Dags att ta sig i kragen

[dropcap]B[/dropcap]ehöver ta mig själv i kragen. Börja göra sånt jag är bra på. En sådan sak är att skriva. Pennan har torkat igen och tangentbordet är dammigt, så blir det när man ägnar sig åt barn och hobbyer. Men det som verkligen förändrat saken är att jag är frisk.

Efter att ha blivit tröttare och tröttare på dagarna under många år tog jag mig till doktorn. Jag hade svår OSAS (Obstruktivt Sömapnésyndrom) Så allvarligt att jag antagligen inte har sovit ordentligt på fem sex år. Jag fick en CPAP – en apparat som blåser luft i fejset på en medan man sover och som känner av när man slutar andas. De första nätterna sov jag som en medvetslös – hade mycket djupsömn att ta igen. Nu efter två veckors behandling känner jag mig tio år yngre.

Min rätt utvecklade sjukvårdsskepsism – vilken jag delar med alldeles för många män och några kvinnor – har alltså hållit mig sjuk och trött helt i onödan. Nåväl, jag kände till att jag var en idiot sedan tidigare. Nu gör ni det också.

Men det här är ingen sjukblogg. Detta var sista gången jag beklagade mig. (Fast kanske ska jag skriva om hur jag sträckte mig i baklåret när jag skulle springa till tunnelbanan, eller om min senaste olycka här hemma där jag knäckte ett revben…)

Det finns andra saker att skriva om. Om hur människor som hamnat på obestånd hanteras av socialförvaltningarna. Om hur de utlovade fördelarna av regeringens reformer envist uteblir, och varför det inte granskas. Om alliansens småpartier har fått löfte att ingå i en alliansregering även om de röstas ur riksdagen. Om hur knasigt det är att prinsessan Madde kan gifta sig med en katolik och ändå få kvarstå som prinsessa trots det uppenbara brottet mot successionsordningen.  Om hur fånigt det är att vi har en successionsordning. Om den fantastiskt goda fyllda lövbiffen jag gjorde igår, men framförallt om rödvinssåsen.

Mellan blöjbyten bygger jag upp tre nya hemsidor för närvarande:  Den här sidan, som är en hyllning till min förträfflighet och visdom; en reseblogg som familjen ska använda bland annat på en kommande utlandsresa; och en uthyrningssida för min segelbåt.

Jag har tagit mig i kragen. Det var på tiden.

Tre myror är färre än fyra elefanter

Jag har en fin kompis, som heter Håkan Juholt. Jag gillar honom skarpt. Han är för närvarande ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti – det viktigaste uppdrag en svensk politiker kan ha. Håkan är satt att förvalta drömmarna om frihet och jämlikhet, födda i en en rörelse för och av de små. Tillsammans med en handfull andra styr han nu över arbetarepartiet som visat att det går att rå på orättvisor i samhället genom att sluta sig samman, eller för att förklara det enkelt: Han äger det parti vars styrka är och har varit att man visat att fem myror är fler än fyra elefanter.

Men det går knackigt för Håkan. ”Håkans problem är att han inte har någon att lyssna på”, säger några i min omgivning. ”Håkans problem är att han lyssnar på fel personer”, säger andra. Det kan inte vara lätt. Så mycket förväntningar, ett socialdemokratiskt sekel av framgångar i bagaget och ett år av egna motgångar och motgångar för partiet. Jag har ingen aning om vad Håkans problem är, men jag ser att de finns.

”Jag känner ett mycket starkt stöd”, säger Håkan till tidningarna. Jag vet inte varför han säger så. Det är inte så det känns. Det känns som om väljarnas och medlemmarnas förtroende eroderar fortare än ett sandslott i en tsunami. Det tisslas och tasslas. Vem kommer efter? Vem ska ta över? Det blir ingen valprocess, säger några, ”Det måste bli en lång och öppen process”, säger andra. Vanligaste uppfattningen är ändå att VU:t pekar ut någon när – inte om – Håkan kastat in handduken. ”Det blir Carin Jämtin – det är enklast och snabbast”, säger några. ”Jag hoppas verkligen man kan övertyga Pär Nuder – nu är det allvar”, säger andra. Ingen säger ”Jag har mycket starkt stöd för Håkan”. Ingen säger heller ”Jag vet att vi vinner valet 2014″.

