Arkiv | New York RSS feed for this section
21 juni, 2013

Exil-midsommar i Niagara Falls

På midsommaraftons förmiddag lämnade vi vårt motel i Farmington med sköldpaddan som Olle hela tiden undrade om den verkligen var levande. Vi hade lite bråttom eftersom vi skulle hämta farfar i tid till midsommarlunchen. Halv tolv körde vi in i Niagara Falls, USA, och hämtade upp Torgny som satt å läste vid motelpoolen.

Eftersom motellet i Farmington saknade mikro kunde vi aldrig pröva om det går att koka potatis i mikro. Istället fick vi åka till närmsta snabbköp för att införskaffa knäckebröd. Knäcke var det väl inte i klassisk bemärkelse, men flatbread med vitlök visade sig funka utmärkt ändå. Och snabbköpet erbjöd, utöver italian och turkish style, swedish style meetballs dagen till ära .

Canadian Fort KnoxSålunda färdigprovianterade åkte vi över bron till Kanada, där en nitisk passkontrollant släppte in oss efter att ha frågat minst lika många frågor som vid vår inresa till USA. Fallen var imponerande från bron, men vi var främst intresserade av vår midsommarlunch. Man vet ju vad som är viktigt.

Vi hittade en parkeringsplats intill parken invid fallen och dukade upp: inlagd sill, matjessill, senapssill och dillsill, rökt lax och gravad lax, hovmästarsås, köttbullar o skinka till barnen, knäckebröd och lagrad ost av prästtyp. Smör, gräddfil, gräslök, öl, (okryddat) brännvin och fyra liter jordgubbar, varav hälften Midsommarpicnic i Niagara Fallsamishproducerade och läckert söta, gjorde vårt midsommarbord så perfekt man kan begära i exil. Stort tack till IKEA i Washington!

Det var sanslöst gott!

Maid of the MistEfter lunchen var vi härligt dästa när vi belåtna promenerade längs niagarafallens dånande vattenmassor, och mättnaden höll i sig hela vägen till Toronto där vi avslutade den ljusa midsommarkvällen med en knäckemacka med lax o Philadelphiaost, samt resterande av jordgubbarna. Glad midsommar!

 

20 juni, 2013

Torgny prövar livet som emigrant

niagara fallsGårdagens ”hemfärd” tillbaka till USA från Toronto – efter att ha mött den yngre sonen och hans familj – gav en liten (ja, jag erkänner direkt – mycket, mycket, mycket liten) smak av de amerikanska nybyggarnas vedermödor.

 Först en  lång vandring från Stefans hotell till järnvägstationen i kraftig eftemiddagsträngsel påfylld av mängder av skolresebarn (à la emigranternas vandring  på Sillgatan i Göteborg)
Sedan instängd i ett hörn på ett smockfullt och mycket skakigt  förortståg utan luftkonditionering (som att vara under däck på ett skepp över Atlanten) mot Burlington.
Därefter en bussfärd från Burlington till Niagara Falls. Bussen hade AC, men stolarna hade de hårdaste sätena och de mest upprättstående ryggstöd jag  överhuvudtaget upplevt. (Det var som att sitta i en prärievagn på en hård träbotten och luta ryggen mot en upprättstående vagnssida).
På en liten – av mig medhavd – karta visas att bussens slutstation i Niagara Falls är ca 500 meter från en bro.  500 meter + en brolängds promenad – sen framme!! Lätt som en plätt!!!! Om det hade varit rätt bro  –  ja!
Nej, gränsövergången sker på en bro som ligger ca 3 kilometer från ”bussbron” (som egentligen är en järnvägsbro). Nå, det är bara att börja gå!
Och en mer oländig terräng än en trottoar på den amerikanska kontinenten är svår att uppbringa.
7 meter (ja, jag mätte) av den trottoar jag gick på var nyanlagd med slät betong, resten var en slumpmässig variation av potthål, sprickor, snedheter,  vassa kanter, snåriga växter och andra tänkbara och otänkbara hinder.
Efter att sedan ha fått betala ”utträde” ur Kanada  (visserligen bara 50 cent – men ändå) väntar en belöning. Väl ute på bron ser man Niagarafallen, som med kraft och i solnedgångsljus vittnar om något nytt och vackert.
På andra sidan väntar nya prövningar likt emigranterna vid Ellis Island. In i en kur. Ett anslag uppmanar: Stå still, tills Du blir kallad!
Man är ensam! Man står still! Man väntar! Man väntar! Man väntar! Man blir – till slut – kallad!  (Den lika ensamme officiella representanten för USA på andra sidan den stängda dörren tycker att naglarna nog får betraktas som färdigpetade.)
Man tilltalas: Varifrån kommer du? Varför är du här ? När ska du åka hem? Kan du bevisa att du inte är terrorist? (När slutade du slå din fru?)
Titta i passet. Titta i passet en gång till. Vänd passet! Väg passet i handen. Titta i passet igen.  Tid förflyter. Mer tid förflyter!
OK!  Welcome to USA!
Inne!
Idag vilar jag ut!
I morgon är en ny dag.
19 juni, 2013

