(S)trategier för återuppståndelse – del 3

Som relativt välbärgad var det enklare att acceptera ett progressivt skattesystem när det var tydligt att man också fick något tillbaka. Det är detta som är det underbart vackra och listiga med den generella välfärden: det är ett system som gör det enkelt att vara solidarisk.

Få fångar de ekonomisk-politiska skeendena lika lättfattligt och begåvat som Marika Lindgren Åsbrink, citatet ovan utgör inget undantag. Det får också utgör vinjett och övergång till min tredje betraktelse kring socialdemokratins återuppståndelse. De första två handlade i huvudsak om socialdemokratins förhållande till välfärdsstaten (här och här) denna gång tänkte jag titta lite på fördelningspolitiken.

Socialdemokratins stora befrielseprojekt efter demokratins införande var uppbyggnaden av det starka samhället, med en offentlig sektor som gav frihet till dem som inte haft någon. Möjligheten till utbildning, bostad och trygghet omfattade lejonparten av befolkningen.

Idén om frihet för alla genom välfärdens institutioner går också hand i hand med socialdemokratins jämlikhetssträvanden. Verksamheter som skänker flertalet människor en mångfald av livsval, går hand i hand med ett solidariskt skattesystem och sociala skyddsnät i form av offentliga försäkringar mot arbetslöshet och sjukdom.

En politik för jämlikhet handlar om att rättvist och solidariskt finansiera varandras välfärd, och förutsätter en effektiv och ambitiös fördelningspolitik. De skatter som finansierar välfärden ska tas ut efter bärkraft, och de välfärdstjänster som skapas ska fördelas efter behov.

Så beskriver det socialdemokratiska partiprogrammet idag sambandet mellan välfärden och fördelningspolitiken. Det handlar om det konkreta sambandet mellan friheten som ges genom den generella välfärdpolitiken, jämlikheten som skapas genom fördelning av samhällets resurser, och solidariteten som bygger på att vi alla bidrar efter bärkraft.

Under många decennier bidrog denna politiska treenighet till att minska klyftorna i Sverige. Men sedan mitten av 80-talet har klyftorna ökat. Lönegapen har dragit iväg, skattesystemets progressivitet har reducerats, och socialdemokratin har inte orkat hålla emot. Det går att hitta förklaringar till detta. Trycket från globaliseringen har påverkat, likaså prioriteringen av av starka statsfinanser framför utjämning.

Men när klyftorna ökat har också människors tilltro till den generella välfärdspolitiken minskat. När kvaliteten i den skattefinansierade servicen sjunker, klyftorna ökar och de som tjänar mest inte längre bidrar mest är det en helt naturlig reaktion för de flesta att se om sitt hus, kanske fundera på privata trygghetslösningar. Precis som Marika skriver i början av denna artikel. Det är lätt att bidra när man känner att man får någonting tillbaka. Det tar emot när man känner motsatsen.

Vi vill ha ett samhälle som håller ihop. Och ska vi fortsätta att utveckla tanken på den generella välfärden som en grundstomme i vår politik måste vi agera i alla dess delar samtidigt. Vi kan inte öka skattebördan på de som har det lite bättre utan att de också känner att de får del av detta. En höjning av inkomsttaken i socialförsäkringarna och en högre kvalitet i välfärdsverksamheterna måste åstadkommas parallellt med ett ökat skatteuttag.

Vill vi ha generösa trygghetssystem måste vi också vara de som slåss för en hög moral. Upplevs det som att man kan fuska med bidrag så underminerar det alla chanser till förtroende. Det är också en olycka att socialdemokratin bidrog till skatteregler som undantog de allra rikaste från att bidra efter bärkraft. Hög moral ska inte bara omfatta den anställda delen av befolkningen utan också kapitalägarna och deras direktörer. Självklart ska vi delta i ett internationellt arbete mot skattesmitare.

Vi måste vara glasklara med att vi inte accepterar ett grundtrygghetssystem. Välfärd är inte välgörenhet. Om välfärdstjänster och sociala trygghetsnät bara omfattar de allra mest utsatta så kommer skattemoralen snabbt vara på dekis.

Det finns inga jättelika ekonomiska reserver i samhället som kan agera som buffert när vi ska bygga upp det förtroende för den generella välfärden som raserats under regeringen Reinfeldt. Det kommer att ta tid att bygga upp förtroendet för att socialdemokratins helhetssyn faktiskt omfattar alla, och tyvärr blir vi tvugna att göra det med små små steg. Men hellre små steg i rätt riktning än den omvända utveckling vi haft de senaste fem åren.