De som kan lyfta sig i håret och är bäst lämpade att ge Håkan ett praktiskt stöd, partiets talesmän i politiska frågor, levererar så lite faktisk politik så man kan tro att socialdemokratin helt vore utan idéer. Jag känner folk som mår fysiskt och påtagligt dåligt av att socialdemokratin med sina drömmar om en bättre värld helt saknas i den politiska debatten idag. Socialdemokratins myror, som genom att arbeta tillsammans mot stackens mål vunnit sina tidigare segrar, känner sig allt mer isolerade. Det är inte så lätt att vara en kaxig myra och slåss med näringslivets och kapitalets elefanter när man känner sig ensam. Tre myror känns jättemycket mindre än fyra elefanter ska ni veta.

”Känns det jättejobbigt att vara sosse idag?” är en av de vanligaste frågorna jag får. Nej, svarar jag, jag är stolt över att vara socialdemokrat. Jag bär den ideologin som en varm kappa när det blåser kallt, men jag är bekymrad för partiet, organisationen jag arbetat i hela livet – arbetarklassens hopp. Jag lider med Håkan, min fina kompis. Jag irriterar mig på den handlingsförlamning som kännetecknar dem som ska bära partiet vidare.

Så mitt i all denna förvirring, kaos och röra så påbörjas processen med ett nytt partiprogram. Det är ett litet ljus i mörkret. I det praktiska arbetet med att formulera, stöta och blöta ny politik så ryms mycket konflikter, men inte av den destruktiva art som just nu plågar socialdemokratiska arbetarepartiet utan en typ av konflikter där bäst argument går segrande ut.

Den energi jag i fortsättningen kan ge mitt parti kommer jag ägna åt det kommande partiprogrammet. Första svaren på programkommissionens diskussionsmaterial ska vara inne !:a mars. Jag kommer blogga mig fram till mitt svar. Kommentera gärna. Jag kan ju ändra mig- å rent av lära mig något.

Så detta hoppas jag är sista gången jag överhuvudtaget berör ledarfrågan inom S på min blogg. Jag har i ärlighetens namn inte tillräckligt starkt förtroende för någon av de ledande namnen för att känna någon stark och väl förankrad tillförsikt. Allt jag ber om det är att de som just nu förvaltar partiet ska lämna några sympatisörer och medlemmar kvar till efter kongressen. Socialdemokratin är så stark så den tål att börja om från början. Elefanterna är ju kvar – så det är bara att börja värva myror.

Kommentarerna som föll för DN:s censur

Efter att DN:s censur av kommentarsfältet kring dagens devota Reinfeldthyllning uppmärksammats bland annat på denna blogg och på Twitter beslöt DN att öppna upp kommentarsfältet igen efter moderering.

Här är några av kommentarerna som föll för DN:s censur.

Den här artikeln äcklar mig. Har ni inte fått nog med kritik för idolporträttet av Anders Borg för att inse att det här är kass, partisk skvallertidningsjournalistik? Jag har aldrig stått på samma sida som DN när det gäller de borgerliga ledarsidorna men alltid läst tidningen för att jag tyckt att innehållet varit kvalitativt, särskilt utrikesrapporteringen. Men nu är det slut med det. Varför ska jag köpa den här smörjan? Hejdå DN!
Hans Lindgren, 11:08, 02 januari 2012.

Knäböj inför Statsminister Reinfeldts visdom! Fredrik Reinfeldt, Solen Som Aldrig Ska Gå ner, är barnens vän och kamrat, må hans brevpapper aldrig ta slut och må bläcket i hans pennor aldrig torka! Länge leve Statsminister Reinfeldt, DN-Pravda och Den Eviga Solens Alliansrike! Leve dem!
Daniel Wiklund, 11:05, 02 januari 2012.

Inte? Det går ju utmärkt att hålla flyktingar inklusive barn inlåsta… Men det ville inte ”Fredde” berätta antar jag? DN blir mer och mer lik Pravda som inte skriver kritiskt mot regeringen och Reinfeldt. Märkligt nog sköter numera SvD det betydligt bättre…
Jerker Nilsson, (Webbsida) 11:04, 02 januari 2012.

