sammankopplat med partiernas förfall. I och med medlemsraset så är det allt färre som står till förfogande när listorna ska fastställas. Senilitetsprincipen är också oerhört stark. Man ska ha stått länge på kö, varit lojal och lärt sig knipa käft innan man blir aktuell för en framskjuten placering. Undantag finns förstås men de är få.

I de stora partierna är heller inte riksdagsuppdraget det man står efter i första hand. Att få styra den egna kommunen, som kommunalråd eller tung nämndordförande innebär ofta en mycket tydligare påverkan på politiken och det vill ju de flesta politiker kunna göra. Många riksdagsledamöter utgör därför b-laget från sin hemort. De som inte riktigt platsade i kommunens ledning. Här finns också ett inslag av pekuniär tröst. Riksdagsuppdraget är hyfsat betalt och man vill ju inte sätta uttjänta hästar på bar backe.

Ett annat problem är professionaliseringen av politiken. Allt mer av den praktiska utformningen av beslut och underlag sköts av staber befolkade av politiska sekreterare, som för all del har stor begåvning men saknar förankring. Genom denna professionalisering behövs knappast riksdagsledamöternas arbetsinsatser. De beställer motioner och interpellationer av en handläggare, söker knappt information själva. De stora linjerna arbetas fram i regeringskansli och gruppkanslier. De flesta ledamöter är glada över att då och då synas i lokalpressens notiser, till vilket de förstås har pressekreterare till hjälp.

Att resa sig upp och gå sin egen väg kräver mod, integritet och kompetens – en triangel av egenskaper effektivt undantryckt av lojalitet, grupptryck och lättja.

Jag tror heller inte lösningen är att minska antalet ledamöter. Gör man det blir en folklig förankring än mer omöjlig. Möjligtvis kan man gå vägen mot primärval och medlemsval i kombination. Det har en tendens att gynna kändisar, men skulle kanske åtminstone sätta lite rotationstryck på de värsta betonghäckarna.

Ett alternativ är förstås att våra 349 ledamöter tar mod till sig och börjar agera själva för att riksdagen inte ska vara svensk politiks driftkucku. Men det vete fan om nån törs.

Titta nu på Tage.

Som relativt välbärgad var det enklare att acceptera ett progressivt skattesystem när det var tydligt att man också fick något tillbaka. Det är detta som är det underbart vackra och listiga med den generella välfärden: det är ett system som gör det enkelt att vara solidarisk.

Få fångar de ekonomisk-politiska skeendena lika lättfattligt och begåvat som Marika Lindgren Åsbrink, citatet ovan utgör inget undantag. Det får också utgör vinjett och övergång till min tredje betraktelse kring socialdemokratins återuppståndelse. De första två handlade i huvudsak om socialdemokratins förhållande till välfärdsstaten (här och här) denna gång tänkte jag titta lite på fördelningspolitiken.

Socialdemokratins stora befrielseprojekt efter demokratins införande var uppbyggnaden av det starka samhället, med en offentlig sektor som gav frihet till dem som inte haft någon. Möjligheten till utbildning, bostad och trygghet omfattade lejonparten av befolkningen.

Idén om frihet för alla genom välfärdens institutioner går också hand i hand med socialdemokratins jämlikhetssträvanden. Verksamheter som skänker flertalet människor en mångfald av livsval, går hand i hand med ett solidariskt skattesystem och sociala skyddsnät i form av offentliga försäkringar mot arbetslöshet och sjukdom.

En politik för jämlikhet handlar om att rättvist och solidariskt finansiera varandras välfärd, och förutsätter en effektiv och ambitiös fördelningspolitik. De skatter som finansierar välfärden ska tas ut efter bärkraft, och de välfärdstjänster som skapas ska fördelas efter behov.

Så beskriver det socialdemokratiska partiprogrammet idag sambandet mellan välfärden och fördelningspolitiken. Det handlar om det konkreta sambandet mellan friheten som ges genom den generella välfärdpolitiken, jämlikheten som skapas genom fördelning av samhällets resurser, och solidariteten som bygger på att vi alla bidrar efter bärkraft.

Under många decennier bidrog denna politiska treenighet till att minska klyftorna i Sverige. Men sedan mitten av 80-talet har klyftorna ökat. Lönegapen har dragit iväg, skattesystemets progressivitet har reducerats, och socialdemokratin har inte orkat hålla emot. Det går att hitta förklaringar till detta. Trycket från globaliseringen har påverkat, likaså prioriteringen av av starka statsfinanser framför utjämning.