Om det är något vi har att lära av moderaternas retorik de senaste åren så är det att välstånd växer ur arbetet. Eller som det en gång formulerades i 1975-års socialdemokratiska partiprogram:

Folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång

En rörelse för löntagare måste sätta arbetets värde högst på sin dagordning. Det är bara genom de resurser vi skapar gemensamt vi har något att fördela. Genom arbetet skapas förutsättningarna för såväl frihet och jämlikhet som solidaritet.

Mer om det i nästa inlägg.

(S)trategier för återuppståndelse – del 2

Men i Sverige ökar idag beroendet. Det fria valet minskas. Äldre blir beroende av sina barn för att få en värdig ålderdom. Barn blir beroende av sina föräldrar för att få en ordentlig utbildning. På punkt efter punkt får människor söka egna lösningar där politiken har avsagt sig ansvaret.

I citatet ovan beskriver Håkan Juholt konsekvenserna av en nedrustning av välfärdssektorn i Sverige. Det är en utmärkt vinjett till det jag tänkte skriva om idag och jag håller mig kvar i välfärdsfrågorna. I min förra artikel började jag sortera mina tankar kring hur socialdemokratin kan återuppstå ur den kris man själv försatt sig i. Jag beskrev hur socialdemokratin medverkat till att bjuda in privata intressenter i den skattefinansierade sektorn och hur man lämnade väljarna ansvariga för konsekvenserna av en politik socialdemokrater genomfört.

Uppbyggnaden av den offentliga sektorn – Erlanders och Palmes starka samhälle – var ett befrielseprojekt. Med grundskola och gymnasium för alla, barn- och äldreomsorg och allmännyttiga bostäder så skapades en enorm valfrihet för människor som tidigare inte haft möjlighet. Kvinnor intog arbetsmarknaden och högre utbildning blev plötsligt inte förbehållet en smal överklass. Boendestandarden förbättrades så barnen  kunde få eget rum och ett arbetarjobb innebar inte att man bodde med hela sin familj i en etta. Miljoner människor fick chansen att styra sina liv. Men ganska tidigt insåg delar av arbetarrörelsen att människor inte bara ville ha den frihet reformerna innebar. De ville också ha inflytande över sina barns skolor och sitt bostadsområde.

Så i slutet av 70-talet växte självförvaltningstanken fram. Tanken var att medborgarna skulle få kontroll över välfärdens verksamheter genom lokalt demokratiskt inflytande. Brukargrupper bildades – och lades ner. Det visade sig att demokrati i det lokala är jobbigt och ställer höga krav på engagemang. Tid som få orkade lägga ner. Demokratin blev en börda. Självförvaltningsrörelsen dog ut och ersattes av tanken på att ”rösta med fötterna”. Genom att få välja fritt bland välfärdsverksamheter kunde man få inflytande när man valde bort sådant man ogillade.

Friskolor och dagis gick i bräschen. Och snart blev valfriheten den murbräcka som förvandlade den offentliga sektorn till en skattefinansierad sektor där både offentliga och privata aktörer rymdes. De borgerliga partiernas budskap om en mångfald av verksamheter vann gehör.

Socialdemokratin har aldrig haft problem att förstå människors längtan att få styra verksamheter som de är inblandade i. Självförvaltningen, och – något decennium senare – egenmakten, handlade just om hur man kan decentralisera den skattefinansierade sektorns makt till brukarna. Men det blev inte våra demokratiska metoder som vann striden, utan den marknadsekonomiska modellen kring valfrihet.

Där saknade, och saknar vi strategier. Socialdemokratin är fast övertygad om ett demokratiskt arbetssätt, gemensamma beslut leder till det gemensamma bästa, den enskildes beslut till den enskildes bästa. Det starka samhället, vårt stora befrielseprojekt, blev och är fortfarande populärt, men utvecklingen styrs inte bara av demokratiska beslut utan också av de fria valen.

Gudarna ska veta att det inte är särskilt många som gör aktiva val, eller har möjlighet att välja det bästa. Det bästa i valfrihetssystemen är förbehållet några få och oftast dem med störst resurser. Ändå måste man förstå kraften i tanken att man kan välja något bättre. Ingen vill avstå från den möjligheten även om det betyder att resurserna fördelas skevt.