Fler i familjen nu i Amerika

StefanstinaellisEfter en dagslång ritt västerut med järnhäst och en kylig natt vid tevens tynande ljus så fick jag då slutligen tag på dom – sonen Stefan, sonhustrun Stina (kallad Stina 2.0), och favoritsondottern Ellis. Märkligt nog såg de nästan likadana ut som när vi senast sågs för länge, länge sedan (ca 6 veckor).

De kom över slätten vid de stora fallen i en täckt prärievagn dragna av ett knappt 100-tal hästar (i en Toyota för att vara mera precis).

Efter en gemensam lunch med berättelser om vad som hänt sen sist (se tidigare blogginlägg), besök på en factory outlet som låg strax intill det motell jag bott i, men som hittades först efter att vi ha återvänt till kanadensiska gränsen för att följa given vägbeskrivning (en omväg på 2-3 mil – men vi fick i alla fall se USA-delen av Niagara falls) åkte vi genom passkontrollen till Kanadasidan för att betitta fallen. De var Imponerande – särskilt det kanadensiska Horse Shoe fallet

Sen till Toronto i kvällsmörker!

18 juni, 2013

Torgnys detour: Första rapporten – Tågresan

Ytterligare en amerikansk erfarenhet ska nu adderas. Just när detta skrivs rullar tåget ut från Penn station norrut i en tunnel under den västra delen av Manhattan och dyker sedan upp på norra Manhattan för att åka till Yonkers, Poughkeepsie, Rhinecliff, Hudson, Albany, Schenectady, Amsterdam, Utica, Rome, Syracuse, Rochester, Buffalo och slutligen Niagara falls, där vi ska vara 9,5 timmar efter start.

Bilvägen till Niagara Falls är 415 miles eller 66 mil, medan tågvägen är drygt 74 mil

Tåget korsar East river precis där East och Hudson river delar sig nordväst om Bronx och fortsätter sedan utmed Hudsons östra strand.

Very scenic! Hudsons västra strand synes vara mycket glest bebygd och närmast lantlig till skillnad från den östra där tåget snabbt passerar Riverdale, Ludlow, Yonkers med flera av New Yorks norra förorter. Norr om Tarrytown breddar sig Hudson och blir närmast insjölik, men återtar efter Peekskill och förbi West Point (ja, den amerikanska officersskolan) sin flodkaraktär.

West Point passerar vi efter lite drygt en timme och Hudson drygt två timmar efter avfärd från NY. Sen är det ut på landet. New York Citys influens har nu helt klingat av.

Och tåget fortsätter längs Hudsons östra strand mot Albany.

Vi har nu lämnat Albany bakom oss. Efter Albany har vi också börjat åka västerut och vi fortsätter nu utmed floden Mohawks norra strand. Mohawk river flödar ut i Hudson strax norr om Albany. Vädret börjar mulna och trots att klockan inte är mer än halvfyra är det mörkt och det känns lite hösUtlikt, men järnvägen är dragen genom en sagolikt vacker natur, som emellertid inte tillåter särskilt höga farter.

Jag har också intagit min lunch – en pizza som var en så gott som (och så god som) en exakt kopia av en TR-pizza. (Kan det vara så att världens alla järnvägsbolag samverkar för att standardisera tågpizzorna?)

Men kaffet är gott och håller hög TR-standard.

Strax före staden Utica syns inte floden längre – om järnvägen lämnat den eller om den rinner upp häromkring vet jag inte. Vi har nu rest ungefär halvvägs till Niagara falls – åtminstone tidsmässigt. Det mest intressanta man kan säga om Utica är nog att den är ungefär lika stor – invånarmässigt – som de svenska städerna Södertälje, Karlstad resp. Växjö.