Men när klyftorna ökat har också människors tilltro till den generella välfärdspolitiken minskat. När kvaliteten i den skattefinansierade servicen sjunker, klyftorna ökar och de som tjänar mest inte längre bidrar mest är det en helt naturlig reaktion för de flesta att se om sitt hus, kanske fundera på privata trygghetslösningar. Precis som Marika skriver i början av denna artikel. Det är lätt att bidra när man känner att man får någonting tillbaka. Det tar emot när man känner motsatsen.

Vi vill ha ett samhälle som håller ihop. Och ska vi fortsätta att utveckla tanken på den generella välfärden som en grundstomme i vår politik måste vi agera i alla dess delar samtidigt. Vi kan inte öka skattebördan på de som har det lite bättre utan att de också känner att de får del av detta. En höjning av inkomsttaken i socialförsäkringarna och en högre kvalitet i välfärdsverksamheterna måste åstadkommas parallellt med ett ökat skatteuttag.

Vill vi ha generösa trygghetssystem måste vi också vara de som slåss för en hög moral. Upplevs det som att man kan fuska med bidrag så underminerar det alla chanser till förtroende. Det är också en olycka att socialdemokratin bidrog till skatteregler som undantog de allra rikaste från att bidra efter bärkraft. Hög moral ska inte bara omfatta den anställda delen av befolkningen utan också kapitalägarna och deras direktörer. Självklart ska vi delta i ett internationellt arbete mot skattesmitare.

Vi måste vara glasklara med att vi inte accepterar ett grundtrygghetssystem. Välfärd är inte välgörenhet. Om välfärdstjänster och sociala trygghetsnät bara omfattar de allra mest utsatta så kommer skattemoralen snabbt vara på dekis.

Det finns inga jättelika ekonomiska reserver i samhället som kan agera som buffert när vi ska bygga upp det förtroende för den generella välfärden som raserats under regeringen Reinfeldt. Det kommer att ta tid att bygga upp förtroendet för att socialdemokratins helhetssyn faktiskt omfattar alla, och tyvärr blir vi tvugna att göra det med små små steg. Men hellre små steg i rätt riktning än den omvända utveckling vi haft de senaste fem åren.

Om det är något vi har att lära av moderaternas retorik de senaste åren så är det att välstånd växer ur arbetet. Eller som det en gång formulerades i 1975-års socialdemokratiska partiprogram:

Folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång

En rörelse för löntagare måste sätta arbetets värde högst på sin dagordning. Det är bara genom de resurser vi skapar gemensamt vi har något att fördela. Genom arbetet skapas förutsättningarna för såväl frihet och jämlikhet som solidaritet.

Mer om det i nästa inlägg.

Bloggar etiketter: fördelningspolitik, Politik, skatt, socialdemokraterna

Men i Sverige ökar idag beroendet. Det fria valet minskas. Äldre blir beroende av sina barn för att få en värdig ålderdom. Barn blir beroende av sina föräldrar för att få en ordentlig utbildning. På punkt efter punkt får människor söka egna lösningar där politiken har avsagt sig ansvaret.

I citatet ovan beskriver Håkan Juholt konsekvenserna av en nedrustning av välfärdssektorn i Sverige. Det är en utmärkt vinjett till det jag tänkte skriva om idag och jag håller mig kvar i välfärdsfrågorna. I min förra artikel började jag sortera mina tankar kring hur socialdemokratin kan återuppstå ur den kris man själv försatt sig i. Jag beskrev hur socialdemokratin medverkat till att bjuda in privata intressenter i den skattefinansierade sektorn och hur man lämnade väljarna ansvariga för konsekvenserna av en politik socialdemokrater genomfört.

Uppbyggnaden av den offentliga sektorn – Erlanders och Palmes starka samhälle – var ett befrielseprojekt. Med grundskola och gymnasium för alla, barn- och äldreomsorg och allmännyttiga bostäder så skapades en enorm valfrihet för människor som tidigare inte haft möjlighet. Kvinnor intog arbetsmarknaden och högre utbildning blev plötsligt inte förbehållet en smal överklass. Boendestandarden förbättrades så barnen  kunde få eget rum och ett arbetarjobb innebar inte att man bodde med hela sin familj i en etta. Miljoner människor fick chansen att styra sina liv. Men ganska tidigt insåg delar av arbetarrörelsen att människor inte bara ville ha den frihet reformerna innebar. De ville också ha inflytande över sina barns skolor och sitt bostadsområde.