Ska vi motverka den sneda resursfördelningen som valfriheten leder till måste vi våga oss på ett nytt projekt. Vi måste ta på oss rollen att inte bara vara en bred rörelse för medborgarnas rätt till välfärd utan också en konsumentrörelse som ger också dem med mindre möjlighet att välja kraften att göra goda val.

Politiskt kan vi verka för fler öppna jämförelser, större transparens i verksamheterna, offentlighetsprincip i hela den skattefinansierade sektorn. Vi kan fortsätta strida för resursfördelningssystem som ger större resurser till de som behöver dem mest. Precis som Håkan Juholt skriver så handlar det om att vi ska fortsätta strida för alla människors rätt att vara fria till sin egen utveckling, att slippa vara beroende av andras välvilja.

Organisatoriskt måste vi börja omfamna valfriheten. På lokal nivå kan vi hjälpa människor at välja den bästa vårdcentralen, äldreomsorgen med störst personaltäthet, förskolan och skolan med bäst resultat. Om Jordbros vårdcentral suger måste vi hjälpa folk att ta sig till närbelägna Västerhaninge som är bättre. Det handlar om att kunskap bidrar till att fördela resurserna rättvisare.

Kan PRO årligen göra prisjämförelser så borde socialdemokratins lokala bidrag vara att göra välfärdsjämförelser.

I över 30 år har klyftorna mellan rik och fattig ökat i Sverige. Välfärdssektorn är inte längre automatiskt en utjämnare. Men vår idé handlar ju om ett sammanhållet folkhem som inte känner några styvbarn och kelgrisar. Vårt problem är bara att många upplevde att när vi lämnade ifrån oss regeringsmakten så hade vi massa socialdemokratiska kelgrisar som hade glömt de arbetslösa och förtidspensionerade styvbarnen.

Mer om det i nästa inlägg.

(S)trategier för återuppståndelse – del 1

Om samtliga organiserade sossar gick under jorden nu så skulle partiet ha 40 % innan jul.

Så kan en strategi för socialdemokratisk återuppståndelse se ut, i det här fallet författat av Dagens Nyheters vasse På Stan-redaktör, Viktor Barth-Kron. Vad är det som gör att det känns som om det ligger en hel del sanning i påståendet?

Min känsla är att de svenska väljarna älskar socialdemokrati men har ruttnat ihop fullständigt på socialdemokrater. Det viktigaste skälet för att man inte gillar sossar tror jag är att vi, och jag inkluderar mig själv, har ett sätt att tala till väljare som om vi visste bättre än dem. Partiets företrädare hamnar lätt i förmyndartonen. Låt mig ge ett exempel.

Socialdemokraterna medverkade till att bjuda in privata alternativ i den skattefinansierade sektorn. Friskolor, föräldrakooperativ, privata äldreboenden, telekom, el och taxi, sjukvård på entreprenad och apotek. Pragmatiska som vanligt lyssnade S på en väljaropinion som ville ha större valfrihet. Från början var vi mycket motvilliga, men val skulle förloras om vi inte prövade nya lösningar i välfärdsektorn.

Men när 90- och 00-talens privatiseringar och konkurrensutsättningar var genomförda så lämnade vi väljarna i sticket. Istället för att använda våra politiska och organisatoriska resurser till att hjälpa medborgarna välja mellan olika bra tjänster så tog vi fram vår värsta förskollärarröst och sa till dem som hamnat i kläm: ”Det var ju så ni ville ha det, ni har fått er valfrihet – skyll er själva!”. I stället för att fundera över hur den nya situationen kunde användas politiskt anklagade vi våra väljare för att vara illojala mot vår ursprungsidé. ”Jasså, du försöker välja en bättre skola åt ditt barn – så osolidariskt.”

Att våra företrädare sedan i hög grad är och var vinnare i det nya samhället med de många valen urholkade bilden av socialdemokrater som hyggliga prickar av två skäl. För det första för att det hela tiden driver fram ”hyckleriskandaler” där skillnaden mellan vad som upplevs sägas och upplevs göras blir för stor. För det andra därför att det faktiskt är dåligt att medverka till en politik – aktivt eller passivt – och sedan lägga ansvaret för konsekvenserna på väljarna.

S sönderfall är verkligen anmärkningsvärt. 100 års investering i varumärket raserat på några år. Kommer forskas om detta.