Att resa med tåg kräver alltid sin tribut. Utica inbjöd till en liten tupplur och jag kan sålunda inte berätta något som helst om landskapet mellan Utica och Syracuse.

Vid uppvaknandet konstaterar jag två ting.

1. Den del av staten New York som ligger mellan Utica och Buffalo ser från tåget ut att vara en ganska ”normal” landsbygd, med många småbyar, små skogsdungar och många fält och inägor samt dessemellan några lite större stadsliknande platser.

2. Loket tutar väldigt mycket. Jag uppskattar att det tutar var 15:e sekund i snitt, ibland med mycket långdragna tutanden och ibland med små korta stötar.

Tågsetet jag åker med består av 5 vagnar (tror jag – förklaring längre ner). Jag åker i den näst sista vagnen och sitter på den 5:e raden framifrån på vagnens högra sida.

Av den sista vagnen utgörs ca hälften av en servering med tillhörande 6 bord med vardera 4 sittplatser.

Övriga 4 vagnar är helt öppna salonger med 72 sittplatser fördelade i 18 rader med vardera 4 säten – grupperade 2 och 2 med en gång i mitten. I den främre delen av varje vagn finns en toalett på vänster sida och på höger sida en stor yta avsedd för t.ex rullstolar, barnvagnar eller bagage. Alla vagnar – förutom då serveringsvagnen – är således likadana. Någon uppdelning i 1. och 2. klass finns inte.

Just på det tåget jag åker med går dock första vagnen (?) efter loket tom och är avstängd. (Eftersom den vagnen är avstängd och inte låter sig passeras kan jag inte vara helt säker på att det inte finns fler avstängda vagnar efter loket).

Märkligt nog – alla sittplatser (förutom 12 sittplatser vid serveringens 6 bord) är placerade i tågets färdriktning! Om detta betyder att alla åker baklänges från Niagara Falls till New York (förutom ovan nämnda 12 platser) eller om man vänder vagnarna vid varje ändhållplats är ju en intressant fråga. (Svar – se PS nedan )

Sätena är stora och bekväma. De håller nästan svensk 1. klass-standard och är alltså klart bättre och bekvämare än svensk 2. klass. Det finns gått om utrymme för ben och fötter och man kan – nästan – passera sin stolsgranne utan att störa denne.

Nu har vi lämnat Buffalo – staten New Yorks näst största stad med ca 300 000 invånare – och börjar närma oss Niagara Falls. Landskapet ändrar återigen karaktär. Jag föreställer mig att närheten till de stora sjöarna gör någonting med ljuset. Vi åker nu ett tag vid sjön Erie’s strand och och på stranden av den ”flodfåra” som väl så småningom blir det vatten som störtar ner i Lake Ontario vid Niagara.

Dags att packa ihop, gå av tåget, få i dig en bit mat och sen söka nattvila.

PS

Svaret på frågan!

Strax innan tåget går in i Niagara svänger det ut på ett fält i en slags cirkelbana. När alla vagnar har passerat ”botten” på cirkeln stoppar tåget och växlas in på ett nytt spår vid cirkelns ”botten” och backas in på Niagara järnvägsstation.

I morgon kommer alltså detta tågs alla passagerare att se framåt på sin resa till New York. Vi har sagt det förut:

Ytor är inget problem i det här landet!!!

16 juni, 2013

Söndag i central park

Vad ska man väl göra i New York om inte tillbringa dagen i Central park, som alla andra lediga New Yorkbor. Vi åkte tunnelbanan i nästan en timme upp till 126e gatan i Harlem. Där fick vi en underbar frukost på en soulfoodbuffé och träffade tre andra svenska kust-till-kust-resenärer. Sen tog vi buss blandat med apostlahästar ner till parken.

CentralParkCentralParkNW

 

 

 

 

 

 

Central park var full av liv, överallt joggare, cyklister från 4-åringar med stödhjul till racercyklister, rullskridskoåkare i en aldrig sinande ström. På basebollplanerna pågick matcher och på gräsmattorna dukades det upp hela söndagmiddagar. Olle, och till slut även Ville, gillade lekparken med fontänen där de kunde bada.

LekplatsTheLake

 

 

 

 

 

 

Olle och Magnus tog en tur på American museum of natural history där Olle fick sitt lystmäte på dinosaurieskelett och uppstoppade vilda djur, medan Torgny och Stina tittade på roddbåtarna på The Lake och Strawberry fields. Ville sov gott.

