Medborgare med rätt att publicera Skriv ut
Skrivet av Magnus Ljungkvist   
onsdag, 20 juni 2007

Med bloggarnas intåg har det svenska medielandskapet förändrats. Med enkla medel och fullständigt gratis kan nu vem som helst publicera sig regelbundet. Det har lett till en ständigt växande flora av bloggar som handlar om allt mellan himmel och jord. I bloggosfären hittar du allt från den enkla dagboken till modebloggar som vuxit till egna tidningar och vidare till den politiska bloggosfären och en levande medborgarjournalistik. Den här artikeln kommer att beskriva just de två sista fenomenen och föra ett resonemang om hur detta påverkar politik, journalistik och samhälle.


Den politiska bloggosfären är idag väl etablerad. Här publiceras åsikter från yttersta högerkant till yttersta vänsterkant och alla nyanser där emellan. Man behöver verkligen inte tycka om allt som skrivs här, men onekligen har bloggen lett till att röster som tidigare inte hördes nu har ett forum och hittar sin publik. Men den politiska bloggosfären är i huvudsak kommenterande. Vi har fått hundratals nya, ofta välskrivna, ledarsidor men inte med nödvändighet ett bredare utbud av nyheter. Det mesta som skrivs här är kommentarer till nyheter som förmedlats av de etablerade medierna. Det är inte tillräckligt för att skapa ett nytt medielandskap.

Men medan vi på Internet ser en mångfald växa fram så har vi en utveckling i de etablerade medierna som går åt motsatt håll. Den ena sidan av myntet är den allt mer tilltagande ägarkoncentrationen av medieföretagen. Den andra sidan är en likriktning av nyhetsutbudet. Vi ser journalister som allt oftare och snabbare springer på samma bollar med drevjournalistik och allt grundare reportage som följd. Här finns ett utrymme att fylla för den driftige. Det finns i de nya medierna inte bara plats för fler åsikter, det finns plats för fler nyheter och mer granskning av makten. Det utrymmet kan fyllas av det som ibland kallas för medborgarjournalistik.

När jag själv efter ett och ett halvt år av kommenterande bloggande bestämde mig för att försöka hitta egna nyheter var det just med tanken att försöka bredda nyhetsströmmen och kanske bidra med ett annat perspektiv. Efter att ha vilat ut ett par veckor efter valrörelsen började med en granskning av statsministerns nya pressekreterare – Edvard Unsgaard. Jag ville undersöka hur han skildrat alliansen kontra socialdemokratin. Undersökningen gav lite eko i bloggosfären, men nådde aldrig etablerade medier. Bara någon vecka därefter granskar jag Maria Borelius inkomster och hennes påstående att hon inte hade råd att betala sina barnflickor vitt under 90-talet. Det gav större eko.

Jag har fortsatt leta egna nyheter och många av dem har plockats upp av traditionella medier, sällan med min blogg angiven som källa. Men det är viktigt att minnas att medborgarjournalistiken inte står på egna ben, utan är beroende av de traditionella medierna för att nyheterna ska få uppmärksamhet. För den egotrippade är det ett tveeggat svärd. Å ena sidan är det ganska lätt att få uppmärksamhet för en nyhet man grävt fram, å andra sidan blir den lätt stulen. De som börjar skriva egen journalistik och publicerar i bloggosfären blir lätt en mjölkko för överarbetade redaktioner. Skriver man nyheter för att få egen ära och berömmelse – och det finns väl alltid där i bakhuvudet som en drivkraft– kan man lätt bli irriterad över den snåla inställningen till att kreditera den som gjort jobbet. Men vill man ha spridning på nyheten är samverkan med traditionella medier nödvändigt.

Där journalisterna alltmer värnar sin egen yrkeskår och sina privilegier kan medborgar¬journa¬listiken var en motkraft också genom att vara inkluderande till sin karaktär. Jag har hört en hel del invändningar mot att jag själv kallar det jag gör för medborgar¬journalistik. ”Du jobbar ju inom politiken – det är väl inte typiskt för en vanlig medborgare?” är en vanlig invändning. Mitt svar är då – vem är vanlig? Medborgare är jag ju definitivt. Försöker man sig på en exkluderande definition av medborgar¬journa¬listiken blir det bara fånigt. En medborgarjournalist kan vara allt från eleven som skriver om sin skola till utrikesministern som analyserar det politiska skeendet.

Men genom sin inkluderande karaktär blir medborgarjournalistiken ett hot mot redaktionernas problemformuleringsprivilegium. Om vem som helst kan publicera sig och producera nyheter, så förändras läsarnas och lyssnarnas krav på våra traditionella medier. Detta kan nog vara en av förklaringarna till mediernas rädsla att kreditera medborgarjournalister när de hämtar nyheter från bloggar och nätsidor. Man vill helst inte bidra till att stärka positionerna för nyhetsförmedlare utanför redaktionerna.

Med medierna garanterar väl en saklighet och opartiskhet som inte finns i bloggosfären och bland medborgarjournalister? Det är väl ytterst tveksamt om det verkligen är så. Det odlas gärna en myt om journalistkårens opartiskhet. Men precis som alla andra är journalisten en människa med värderingar, åsikter och en egen världsbild. Detta får rimligtvis, precis som hos bloggaren, genomslag i det som rapporteras. Det viktiga med god journalistik är inte att den är opartisk utan att den är sann och relevant. Detta hittar man ibland i de etablerade medierna men också på nätet.