Så twittrar moderaternas förre kommunikationschef Pär Henriksson för någon dag sedan. Moderaterna måste stå helt förstummade av lycka inför det ras socialdemokratin åsamkat sig själv.

Minns hur moderaterna innan regeringsskiftet utnyttjade det faktum att vi lämnat arbetslinjen och kravet få full sysselsättning orört under många år. Vi var övertygade om att vi var så starka i de frågorna att vi lämnade den flanken helt öppen för angrepp. Några år senare står vi i den märkliga och obehagliga situationen att den svenska högern har större trovärdighet hos väljarna i frågor om arbetets värde, full sysselsättning, arbetslinje,- ja de kommer utan motstånd undan med att kalla sig arbetarparti. Visserligen inte partiet för arbetare – men för arbete.

Ska socialdemokratin hamna på fötter igen måste vi förstå några saker:

  1. Väljarna har inte övergivit den socialdemokratiska välfärdsstaten – de tror bara inte att sossar sköter den bäst
  2. S har ansvar för det samhälle samhälle vi lever i nu – det är inte väljarnas fel
  3. Det är inget fel på socialdemokratin – Moderaterna hade annars aldrig lagt ner så mycket tid och vunnit så mycket på att kopiera den
  4. Sluta fokusera på personer och det politiska spelet – fokusera på det politiska innehållet. Detta gäller både i partiet och utanför
  5. Glöm inte att moderaternas öppna flank är valfriheten – låt oss presentera ett samhälle där alla kan göra goda val – inte bara några

Fortsättning följer.

Besviken…igen

Skuggboxningen fortsätter. Har Östros förtroende för Juholt eller inte? Pågår en falangstrid inom partiet? Bla bla bla. Avgång hit, ny chef dit. Uppringda föredettingar och föredettingar som är besvikna på att de inte blir uppringda.

Och så, då och då, måste ändå partiet i sitt febriga tillstånd ta ställning till verkliga frågor. Små frätande droppar av politik som tar sig igenom det ludd och fluff som är det dagliga budskapet och lockar fram helt vansinniga reaktioner. Nu senast frågan om offentlig redovisning av partibidrag.

I decennier har socialdemokratin låtit sig pressas i partibidragsfrågan på grund av det nära samarbetet med LO. Under decennier synade vi inte borgarnas bluff. Det som i högljudd retorik var krav på att socialdemokratin skull avslöja sina dolda miljoninkomster från fackföreningsrörelsen – torts att de alltid redovisats – visade sig inte hålla. När socialdemokratin i slutet av 90-talet under demokratiminister Britta Lejon föreslog en modern lagstiftning där partiernas större bidrag redovisas, ja då slog borgarna bakut. De var inte intresserade.

Det beror förstås på att det handlar om stora resurser från starka intressen som strömmar in i de borgerliga partierna, framförallt moderaterna, och som inte redovisas.

Men socialdemokratins principiella hållning i ett drygt decennium har nu  varit att få till stånd en lagstiftningslösning. I det kravet har vi med oss Europadomstolen. Men så kommer frågan nära ett avgörande i riksdagen. Vad gör partiet då? Jo, kovänder. Plötsligt är det okej med en svag överenskommelse som aldrig kan mäta sig med lagstiftningens sanktionsmöjligheter.

En obehagskänsla sprider sig hos mig. Är partiet mutat? Har man gjort kovändningen under ett löfte att få höjda partibidrag från staten? Har moderaterna köpt socialdemokratisk politik med statskassan? Vid Gud, säg att så inte är fallet.

Någon jävla ordning måste det vara i ett parti!

Hellre säga intet än intigheter

”Är det inte mycket snack och lite verkstad på Juholt?” frågade reportern i något av de otaliga programinslag över de senaste veckorna som försökt belysa socialdemokratins kris. Jag minns inte svaret, men frågan inrymmer ett av många av socialdemokratins problem: Vi har inte regeringsmakten.

Inte bara reportern, utan säkert också de allra flesta väljare, förknippar socialdemokratin med handlingskraft. Men rollen i opposition är inte handlingskraftig. Vare sig Håkan Juholt eller någon annan av de ledande i partiet kommer att kunna visa upp politiska resultat. Partiet bör justera sin självbild efter detta faktum. Inte minst därför att det inte ligger i den nuvarande regeringens intresse att bryta blockpolitiken med socialdemokratins hjälp. Den hårda blockpolitiken är alliansregeringens förutsättning för överlevnad.