Vilken fantastisk statsminister vi har! Och vilken fin granskande journalistik i denna artikel!
David Tingsgård, 10:44, 02 januari 2012.

Åh vad gullig han är vår ståtlige landsfader. Han har inte bara intellektuell skärpa,och briljans samt ett fysiskt enastående yttre, han tar sig även tid för att uppfostra de minsta i samhället. Jag är så fruktansvärt tacksam att denna mansgud leder vårt land
Olof Rensfeldt, 10:17, 02 januari 2012.

Här är länken till DN:s kommentarpolicy. Läsarna av denna blogg lämnas förstås fria att själva lista ut vilka regler de ovanstående kommentarerna bröt emot.

UPPDATERING: Här svarar Björn Hedensjö på kritiken, i Medievärlden.

DN:s stalinistiska kommentarcensur

Dagens Nyheter publicerade idag ytterligare en devot hyllning till regeringen. Denna gång en gullig beskrivning om Fredrik Reinfeldts brevväxlingar med barn. Att DN publicerar helt okritiska artiklar där regeringen företrädare lyfts fram i positiv dager är numera tidningens modus operandi.

Tidigare i vintras kunde man i en intervju med Anders Borg läsa att han:

”är en person som fortfarande sticker ut, inte bara på grund av sin övermänskliga arbetskapacitet och exceptionella förmåga till analys – utan också för sitt humör, sin envishet och sin humor”

Båda artiklarna har fått kritik för sin flathet och undfallenhet. Detta skedde också på DN: hemsida där kommentarerna kring den senaste artikeln måste beskrivas som mycket kritiska. Efter att kommentarerna blev allt för kritiska har DN valt att helt ta bort möjligheten för läsarna att kommentera tidningens regeringspropaganda.

Enligt tidningens webbredaktör Björn Hedensjö slogs kommentarerna av för att ”stor andel kommentarer bröt mot policy, ovanligt, men standardförfarande i sådana fall.” Policyn som skulle ha brutits är att läsarna inte ”hållit sig till ämnet”.

UPPDATERING: I denna FB-tråd finns några av de censurerade kommentarerna bevarade.

Släpp ingen djävul över bron!

Att delta i debatt om socialdemokrati är ej lätt.
Det man säger tolkas av vänner som endast de har ljuset sett.
Dristar man sig till att hävda – ”Det viktiga är politik!” –
Tas det till intäkt för att man i någons kista vill slå sin spik.

När det stora partiet föll och förlorade makten
ersattes det gemensamma strävandet av jakten.
Kamrater med fel åsikt ska jagas fram ur sina hål,
hånas, stenas, pinas och beslås med stål.

I brist på stöd i opinion är idéerna blott två
Någon annan måste bort – eller i brist på det – avgå.
”Han tänker ej det rätta!”, ”Hon är för lat och dum”,
”Men han saknar stil och klädsmak”, ”Hon då?, hon har ju läppstift och är nog skum.”

Så samlas forna kamrater på ena sidan ån
kastar varann’ i vattnet, förenade av tron
Att parti’t som de har vunnit och endast har på lån
stärks av att inget höra, inget se, och inte släppa någon djävul över bron.

De kallar varandra öknamn, ofta höger, lika ofta vänster.
De vägrar lyssna, se, förstå, att den andre har förtjänster.
Fienden, som samlats på andra sidan ån, slipper slåss om sin position
Målet med partiet är helt bortglömt, det enda viktiga – egna platsen i parti’ts organisation.

Tappert strider partiets sista riddare intill döden
förenade i sin död med Sven Duvas öden.
Ty den framtid som partiet ser ut att fått
är att långsamt dö, med huvud klent – men hjärtat det var gott.

Trött på sossar – pigg på socialdemokrati?

2011 blev ett år då det socialdemokratiska partiet och dess företrädare handlöst föll i förtroende. Men den socialdemokratiska samhällskritiken och hållningen till lösningar av gemensamma problem har samtidigt vunnit debatt efter debatt.