Så i slutet av 70-talet växte självförvaltningstanken fram. Tanken var att medborgarna skulle få kontroll över välfärdens verksamheter genom lokalt demokratiskt inflytande. Brukargrupper bildades – och lades ner. Det visade sig att demokrati i det lokala är jobbigt och ställer höga krav på engagemang. Tid som få orkade lägga ner. Demokratin blev en börda. Självförvaltningsrörelsen dog ut och ersattes av tanken på att ”rösta med fötterna”. Genom att få välja fritt bland välfärdsverksamheter kunde man få inflytande när man valde bort sådant man ogillade.

Friskolor och dagis gick i bräschen. Och snart blev valfriheten den murbräcka som förvandlade den offentliga sektorn till en skattefinansierad sektor där både offentliga och privata aktörer rymdes. De borgerliga partiernas budskap om en mångfald av verksamheter vann gehör.

Socialdemokratin har aldrig haft problem att förstå människors längtan att få styra verksamheter som de är inblandade i. Självförvaltningen, och – något decennium senare – egenmakten, handlade just om hur man kan decentralisera den skattefinansierade sektorns makt till brukarna. Men det blev inte våra demokratiska metoder som vann striden, utan den marknadsekonomiska modellen kring valfrihet.

Där saknade, och saknar vi strategier. Socialdemokratin är fast övertygad om ett demokratiskt arbetssätt, gemensamma beslut leder till det gemensamma bästa, den enskildes beslut till den enskildes bästa. Det starka samhället, vårt stora befrielseprojekt, blev och är fortfarande populärt, men utvecklingen styrs inte bara av demokratiska beslut utan också av de fria valen.

Gudarna ska veta att det inte är särskilt många som gör aktiva val, eller har möjlighet att välja det bästa. Det bästa i valfrihetssystemen är förbehållet några få och oftast dem med störst resurser. Ändå måste man förstå kraften i tanken att man kan välja något bättre. Ingen vill avstå från den möjligheten även om det betyder att resurserna fördelas skevt.

Ska vi motverka den sneda resursfördelningen som valfriheten leder till måste vi våga oss på ett nytt projekt. Vi måste ta på oss rollen att inte bara vara en bred rörelse för medborgarnas rätt till välfärd utan också en konsumentrörelse som ger också dem med mindre möjlighet att välja kraften att göra goda val.

Politiskt kan vi verka för fler öppna jämförelser, större transparens i verksamheterna, offentlighetsprincip i hela den skattefinansierade sektorn. Vi kan fortsätta strida för resursfördelningssystem som ger större resurser till de som behöver dem mest. Precis som Håkan Juholt skriver så handlar det om att vi ska fortsätta strida för alla människors rätt att vara fria till sin egen utveckling, att slippa vara beroende av andras välvilja.

Organisatoriskt måste vi börja omfamna valfriheten. På lokal nivå kan vi hjälpa människor at välja den bästa vårdcentralen, äldreomsorgen med störst personaltäthet, förskolan och skolan med bäst resultat. Om Jordbros vårdcentral suger måste vi hjälpa folk att ta sig till närbelägna Västerhaninge som är bättre. Det handlar om att kunskap bidrar till att fördela resurserna rättvisare.

Kan PRO årligen göra prisjämförelser så borde socialdemokratins lokala bidrag vara att göra välfärdsjämförelser.

I över 30 år har klyftorna mellan rik och fattig ökat i Sverige. Välfärdssektorn är inte längre automatiskt en utjämnare. Men vår idé handlar ju om ett sammanhållet folkhem som inte känner några styvbarn och kelgrisar. Vårt problem är bara att många upplevde att när vi lämnade ifrån oss regeringsmakten så hade vi massa socialdemokratiska kelgrisar som hade glömt de arbetslösa och förtidspensionerade styvbarnen.

Mer om det i nästa inlägg.

Bloggar etiketter: Politik, socialdemokratena, välfärd

Om samtliga organiserade sossar gick under jorden nu så skulle partiet ha 40 % innan jul.

Så kan en strategi för socialdemokratisk återuppståndelse se ut, i det här fallet författat av Dagens Nyheters vasse På Stan-redaktör, Viktor Barth-Kron. Vad är det som gör att det känns som om det ligger en hel del sanning i påståendet?

Min känsla är att de svenska väljarna älskar socialdemokrati men har ruttnat ihop fullständigt på socialdemokrater. Det viktigaste skälet för att man inte gillar sossar tror jag är att vi, och jag inkluderar mig själv, har ett sätt att tala till väljare som om vi visste bättre än dem. Partiets företrädare hamnar lätt i förmyndartonen. Låt mig ge ett exempel.