Så någon verkstad lär det inte bli tal om på ett tag. Men betyder det att det måste vara ”mycket snack”? Ja, det belyser ett annat av partiets problem. Partiföreträdarnas prickskicklighet när det gäller att kritisera samhällsutvecklingen känns inte på Wilhelm Tell-nivå. Klavertramp, dubbla budskap och luftslott känns betydligt mer frekventa än den relevanta och tajmade samhällskritiken, det är det som upplevs som ”mycket snack”. I ärlighetens namn är det nog klokare att säga intet än intigheter.

Och partiets retorik är idag så späckad av intigheter att det är lätt att tro att det är partiets uppdrag och politik. Partiprogrammet är långt, svamligt, innehållslöst och frukten av ett partiklimat där ställningstaganden upplevs som besvärliga. När Lars Engqvist nu ska arbeta fram ett nytt partiprogram måste han våga låta det bli konkret. Partiets ställningstaganden i frågor som offentlig sektor, ekonomisk politik, arbetets roll och välfärdsstatens ansvar måste göras tydliga. Konflikterna måste göras tydliga och avgöras genom beslut på kongressen. Annars bör man strunta i partiprogramsarbetet. En ytterligare blajig soppa till partiprogram kommer försegla socialdemokratins öde. Hellre säga intet än intigheter.

Medan partiprogramsarbetet pågår kan man ju fundera på ett tredje av partiets problem – den förlamade partiapparaten. Vad ska partiapparaten användas till? Jag tänker mig att man skulle kunna inrikta partiarbetet på att vara till nytta för medborgarna. Varför inte genomföra granskningar av den verksamhet som nu är föremål för valfrihet och hjälpa medborgarna att välja kloka alternativ. Vet partiföreningarna vilken skola som är bäst i sitt verksamhetsområde, har den lokala arbetarekommunen koll på vilka äldreboenden som funkar och vilka dagis som inte gör det? Antagligen inte. Ta reda på det.

Om socialdemokratin kan erbjuda kunskap om välfärden i sina områden så kan partiet återfå kontakten med de väljare de säger sig företräda. Varför inte bedriva en valrörelse de närmsta tre åren, en valrörelse där socialdemokratin ställer upp med valombudsmän och valstugor, inte i akt och mening att vinna makt åt sig själv, men åt de som blivit förlorare i valfrihetens välfärdsmodell.

Och inför varje kommande intervju, kära socialdemokratiska partiföreträdare, minns att det är bättre att säga intet än intigheter.

Döden är inget att jubla åt

Moammar Gaddafi, Libyens mångåriga diktator, är död. Ihjälskjuten på flykt i ett avloppsrör. Världen jublar. Det får mig att bli sorgsen.

Inte för att jag saknar Gadaffi personligen, utan därför att vårt mentala motstånd mot dödsstraffet uppenbarligen inte är särskilt djupt rotat. Allt för många tycks bära på tanken att det finns människor som förtjänar att dö. Gränsen dras lite olika, men en slags jublande föreställning om att Gadaffi fick vad han förtjänade fyller nu världens alla medier.

En grym diktators människovärde är emellertid lika stort och okränkbart som det nyfödda barnets. Moammar Gadaffi  borde ha ställts inför rätta. Hans brott fått belysas av en rättegång. Varje gång någon tar på sig rätten att ta någon annans liv tar vi ett steg mot en ordning där människovärdet relativiseras. Varje gång vi jublar åt döden utdelad av människohand som straff så godkänner vi mordet som en politisk kraft.

Jag gläds med det fria Libyen. Men jag oroar mig allt mer för människovärdets ställning i vår värld.

När porslinet spricker

UPPDATERAD: Häromdagen köpte jag en kaffekanna på Myrorna i benvitt porslin från Gustafsberg. 50 kronor fick jag ge för den, och det gjorde jag gärna för på locket och på själva kannan var SSU:s logga tryckt. Ni vet den där gamla loggan där två S förenas av ett U underifrån. Jag tror kannan var från sent 40-tal eller tidigt 50-tal. Nu står den på min fina-saker-hylla hemma.

Det fanns alltså en tid då arbetarerörelsens ungdom lät tillverka serviser att ha i klubblokalen. I högkvalitetsporslin. Beständigt därför att man räknade med att det skulle användas länge. För den tidens SSU:are var det ingen tvekan om att man tillhörde en rörelse som hade ett så viktigt uppdrag att man behöver porslin som håller ett tag. Förändringen av Sverige kommer att ta många tusentals koppar kaffe, men den kommer.