DinoVille_sover

 

 

 

 

 

 

Så småningom blev det dags att lämna New York för den här gången. Torgny skulle stanna kvar i New York för att på måndagen ta tåget till Niagara falls och sen göra en del av resan tillsammans med Stefan, Stina och Ellis som är i Toronto. Vi andra fick hoppa in i bilen med löftet till världens enda riktiga storstad: We’ll be back!

 

15 juni, 2013

High line och little Italy

Efter att ha sett staden uppifrån gick vi till annat högt projekt – The High Line. The High Line är ett tidigare upplyft industrispår där matleveranser ankom New York från 30-talet till 80-talet. När spåren skulle rivas föreslog två boende i området, Joshua David och Robert Hammond att man istället skulle omvandla järnvägen till en park. Stina såg Field Operations skisser till parken 2006 och redan 2009 öppnades den första sträckan.

Ville o Torgny on High Line                High Line Bench                 Walkin the High Line

Lördagseftermiddag på the High Line innebar en härlig blandning av New Yorkbor och turister som i strid ström promenerade den gamla spårsträckningen. Ville vaknade efter att ha sovit i bärstolen och i den bilfria miljön kunde han promenera själv, vilket förorsakade många leenden och kommentarer.

Efter denna uppfriskande promenad i Meatpacking/Chelsea gick vi tvärsöver Manhattan förbi Footlocker där vi handlade billiga gympaskor och sedan till J Crew på 5th Ave, där vi hittade de magiska plånböckerna. (Men herrmodellerna var slut så Magnus och Torgny fick köpa damplånböcker i rött och blått.) Efter denna shopping frenzy lugnade vi ner oss vid Union Square där vi hittade två viktiga ingredienser för harmoni: En rolig lekpark och ett café.

Barnen fick en välbehövlig lekstund och hade vansinnigt roligt i den fina klätterställningen. Medan mamma, pappa och farfar satt i skugga och fikade åkte Olle och Ville rutschkana om och om igen. Och för ovanlighetens skull så gjorde de det tillsammans och hade jätteroligt.

Union Sq Slide 1                 Union Sq slide 2                 Union Sq Slide 3

Efter välförtjänt lek/vila fortsatte vi downtown bort till nya New Museum av japanska SANAA. Efter denna långpromenad njöt vi av glassen på anrika Ferrara som serverat glass där sedan 1892. Intill låg en återförsäljare för Fontanini, vår julkrubbeleverantör. Little Italy har så gott som uppslukats av China Town, endast på Mulberry St befinner man sig i Italien.

Kvällen avslutades i Spanien, nåja, en spansk restaurang i Soho, med tapas och Sangria innan vi utmattade tog tunnelbanan hem till Brooklyn.

 

15 juni, 2013

102 våningar ovan jord

ESBLördagen började med att vi tog expresslinjen nummer 4 in till Manhattan och Grand Central Station. Vi lät oss tjusas av den fantastiska Main Concourse och tog oss sedan ut på 42:a gatan och började gå mot Empire State Building som förstås är ett måste för varje ny New York besökare, och vi hade tre sådana med oss. Men först stoppade vi en stund hos modekedjan J Crew på Madison Avenue. De gör nämligen ”Magic Wallet”, plånboken som varken Magnus eller Torgny kan vara utan. Men ack ack ack, de var slut.

Då gör man det man gör när man blir nedslagen. Vi gick å åt. På 38:e gatan hittade vi en diner vi smet in på och brunchade. Sen var det dags för Skyskrapan. Empire State Building har ju åter varit högsta hus på Manhattan sedan WTC-tornen raserades. Sedan 2012 har de reducerats till tvåa igen eftersom Freedom Tower eller One World Trade Center nått sin fulla höjd. Men ännu är det huset inte invigt så i praktiken gör det ESB till stället man ska gå om man vill ha den mesta utsikten.

Så vi åkte upp med hissarna till 86:e våningen och i strålande väder tittade vi ut över New York City och New Jersey. Det är överväldigande på så många sätt och man glömmer lätt hur enormt stor stad man befinner sig i när man går där ner i skuggan. Men här uppifrån träder staden fram i all sin prakt. Till och med Olle, som inte blir imponerad så lätt blev tagen av utsikten.