Socialdemokraterna medverkade till att bjuda in privata alternativ i den skattefinansierade sektorn. Friskolor, föräldrakooperativ, privata äldreboenden, telekom, el och taxi, sjukvård på entreprenad och apotek. Pragmatiska som vanligt lyssnade S på en väljaropinion som ville ha större valfrihet. Från början var vi mycket motvilliga, men val skulle förloras om vi inte prövade nya lösningar i välfärdsektorn.

Men när 90- och 00-talens privatiseringar och konkurrensutsättningar var genomförda så lämnade vi väljarna i sticket. Istället för att använda våra politiska och organisatoriska resurser till att hjälpa medborgarna välja mellan olika bra tjänster så tog vi fram vår värsta förskollärarröst och sa till dem som hamnat i kläm: ”Det var ju så ni ville ha det, ni har fått er valfrihet – skyll er själva!”. I stället för att fundera över hur den nya situationen kunde användas politiskt anklagade vi våra väljare för att vara illojala mot vår ursprungsidé. ”Jasså, du försöker välja en bättre skola åt ditt barn – så osolidariskt.”

Att våra företrädare sedan i hög grad är och var vinnare i det nya samhället med de många valen urholkade bilden av socialdemokrater som hyggliga prickar av två skäl. För det första för att det hela tiden driver fram ”hyckleriskandaler” där skillnaden mellan vad som upplevs sägas och upplevs göras blir för stor. För det andra därför att det faktiskt är dåligt att medverka till en politik – aktivt eller passivt – och sedan lägga ansvaret för konsekvenserna på väljarna.

S sönderfall är verkligen anmärkningsvärt. 100 års investering i varumärket raserat på några år. Kommer forskas om detta.

Så twittrar moderaternas förre kommunikationschef Pär Henriksson för någon dag sedan. Moderaterna måste stå helt förstummade av lycka inför det ras socialdemokratin åsamkat sig själv.

Minns hur moderaterna innan regeringsskiftet utnyttjade det faktum att vi lämnat arbetslinjen och kravet få full sysselsättning orört under många år. Vi var övertygade om att vi var så starka i de frågorna att vi lämnade den flanken helt öppen för angrepp. Några år senare står vi i den märkliga och obehagliga situationen att den svenska högern har större trovärdighet hos väljarna i frågor om arbetets värde, full sysselsättning, arbetslinje,- ja de kommer utan motstånd undan med att kalla sig arbetarparti. Visserligen inte partiet för arbetare – men för arbete.

Ska socialdemokratin hamna på fötter igen måste vi förstå några saker:

1. Väljarna har inte övergivit den socialdemokratiska välfärdsstaten – de tror bara inte att sossar sköter den bäst
2. S har ansvar för det samhälle samhälle vi lever i nu – det är inte väljarnas fel
3. Det är inget fel på socialdemokratin – Moderaterna hade annars aldrig lagt ner så mycket tid och vunnit så mycket på att kopiera den
4. Sluta fokusera på personer och det politiska spelet – fokusera på det politiska innehållet. Detta gäller både i partiet och utanför
5. Glöm inte att moderaternas öppna flank är valfriheten – låt oss presentera ett samhälle där alla kan göra goda val – inte bara några

Fortsättning följer.

Bloggar etiketter: Politik, socialdemokraterna

Och så, då och då, måste ändå partiet i sitt febriga tillstånd ta ställning till verkliga frågor. Små frätande droppar av politik som tar sig igenom det ludd och fluff som är det dagliga budskapet och lockar fram helt vansinniga reaktioner. Nu senast frågan om offentlig redovisning av partibidrag.

I decennier har socialdemokratin låtit sig pressas i partibidragsfrågan på grund av det nära samarbetet med LO. Under decennier synade vi inte borgarnas bluff. Det som i högljudd retorik var krav på att socialdemokratin skull avslöja sina dolda miljoninkomster från fackföreningsrörelsen – torts att de alltid redovisats – visade sig inte hålla. När socialdemokratin i slutet av 90-talet under demokratiminister Britta Lejon föreslog en modern lagstiftning där partiernas större bidrag redovisas, ja då slog borgarna bakut. De var inte intresserade.

Det beror förstås på att det handlar om stora resurser från starka intressen som strömmar in i de borgerliga partierna, framförallt moderaterna, och som inte redovisas.