Vid tiden för denna kaffekannas tillkomst har Socialdemokratin vunnit makten i Sverige. Förtroendet står på topp. Arbetareklassens kamp ska förenas med den framväxande medelklassens. En rättvis värld är möjlig. I Rosenbad Kanslihuset vid Mynttorget sitter Tage Erlander och antecknar i sin dagbok de förändringar som sker i Sverige, de konflikter han medverkar till och de han löser. Dessa dagböcker ger oss en unik inblick i hur demokrati och förvaltning fungerade.

Tage var inte på något sätt ensam om att skriva dagbok. Vid den tiden uppmanades partiets alla förtroendevalda att föra bok, att spara rörelsens handlingar och dokument. Rörelsen var kollektivt medveten om att den skrev historia och var mån att lämna över den till sina barn och barnbarn. Man byggde kunskapsbankar, man samlade ihop arkiv och bibliotek.

På Bommersvik, Idéernas Vapensmedja, har det levande och uppdaterade biblioteket sedan länge packats ihop, jag tror det skedde på Mona Sahlins tid som föreståndare. Likaså är gåvorna till Olof Palme och hans till Bommersvik donerade boksamling nu nedstuvade i lårar. Idéerna ska nu smidas utan råvaror. Så byggs luftslott.

Vid Norra Bantorget, den samlade arbetarerörelsens geografiska centrum i Stockholm, ligger ännu någon tid Arbetarerörelsens Arkiv och Bibliotek.  LO har beslutat sluta betala för arkivets nuvarande [uppdatering 15.41] lokaler. Det är inte ett dödshot, men uppenbarligen allvarligt. När arbetarerörelsens fackliga gren inte längre förstår att hålla sin historieskrivning nära sig så är det ett symtom på något. Mest troligt att man inte längre ser framför sig att man kommer skriva historia.

Bland socialdemokratiska förtroendevalda är det nästan omöjligt att hitta någon som skriver dagbok. Idéernas  Vapensmedja samlar inte vetgiriga ungdomar utan näringslivstoppar för att maximera det ekonomiska utfallet. LO vill inte bära kostnaden av att skriva sin egen historia, och på en hylla hemma hos mig i Bromma står en kaffekanna som ingen dricker ur, som inte längre är centrum när idéerna bryts på SSU:arnas klubbmöte.

Är det av sorg porslinet spricker?

Bland möss och pingviner

Vinden från polen är iskall, ditlockad av ett moralisk lågtryck. Pingvinerna hukar först bakom den stora kejsarpingvinen. Vinden river honom i fjädrarna. ”Dör han inte snart?”, frågar fågelskådarna på plats. Man han hävdar sin plats som ledare för flocken.

Redan på vindens första dag börjar några av de yttersta pingvinerna söka sig in mot flockens mitt. Osynliga i mängden skickar de ut TT-telegram och ringer sina favoritornitologer. Utan namn förstås, för innerst inne är de inte pingviner utan möss. Möss som rädda söker uppskattning och bekräftelse i skydd av sina kamrater, kanske omedvetna om att de i rusningen in mot mitten petade ut svagare pingviner som fryser ihjäl och inte längre kommer bidra till flocken.

Några andra pingviner, som länge retat sig på kejsarpingvinen och hans näbbhår väljer en annan taktik. De söker sig inte till mörkret i flockens mitt, men till den ljusa kanten i lä. Där ifrån pekar de finger åt pingvinerna i blåsten men tycker mest synd om sig själva som ändå uppoffrar sig och står ytterst – visserligen i lä – men ytterst.
Kejsarpingvinen står allt ensammare, ornitologerna söker sig in mellan honom och flocken. Flocken vågar inte ta sig nära längre.

En av de större pingvinerna – kanske rent av flockens tvåa – håller tyst länge. När hon så småningom öppnar näbben så är det inte för att leda flocken vidare. Stanna där ni är, säger hon. Håll ihop är hennes budskap, medan hennes förtrogna i tystnad söker sig mot mitten av flocken och tryggheten. Ingen vill leda. Ingen vågar trotsa ornitologerna. Kejsarpingvinens fjädrar rycks loss en efter en. Snart står han naken.

Pingvinerna ser allt mer ut som möss – inget håller dem samman längre.

Så har vi det, bland möss och pingviner.

Expressen är emot tillväxt!