Man kan likt Jonas Morian, i Aftonbladet 27/12, välja att betrakta socialdemokratin med klavertrampens kronologi som utgångspunkt. Det är en utmärkt startpunkt för att diskutera skälen till partiets och Håkan Juholts förtroendekris idag. Men det är en tämligen meningslös start om man vill diskutera socialdemokratins framtida politiska utveckling. Uteblivna samtal med TCO, otydlighet i försvarspolitiken, ifrågasatta lägenhetsaffärer med mera visar på ett häpnadsväckande slarv hos ett parti med regeringsambitioner, men säger ingenting om politiken.

Väljer vi istället att betrakta 2011 med ögonen inriktade på politiska stridsfrågor har socialdemokratin fått rätt på punkt efter punkt. Det breda insteget av privata intressen i välfärden har inte lett till några kvalitetshöjningar redovisades i en rapport från SNS vars budskap var så känsligt att forskningschefen kände sig nödgad att lämna tankesmedjan.

Sedan de stora valfrihetsreformerna och dörrarna öppnades på vid gavel för friskolor i början av 90-talet har betygsinflationen tagit fart. Enhetsskolan har slagits sönder och segregationen ökar. Skolan som skulle vara kittet i samhället håller nu åter isär arbetarens dotter från tjänstemannens son.

Vinstintressenas brutala baksida gjordes synliga genom vinterns Caremaaffär. Nedskärningar i syfte att flytta skattebetalarnas pengar från välfärdens verksamheter till skattesmitarnas paradisöar har genomförts i många långa år och till slut blev vanvården för tydlig.

De Caremakramande moderaterna i Sveriges regering får plötsligt välförtjänta frågor om varifrån deras partifinansiering egentligen kommer. Likt kommandoran i Emil i Lönneberga som stal fattighjonens julmat har partifinansieringsfrågan blivit den vargagrop från vilken de inte kunde klättra upp själva. Nu är de uppsläppta, men frågan kvarstår – har de tagit emot partistöd på bekostnad av en dräglig levnadsstandard för våra gamla?

Och utanförskapet i Sverige har inte minskat efter 5 år med Reinfeldt vid makten. Visst har de rikare blivit rikare, men arbetslösheten är kvar på de nivåer statsministern inte drog sig för att kalla massarbetslöshet när han var i opposition.

På punkt efter punkt har regeringen visat sig oduglig och när de försvarar sig så söker de sig mot socialdemokratiska svar. Politik som är beprövad och fungerat. Men problemet regeringen har är att deras kompass är felinställd. De går vilse i fråga efter fråga och saknar idéer inför framtiden. framtidskommissioner må tillsättas och sitta och dryfta Sveriges framtid, en tid kan det kanske dölja bristen på lösningar, men sanningen är att regeringens kompass pekar mot ett omodernt 1800-tal där fattig var fattig, rik var rik och skomakaren blev vid sin läst.

Socialdemokratin har andra svar. Socialdemokratin är nämligen en befrielserörelse. Varje klassresa är en seger.  Varje skattekrona något att vårda och inte till för att skicka till kompisarnas schweiziska bankkonton. Varje farmor som får en värdig vård är en gemensam framgång. Varje sondotter som får en utbildning som ger henne tillgång till hela arbetsmarknaden har gjort hela Sverige starkare. Det är detta som skiljer socialdemokratin från regeringspartierna.

Efter 2011 har man all rätt att vara trött på socialdemokrater, men socialdemokratin behövs mer än någonsin

[Artikeln publicerad i förkortad form på AB Debatt 28/12]

Jakten på syndabockarna – drömmen om Messias

Socialdemokratiska arbetarepartiet är ett sjukt stackars parti, med svårartad feber. Detta medan socialdemokratin – ideologin – omfattar allt fler ägnar dess främsta uttolkare åt en helt meningslös och skadlig jakt på syndabockar och frälsare.

Vill man så är det inte svårt att hitta omdömeslösheter hos hela den socialdemokratiska ledningen, och om det inte vore så meningslöst och kontraproduktivt kunde man ju likt Lotta Gröning låtsas om att det på något sätt sätt skulle hjälpa att byta ut alla.

