Tryckfrihetens meddelarfrihet och på källskydd finns inte till för att skydda journalister och göra dem immuna från rättsamhällets utredningar. Källskyddet finns där för att skydda medborgare som kontaktar den fria pressen för att peka på orättvisor och sådant som är fel. Men när journalisten Trond Sefastssons dator tog i beslag vid en husrannsakan kände sig en hel journalistkår hotad och talar om grundlagsbrott och övergrepp.

Argumenterar man blint, med den enskilde journalistens intresse för ögonen, på det viset skapar man en helt rättsfri zon för en redan privilegierad yrkeskår. Man kan lätt föreställa sig att en kriminellt belastad förening som Hells Angels startar en medlemstidning och skaffar utgivningsbevis för denna. Betyder det då att datorerna hos Hells Angels blir omöjliga för polisen att granska? Vem som helst som vill bedriva ljusskygg verksamhet ska inte kunna gömma sig i journalistrollen.

Att en misstänkt brottsling som Trond Sefastsson har ett intresse av att försvåra polisens utredning står bortom rimligt tvivel. Men Sefastssons intresse bör knappast förväxlas med allmänhetens eller journalistkårens. Allmänheten har ett dubbelt intresse i detta. För det första att vår rätt som medborgare att informera medierna inte urholkas och för det andra att ingen enskild, oavsett om han är journalist eller inte, undantas från rättsamhällets granskning.

Journalistkårens intresse är förstås att garantera ett fortsatt starkt källskydd och att behålla allmänhetens förtroende. Det sista gör man knappast genom att argumentera för att journalister inte ska kunna utredas av polisen på samma sätt som andra.

Som makthavare är journalistkåren redan idag privilegierad. Den insyn och öppenhet som ska prägla politik och myndighetsutövning finns inte visavi medierna. Detta är en viktig frihet från granskning som finns där just för att garantera att staten inte kan efterforska obekväma källor. Men som alla friheter är det en frihet under ansvar.

Den situation vi nu befinner oss i är ohållbar. Sefastsson påstår att de brott han är misstänkt för inte har begåtts under hans tjänstgöring som journalist. Således finns det inget särskilt behov av källskydd enligt tryckfrihetsförordningen. Samtidigt hävdar han, och har troligtvis rätt, att hans dator innehåller information som han samlat på sig som journalist och således omfattas av källskyddet.

Det är inte rimligt att polisen kan få del av den information som kommer ur det journalistiska värvet. Det är i så fall definitivt ett grundlagsvidrigt förfarande. Det är heller inte rimligt att Sefastsson undgår en grundlig brottsutredning därför att han är verksam som journalist.

När nu tingsrätten och Justitiekanslern ska ta ställning till beslaget av datorn bör de i första hand se till allmänhetens dubbla intressen i saken. Det finns emellertid en lösning. Mitt förslag är överlåta till en allmänhetens representant – notarius publicus – att rensa materialet i datorn från den typen av uppgifter som omfattas av tryckfrihetsförordningens källskydd. På så vis kan polisen fortsätta sin utredning utan att någon uppgiftslämnare hamnar i kläm eller polisen får ”överskottsinformation” som kan användas för att skada källor.

Jag har förståelse för journalistkårens ryggmärgsmässiga försvar för källskyddet. Det är nödvändigt. Men vid lite eftertanke måste det också stå klart att ett starkt förtroende för journalistiken faktiskt förutsätter att spelreglerna i samhället gäller lika för alla. En väl genomförd polisutredning i fallet Sefastsson är viktig för att allmänhetens förtroende för granskande journalistik kan upprätthållas.

Publicerad i Expressen i något kortad form 2007-09-22