Jag noterar att Expressens ledarsida över nyår har anslutit till de tillväxtfientliga krafter i samhället som menar att köpt infiltration av ett parti är svårt att försvara eller förklara ur demokratisk synpunkt.

För så måste det väl vara? Det kan väl inte bara vara socialdemokrater som försvarar sitt parti mot krafter som genom betalning köper sig tillträde till partiets inre liv som är tillväxtfientliga? Hon är ju närmast fanatiskt tillväxtfientlig i sin hårdhänt demokratiskt förankrade artikel, Isobel Hadley Kamptz. Vet hut!

Är Svenskt Näringsliv informerade?

Idéer för en nyvaknad socialdemokrati

I väntan på att ledarskapsfrågan ska avgöras i det socialdemokratiska arbetarepartiet så finns det skäl för oss ideologiskt övertygade socialdemokrater att fundera på vad som menas med förnyelse. Medlemmarna i partiet vill ha förnyelse, Svenskt Näringsliv satsar miljoner av sina medlemmars pengar på socialdemokratisk förnyelse. Svenska Dagbladet vill ha förnyelse av socialdemokratin, men då bara om den utförs av dem behagliga personer. Aftonbladet vill ha förnyelse om så bara att folk flyttar på sig.

Men låt oss då prata innehåll. I en debatt om socialdemokrati på tjugohundratiotalet vill jag delta nu. För inte orkar jag vänta på de tröga kandidaternas, inkluderat den oortodoxa Ylva Johanssons, politiska program. De verkar ju aldrig komma. Jag är en rastlös gräsrot. Här kommer mina tankar från roten. Lite nytt, lite lånat, lite gammalt, något blått, mycket rött.

En ansvarsfull ekonomisk politik
Socialdemokraterna är ett parti som är rädda om skattebetalarnas pengar. Varje krona som betalas in till stat, landsting och kommun är resultatet av någons vedermödor och hårda arbete. Därför ska varje offentlig utgift synas utifrån om den gör nytta för samhället, våra politiska mål och inte åstadkommer skador på andra platser i ekonomin. Vi tar exempelvis avstånd från stora subventionsprogram, som jordbruksstöd och fiskeristöd. Vi placerar varje krona där den gör störst nytta. Vi räds inte skatter som verktyg. Vi sänker dem där det skapar tillväxt som kommer folket till del, vi höjer dem om de medverkar till fördelat välstånd och minskade klyftor.

Vi bekämpar klyftor mellan människor
Socialdemokratins mål är att befria människor. Vi vill att varje människas skaparkraft ska få möjlighet att växa och utvecklas. Vi tror att varje människa som hålls tillbaka för att hon växer upp utan resurser och utan möjligheter är ett brott mot löftet om det goda samhället. Vi hatar samhällsklyftor. Socialdemokratin är övertygad om att alla i samhället tjänar på att varje individ ges de bästa av förutsättningar. Också den välbeställde som avstår något av sina tillgångar för att bidra till andra människors växande vinner i längden. Vi strävar efter ett samhälle som håller ihop. Där fabriksarbetarens dotter går i samma skolklass som direktörens son. Där den som är född utan tillgång till arv och rikedomar har samma möjligheter att lyckas med sitt liv som den som är född med stora resurser. Våra verktyg för att bryta samhällets klyftor inskränker sig inte till ekonomisk utjämning genom skattepolitik utan är det övergripande målet för alla politikområden. Resurser till omsorg, utbildning och hälsovård fördelas för att bryta samhällsklyftorna.

Vi tror på valfrihet för alla – men inte för några få
Socialdemokratin tror på människor vilja att göra egna val och att påverka sina livsöden. Vi litar på varje persons önskan syftar till det bästa. Därför vill vi att det ska finnas en mångfald av tjänster att välja på av det som samhället erbjuder. Det ska finnas möjlighet att sätta sina barn i skolor med olika inriktning, pedagogiskt och kunskapsmässigt. Det ska vara möjligt att välja vård och omsorg efter de livsbetingelser man befinner sig i. Men valfriheten får inte begränsas till ett fåtal personer utan ska omfattas av alla.

Vi vet att valfriheten an innebära att klyftor förstärks och accentueras om den endast blir ett verktyg för de med störst resurser att undvika dela tjänster med dem med små resurser. Vi säger därför ja till positiv särbehandling där företräde till populära tjänster ges till grupper med svag representation där. Vårt parti bidrar som folkrörelse med att hjälpa medborgare att välja goda tjänster. Vi bygger upp oberoende kvalitetsregister.