Andra socialdemokratiska debattörer vill byta ut enskilda. Juholt, Österberg, Östros, Jämtin… Släng in vilket namn som helst här. Snart är alla omnämnda. Och det är inte svårt att hitta svagheter hos våra politiska företrädare. Det har det aldrig varit. Men kära partikamrater, ni som tror på att den ene eller andres avgång leder framåt, det finns ingen frälsare. Ingen Messias kommer att lyfta SAP ur det träsk – nej, knappast grop – där man just nu står och stampar. Bara med ett gemensamt agerande – bara genom att dra åt samma håll kommer partiet och dess företrädare ta sig ur det här.

Sätt heller inga förhoppningar till nya stabschefer, pressekreterare, eller annan anställd personal. Det är tydligt vilka som ansvarar för att dra åt samma håll nu. Det är partiordföranden, VU:t, partistyrelsen och de 112 riksdagsledamöterna som ska göra det. Inga andra. Ni har ansvaret. Det är ni som sitter i samma båt. Och varje gång ni skadskjuter varandra gör ni det svårare att få båten i land.

Så åk ut till Bommersvik i jul. Gör en pakt med varandra – nu håller vi ihop, för Sveriges skull. Sen håller ni käften, anklagar inte varandra för svek utan sätter ner och tecknar ner planen för den politik som skapar ett starkare och rättvisare Sverige efter 2014. Öppna inte mun förrän ni är beredda att prata politik. Jag är trött på era konspirationer, jag är trött på ert skitprat, jag är trött på er. Försök för en liten stund förtjäna mitt förtroende.

Låga betyg till Björklunds Novalucolreform

Sedan början av 1990-talet har vi en betygsinflation i den svenska skolan. Elevers resultat sjunker samtidigt som betygsmedelvärdet stiger.

Så inleds pressmeddelandet från Jan Björklund som idag, dolt av nyheten om partibidrag, presenterat ”åtgärder” mot betygsinflationen i skolan. Låt oss för en stund fundera över vad det är som händer i skolan i början av 90-talet som kan ha föranlett starten på en betygsinflation…. Hmm, hmmmm. Kan det vara den borgerliga regeringen? Njae. Kan det vara att man började med bokstavsbetyg? Nä det är ju fånigt. Kan det vara att vi införde friskolor som skulle konkurrera om eleverna? Jo, så är det förstås.

Men finns det något resonemang om hur konkurrensen mellan skolor snedvrider betygen i regeringens utspel? Nä. Här finns inget intresse av att gå på djupet med orsakerna till problemet. Istället gäller Novalucolmetoden. Åtgärda symtomen men skit i orsakerna. Så bygger man fast problem. Och denna Björklundska skygglappspolitik kommer att skada många tusen elever som drabbas av en skola där inte bara betygen är snedvridna utan också är alltmer socialt snedrekryterande och klasscementerande.

Skolan är inte den likare den borde vara. Den ger inte den fattige begåvade en chans men tusen chanser åt den som har fötts till resurser. Skolan är en spegelbild av framtiden och Björklunds framtid är ett klassamhälle där regeringen anstränger sig för att dölja de värsta skavankerna.

Partibidragen – så tuktas en fråga

Moderaterna svängde om partibidragen. Nu är man för en lagstiftning, meddelar partisekreteraren. Men inte förrän man fått socialdemokratin att stiga åt sidan och släppa initiativet i frågan. Istället går man till attack på socialdemokraternas lotterifinansiering. Herrejävlar vad sossarna i konstitutionsutskottet fick kalsongerna bortryckta.

Nu kommer (S) försöka hävda att det var deras ”metodbyte” som fick moderaterna att ändra sig, medan moderaterna lugnt kan luta sig tillbaka och konstatera att de gett besked innan några förhandlingar började. Dessutom går man som sagt till angrepp på S som kommer behöva försvara sin icke-offentliga finansiering.

Jag känner äckel inför det faktum att fundamentala demokratiska frågor behandlas som spelbrickor i jakten på medieinitiativet. De är skickliga spelare moderaterna och det är uppenbart att de känner till alltings pris men att de helt saknar känsla för dess värde.

Grunden för partifinansieringen bör även i framtiden vara lokala och nationella partistöd. Att partistödet även fortsättningsvis utformas med huvudsaklig finansiering genom offentliga medel ger partier motståndskraft gentemot olika särintressen.

