Knapptryckarna

Ge mig hellre en glad amatör
en som inga strategiska utspel gör
som kan vara spontan, säga ”Det var som fan!”
och kan tveka som människor gör

En som tystnar när käften blir glapp
som personligen styr sin voteringsknapp
inte får sina tal från partiets central
och är klok även före ett val!

Visst önskar man, likt Tage Danielsson i sin kuplett ”En glad amatör från 1979, att vi i Sverige var begåvade med fler riksdagsmän och folkvalda som ”personligen styr sin voteringsknapp”? Intrycket av den svenska riksdagen som ett transportkompani är bedövande. Är man ledamot för regeringssidan är handlingsutrymmet närmast noll, vilket Ann-Marie Pålsson tydligt pekar på. Sitter man för oppositionen kanske man i alla fall kan skruva lite på sig i bänken, men skulle det bli regeringsskifte förväntar man sig tunga betongarslen som inte rör på sig i onödan.

Det finns de som var övertygade om att personvalsinslaget i valen skulle öka riksdagsledamöternas integritet och självständighet. Jag har aldrig trott på det. Det svenska personvalssystemet är en halvmesyr, och har överhuvudtaget inte väljarnas förtroende. Få personröstar och när det sker är det oftast översta namnet på listan som får krysset.

Men problemet med att riksdagsledamöterna lägger sig så platta inför gruppledningar och regeringen är intimt sammankopplat med partiernas förfall. I och med medlemsraset så är det allt färre som står till förfogande när listorna ska fastställas. Senilitetsprincipen är också oerhört stark. Man ska ha stått länge på kö, varit lojal och lärt sig knipa käft innan man blir aktuell för en framskjuten placering. Undantag finns förstås men de är få.

I de stora partierna är heller inte riksdagsuppdraget det man står efter i första hand. Att få styra den egna kommunen, som kommunalråd eller tung nämndordförande innebär ofta en mycket tydligare påverkan på politiken och det vill ju de flesta politiker kunna göra. Många riksdagsledamöter utgör därför b-laget från sin hemort. De som inte riktigt platsade i kommunens ledning. Här finns också ett inslag av pekuniär tröst. Riksdagsuppdraget är hyfsat betalt och man vill ju inte sätta uttjänta hästar på bar backe.

Ett annat problem är professionaliseringen av politiken. Allt mer av den praktiska utformningen av beslut och underlag sköts av staber befolkade av politiska sekreterare, som för all del har stor begåvning men saknar förankring. Genom denna professionalisering behövs knappast riksdagsledamöternas arbetsinsatser. De beställer motioner och interpellationer av en handläggare, söker knappt information själva. De stora linjerna arbetas fram i regeringskansli och gruppkanslier. De flesta ledamöter är glada över att då och då synas i lokalpressens notiser, till vilket de förstås har pressekreterare till hjälp.

Att resa sig upp och gå sin egen väg kräver mod, integritet och kompetens – en triangel av egenskaper effektivt undantryckt av lojalitet, grupptryck och lättja.

Jag tror heller inte lösningen är att minska antalet ledamöter. Gör man det blir en folklig förankring än mer omöjlig. Möjligtvis kan man gå vägen mot primärval och medlemsval i kombination. Det har en tendens att gynna kändisar, men skulle kanske åtminstone sätta lite rotationstryck på de värsta betonghäckarna.

Ett alternativ är förstås att våra 349 ledamöter tar mod till sig och börjar agera själva för att riksdagen inte ska vara svensk politiks driftkucku. Men det vete fan om nån törs.

Titta nu på Tage.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>