Starka trygghetssystem för starka medborgare
Socialdemokraterna tror på starka trygghetsförsäkringar med höga ersättningsnivåer. Vi ser med oro på utvecklingen där svensk arbetsmarknadsförsäkring och sjukförsäkring blir allt sämre i europeisk jämförelse. Taken måste höjas så att minst 75 procent av alla medborgare omfattas av trygghetsförsäkringarnas fulla ersättning.

Vi är också medvetna om att trygghetsförsäkringar med höga ersättningsnivåer kräver en hög moral bland försäkringstagarna. Socialdemokratin tolererar inte fusk och manipulationer. Varje sådant försök är ett angrepp på sjuka, arbetslösa eller andra behövande. Varje sådant försök är ett parasiterande på någon annans arbete. En noggrann uppföljning och sanktioner mot regelbrytare är en naturlig del av vår politik.

Offentlig service mår bra av mångfald men dåligt av russinplockare
Socialdemokratin välkomnar alla som vill jobba med att ge medborgarna en god servicenivå. Läkare, lärare, sjuksköterskor, barnskötare, socionomer, ekonomer, ja alla människor som med sitt engagemang bidrar till att göra Sverige starkare och friskare gör en ovärderlig insats. Vi inser att den insatsen kan göras organiserat i privata företag, offentliga intraprenader eller förvaltningar. Vi söker den lösning som i varje enskilt fall ger bäst resultat för medborgarna. Vi tror på en mångfald av organisationsformer, men vi tolererar inte lycksökare eller de som vill plocka russinen ur den offentligt finansierade kakan. Vi betraktar vinster hos offentligt finansierade entreprenörer som acceptabla endast om de inte fått förmånliga avtalsvillkor eller gjort avkall på kvaliteten.

Vi vill ha växande företag
Socialdemokraterna arbetar för att varje människa ska kunna förverkliga sina idéer och sitt skapande. Vi vill därför ha ett ökande företagande i Sverige. Men vi vill också att de enskilda företagen ska ges möjlighet att växa. Ett stort växande antal enmansföretag med små ekonomiska marginaler bidrar föga till tillväxten. Socialdemokraterna vill ge resurser till att fler svenska patent och innovationer utvecklas av och i svenska företag. Socialdemokratin vill reglera företagandet så att det blir lättare att växa och söka riskkapital.

En arbetsmarknad för alla
Socialdemokratin är ett parti grundat för att tillvarata arbetstagarnas intresse i ett samhälle där deras position är svagare än arbetsgivarens. Så ser situationen ut också idag. Arbetstagarnas bästa möjlighet till trygghet på arbetsmarknaden ligger i en hög facklig organisationsgrad, därigenom skapas en motståndskraft både mot ingripanden från arbetsgivarna och förändringar av lagstiftning som slår mot arbetstagarkollektivet.

Som politiskt gren av arbetarrörelsen är det socialdemokratins uppgift att fortsätta utjämningen mellan arbetsgivarna och arbetstagarna. Aktuella områden att ta itu med är exempelvis de ökande löneklyftorna, otillräcklig koppling mellan kompetens, utbildning och löneutveckling och systematisk diskriminering på arbetsmarknaden beroende på kön eller etnisk tillhörighet.

Den svenska modellen med avtalsförhandlingar är huvudlinjen, lagstiftning ska i det längsta undvikas för att styra förhållande mellan arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen kvarstår.

Full sysselsättning är ett självklart mål för svensk arbetarrörelse. Målet ska uppnås genom arbetslinjen. Arbetslinjen innebär att varje människas vilja och förmåga till arbete betraktas som en resurs. Finns möjlighet att erbjuda anpassade arbeten är det värdigare än att placeras utanför produktionen. Arbetsförmedling och försäkringskassa har gemensamt ansvar för att finna individuella lösningar. Kan inte anpassade arbeten erbjudas finns trygghetssystem som ger varje människa rätt till ett värdigt liv.

Ja, det var vad som surrade i huvudet idag. Jag ser fram emot att läsa många fler texter den närmaste tiden om innehåll i den socialdemokratiska politiken. För politik, det handlar faktiskt om att vilja.

Och medan vi väntar på ännu fler kan man definitivt läsa:

[tags]socialdemokraterna, politik, förnyelse[/tags]