Bee on 102nd floor Empire StateMen vi hade slagit på stort och köpt uppgraderingar till 102:a våningen. Så efter en stund åkte vi upp till mastfoten och det lilla lilla utsiktsrum som fanns där. Utanför ett fönster satt ett bi och såg vilset ut på denna höjd. Man undrar vad som fått det att surra så högt upp från blommorna i parken. Vi tittade ner mot Pennsylvania Station och Madison Square Garden och bestämde oss för att gå förbi där och köpa biljetter till Torgnys resa till Niagara Falls där han stämt träff med Stefan och Stina.

ESB StairsVid hissarna ner var kön lång och man erbjöds att gå ner nå ner några trappor. Magnus var den ende som nappade på möjligheten att springa i skyskrapetrappor. Det var också en speciell upplevelse.

15 juni, 2013

In och ut ur Manhattan

NJ TurnpikeKanske var det de sextonfiliga motorvägarna. Kanske var det det faktum att trafiken på de sextonfiliga motorvägarna knappt rörde sig eller att man började få nackspärr när man tittade efter hustaken. Kanske var det det faktum att Stina glatt utropade att ”nu måste jag väl ändå få ta stående bilder?”. Men det var väldigt uppenbart att vi var i New York. Det är lätt att köra fel här, men svårt att köra vilse.

Med vår nya Chevrolet Suburban – en bil vi redan provåkt hos Jan och Anita – åkte vi i alla fall in i Manhattan. Vi var egentligen på väg till Brooklyn och ett motel vi bokat där, men nånting i stan skulle vi väl hinna med? Så vi siktade på MoMA, Museum of Modern Art. Men trafiken gick lååååååångsaaaaaaamt. Vid Bryan Park försökte vi parkera när vi hittade en lucka, men det var bara för kommersiella bilar så barnen och de två herrarna lastades ut och Stina fortsatte i jakt på ett parkeringsgarage. Vi andra gick till museet.

Stina kom fram en timma senare till museientrén, oparkerad och lätt stressad av trafiken. Men precis vid MoMA fanns en svindyr valetparking-garage. Vi tog det.

MoMA gardenLite av pengarna vi nyss förlorat tjänade vi in på att det var fredag kväll och fri entré på museet. Torgny satte sig på museigården och vi andra tog en sväng bland gallerierna tills Ville tröttnade och tydligt sa ifrån att nu var det dags att gå. Så vi gick.

Vi hoppade i bilen och åkte över till Brooklyn. Vi hade tre kilometer av Manhattan kvar att köra, det tog 50 minuter. Sen åkte vi över Queenboro bridge eller59th bridge 59th Street bridge – för den som gillar sin Simon and Garfunkel – och kände oss ganska ”groovy” när farten ökade till hisnande 13 mph.

Mrs Bates o jagDet tog en timma och 45 minuter att åka en och halv mil, men sen var vi framme vid motellet vi Utica Avenue i Brooklyn. Killen innanför den inglasade receptionen så inte ut som Norman Bates. Dags att sova.

14 juni, 2013

Ajö husbil

Husbilen insideTorsdagskvällen i Jersey City bjöd på hällregn men det gjorde detsamma eftersom kvällen ändå skulle ägnas åt packning och städning. På en månad har vårt bagage vuxit till dubbel storlek och spritt ut sig på var enda av husbilens begränsade kvadratcentimetrar.

Vid midnatt var husbilens i allafall riktigt fin och såg ut som att en ny familj skulle kunna flytta in.

Fredagsmorgonen klev vi upp vid sex och åkte söderut till Newarks flygplats för att hämta vår nya bil, en Chevrolet Suburban, som faktiskt lyckades svälja hela vårt bagage och som det efter en god stunds arbete till slut gick att montera två barnstolar i.

Vi delade upp oss i två team och vi i det bakre teamet sa: -Follow that car, och gav oss ut på husbilsjakt i morgontrafiken.  Vi lyckades någorlunda och kom fram till El Monte RV:s New Yorkkontor. Efter en timmes dividerande om rådjursskador och försvunna navkapslar  fick vi ta ajö av vårt hem, lite oroade över hur barnen skulle gilla att bila utan kylskåp och toa. Men det blev ganska osentimentalt och barnen trivdes nog nästan bättre i den nya bilen, där Olle fick bättre utsikt och såg fram emot att bo på hotell. I vår nya skepnad åkte vi vidare in mot NYC.