Sedan noterar jag att moderaterna helt och hållet ser framför sig ett stats- och kommunalfinansierat partiväsende. Man påstår att det ger motståndskraft mot särintressen. Det ger också stark motståndskraft mot medlemspåverkan och intern demokrati. De krafter som är intresserade av fortsatt starka folkrörelsebaserade ska nog försöka värja sig lite mot den lockelse det offentliga bidragsberoendet är för partiorganisationerna. I den bemärkelsen är det betydligt bättre med lotteriverksamhet som finansiering. Det skapar ett visst oberoende från staten.

Knapptryckarna

Ge mig hellre en glad amatör
en som inga strategiska utspel gör
som kan vara spontan, säga ”Det var som fan!”
och kan tveka som människor gör

En som tystnar när käften blir glapp
som personligen styr sin voteringsknapp
inte får sina tal från partiets central
och är klok även före ett val!

Visst önskar man, likt Tage Danielsson i sin kuplett ”En glad amatör från 1979, att vi i Sverige var begåvade med fler riksdagsmän och folkvalda som ”personligen styr sin voteringsknapp”? Intrycket av den svenska riksdagen som ett transportkompani är bedövande. Är man ledamot för regeringssidan är handlingsutrymmet närmast noll, vilket Ann-Marie Pålsson tydligt pekar på. Sitter man för oppositionen kanske man i alla fall kan skruva lite på sig i bänken, men skulle det bli regeringsskifte förväntar man sig tunga betongarslen som inte rör på sig i onödan.

Det finns de som var övertygade om att personvalsinslaget i valen skulle öka riksdagsledamöternas integritet och självständighet. Jag har aldrig trott på det. Det svenska personvalssystemet är en halvmesyr, och har överhuvudtaget inte väljarnas förtroende. Få personröstar och när det sker är det oftast översta namnet på listan som får krysset.

Men problemet med att riksdagsledamöterna lägger sig så platta inför gruppledningar och regeringen är intimt sammankopplat med partiernas förfall. I och med medlemsraset så är det allt färre som står till förfogande när listorna ska fastställas. Senilitetsprincipen är också oerhört stark. Man ska ha stått länge på kö, varit lojal och lärt sig knipa käft innan man blir aktuell för en framskjuten placering. Undantag finns förstås men de är få.

I de stora partierna är heller inte riksdagsuppdraget det man står efter i första hand. Att få styra den egna kommunen, som kommunalråd eller tung nämndordförande innebär ofta en mycket tydligare påverkan på politiken och det vill ju de flesta politiker kunna göra. Många riksdagsledamöter utgör därför b-laget från sin hemort. De som inte riktigt platsade i kommunens ledning. Här finns också ett inslag av pekuniär tröst. Riksdagsuppdraget är hyfsat betalt och man vill ju inte sätta uttjänta hästar på bar backe.

Ett annat problem är professionaliseringen av politiken. Allt mer av den praktiska utformningen av beslut och underlag sköts av staber befolkade av politiska sekreterare, som för all del har stor begåvning men saknar förankring. Genom denna professionalisering behövs knappast riksdagsledamöternas arbetsinsatser. De beställer motioner och interpellationer av en handläggare, söker knappt information själva. De stora linjerna arbetas fram i regeringskansli och gruppkanslier. De flesta ledamöter är glada över att då och då synas i lokalpressens notiser, till vilket de förstås har pressekreterare till hjälp.

Att resa sig upp och gå sin egen väg kräver mod, integritet och kompetens – en triangel av egenskaper effektivt undantryckt av lojalitet, grupptryck och lättja.

Jag tror heller inte lösningen är att minska antalet ledamöter. Gör man det blir en folklig förankring än mer omöjlig. Möjligtvis kan man gå vägen mot primärval och medlemsval i kombination. Det har en tendens att gynna kändisar, men skulle kanske åtminstone sätta lite rotationstryck på de värsta betonghäckarna.

Ett alternativ är förstås att våra 349 ledamöter tar mod till sig och börjar agera själva för att riksdagen inte ska vara svensk politiks driftkucku. Men det vete fan om nån törs.

Titta nu på Tage.