Men så långt är det riktigt att det vi hittills sett av medborgarjournalistik är oftast opinionsdriven och världsförbättrande till sin karaktär. Den är sällan opartisk, men kan vara lika sann och relevant för det. Det finns också oftare i journalistiken på nätet möjlighet till källvärdering än i normala medier, exempelvis genom det stora användandet av länkar. Men för källvärderingens skull är det är viktigt att medborgarjournalistens position redovisas. Det skulle verkligen inte skada i den normala journalistiken heller.

Här tycker jag att det anonyma bloggandet är ett oskick. En anonym källa ska inte värderas lika högt som en källa där man tydligt kan värdera avsändaren. Sverige är ett land med långtgående yttrandefrihet och skälen att gömma sig bakom anonymitet är ytterst få. Anonymiteten skapar också lätt ett debattklimat där åsikter framför som ingen står för. Ingen ska behöva tolerera förtal, hot och hat för att hon väljer att publicera sig. Här är det emellertid viktigt att påpeka att om arbetsgivare använder sig av en persons privata bloggande för att hindra personer med misshagliga eller kontroversiella uppfattningar att få jobb så är det ett slag mot yttrandefriheten. Det finns exempel på detta och det är viktigt att man snabbt sätter stopp för ett sådant beteende.

Däremot är anonymiteten viktig i förhållande till myndigheterna. Offentlighetsprincipen som bygger på anonymitet är hotad idag. Här är det viktigt att medborgarjournalister och etablerade journalister går hand i hand i kampen för genomskinlighetens bevarande. Statsmakterna har de senaste åren i en oroväckande hög hastighet inskränkt möjligheterna att ta del av offentliga handlingar. Tyvärr der jag en tendens till att journalistkåren bevakar sina egna privilegier och inte försvarar alla medborgares rätt till myndighetsinformation. Men offentlighetsprincipen finns inte för journalisternas skull – utan medborgarnas. Ett allt för ensidigt försvar för just journalisternas rätt till information kan underminera argumenten för en generös offentlighetsprincip.

Det finns fler punkter där det är angeläget att se hur mediemakten används idag. Medierna förutsätts granska sig själva. Men det är i själva verket mycket klent beställt med denna granskning. På denna punkt skulle en levande medborgarjournalistik kunna spela en mycket viktig roll. Redan idag ser man att bloggosfären avslöjar allt fler felaktigheter i medierna. Sakgranskningen har intensifierats och också ifrågasättandet av de mediala vinklingarna. Här spelar förstås ofta bloggarens egna värderingar stor roll. Inte desto mindre visar detta på att just en opinionsdriven medborgarjournalistik kan vara viktig vid mediegranskningen därför att den sticker ut hakan och inte har lojalitetsband till yrkeskåren journalister.

Som jag visat så finns det både konfliktytor och gemensamma intressen mellan journalistik och medborgarjournalistik. Och i kölvattnet av bland annat mitt Boreliusavslöjande så har det dykt upp en diskussion kring utmärkelser för journalistik. Expressen vann en Guldspade för det avslöjande jag gjort. Men man kanske inte ska förvänta sig att journalistkåren prisar de som granskar dem och konkurrerar med dem om nyheter? Men det är ändå relevant att ställa frågan: Är det nyheten eller publiceringsformen som ska prisas? Det skulle vara utmärkt om någon av de större prisutdelarna vågar lämna skråtänkandet och inför en priskategori för god journalistik som kommer till utanför redaktionerna. Bloggosfären är alldeles för heterogen för att kunna ordna något sådant själv.

En annan utmaning som medborgarjournalistiken står inför är det oklara juridiska läget. Den som väljer att publicera sig på en blogg har inte tillnärmelsevis samma goda skydd för sin yttrandefrihet som finns för de etablerade medierna. Istället för att vara skyddad av Tryckfrihetsförordningen eller Yttrandefrihetsgrundlagen står den enskilde bloggaren utan sådant skydd. En kontroversiell artikel kan prövas som ett vanligt förtalsmål och inte i en tryckfrihetsrättegång. Här har lagstiftningen helt och hållet hamnat i bakvatten. Också tidningarna brottas delvis med detta problem när de vill skapa interaktivitet på sina sidor och tillåta kommentarer. Ett annat problem är Personuppgiftslagen. Där är rättsläget mycket oklart. Är det överhuvudtaget tillåtet att skriva om namngivna personer på en blogg. Det nya medielandskapet för med sig ett skriande behov av en översyn av vår lagstiftning.

Medborgarjournalistiken är än så länge inte särskilt stor i Sverige. I USA har den vuxit till en viktig medial kraft och har en tydlig påverkan på både politik och samhälle idag. De svenska medierna har bara det senaste halvåret blivit allt mer medvetna om att de behöver knyta ihop sig med de nya medierna. Flera tjänster som kopplar ihop traditionella medier med nya har vuxit upp. Jag är övertygad om att en vital medborgarjournalistik också kan vitalisera demokratin och det nödvändiga samtalet. Men det är också ett politiskt ansvar att skapa spelregler som tillåter medborgare tillgång till information och skyddar yttrandefriheten. Det kan inte vara något som bara ska vara en rätt för dem med presskort.

 

Publicerad i Liberal debatt Nr 2/3 2007

Senast uppdaterad ( 2007-07-15 10:20:04 )