Men socialdemokratins principiella hållning i ett drygt decennium har nu  varit att få till stånd en lagstiftningslösning. I det kravet har vi med oss Europadomstolen. Men så kommer frågan nära ett avgörande i riksdagen. Vad gör partiet då? Jo, kovänder. Plötsligt är det okej med en svag överenskommelse som aldrig kan mäta sig med lagstiftningens sanktionsmöjligheter.

En obehagskänsla sprider sig hos mig. Är partiet mutat? Har man gjort kovändningen under ett löfte att få höjda partibidrag från staten? Har moderaterna köpt socialdemokratisk politik med statskassan? Vid Gud, säg att så inte är fallet.

Någon jävla ordning måste det vara i ett parti!

Inte bara reportern, utan säkert också de allra flesta väljare, förknippar socialdemokratin med handlingskraft. Men rollen i opposition är inte handlingskraftig. Vare sig Håkan Juholt eller någon annan av de ledande i partiet kommer att kunna visa upp politiska resultat. Partiet bör justera sin självbild efter detta faktum. Inte minst därför att det inte ligger i den nuvarande regeringens intresse att bryta blockpolitiken med socialdemokratins hjälp. Den hårda blockpolitiken är alliansregeringens förutsättning för överlevnad.

Så någon verkstad lär det inte bli tal om på ett tag. Men betyder det att det måste vara ”mycket snack”? Ja, det belyser ett annat av partiets problem. Partiföreträdarnas prickskicklighet när det gäller att kritisera samhällsutvecklingen känns inte på Wilhelm Tell-nivå. Klavertramp, dubbla budskap och luftslott känns betydligt mer frekventa än den relevanta och tajmade samhällskritiken, det är det som upplevs som ”mycket snack”. I ärlighetens namn är det nog klokare att säga intet än intigheter.

Och partiets retorik är idag så späckad av intigheter att det är lätt att tro att det är partiets uppdrag och politik. Partiprogrammet är långt, svamligt, innehållslöst och frukten av ett partiklimat där ställningstaganden upplevs som besvärliga. När Lars Engqvist nu ska arbeta fram ett nytt partiprogram måste han våga låta det bli konkret. Partiets ställningstaganden i frågor som offentlig sektor, ekonomisk politik, arbetets roll och välfärdsstatens ansvar måste göras tydliga. Konflikterna måste göras tydliga och avgöras genom beslut på kongressen. Annars bör man strunta i partiprogramsarbetet. En ytterligare blajig soppa till partiprogram kommer försegla socialdemokratins öde. Hellre säga intet än intigheter.

Medan partiprogramsarbetet pågår kan man ju fundera på ett tredje av partiets problem – den förlamade partiapparaten. Vad ska partiapparaten användas till? Jag tänker mig att man skulle kunna inrikta partiarbetet på att vara till nytta för medborgarna. Varför inte genomföra granskningar av den verksamhet som nu är föremål för valfrihet och hjälpa medborgarna att välja kloka alternativ. Vet partiföreningarna vilken skola som är bäst i sitt verksamhetsområde, har den lokala arbetarekommunen koll på vilka äldreboenden som funkar och vilka dagis som inte gör det? Antagligen inte. Ta reda på det.

Om socialdemokratin kan erbjuda kunskap om välfärden i sina områden så kan partiet återfå kontakten med de väljare de säger sig företräda. Varför inte bedriva en valrörelse de närmsta tre åren, en valrörelse där socialdemokratin ställer upp med valombudsmän och valstugor, inte i akt och mening att vinna makt åt sig själv, men åt de som blivit förlorare i valfrihetens välfärdsmodell.

Och inför varje kommande intervju, kära socialdemokratiska partiföreträdare, minns att det är bättre att säga intet än intigheter.

Bloggar etiketter: Spridda tankar

Inte för att jag saknar Gadaffi personligen, utan därför att vårt mentala motstånd mot dödsstraffet uppenbarligen inte är särskilt djupt rotat. Allt för många tycks bära på tanken att det finns människor som förtjänar att dö. Gränsen dras lite olika, men en slags jublande föreställning om att Gadaffi fick vad han förtjänade fyller nu världens alla medier.

En grym diktators människovärde är emellertid lika stort och okränkbart som det nyfödda barnets. Moammar Gadaffi  borde ha ställts inför rätta. Hans brott fått belysas av en rättegång. Varje gång någon tar på sig rätten att ta någon annans liv tar vi ett steg mot en ordning där människovärdet relativiseras. Varje gång vi jublar åt döden utdelad av människohand som straff så godkänner vi mordet som en politisk kraft.

Jag gläds med det fria Libyen. Men jag oroar mig allt mer för människovärdets ställning i vår värld.

Bloggar etiketter: Samhälle