Etikettarkiv museum
16 juni, 2013

Söndag i central park

Vad ska man väl göra i New York om inte tillbringa dagen i Central park, som alla andra lediga New Yorkbor. Vi åkte tunnelbanan i nästan en timme upp till 126e gatan i Harlem. Där fick vi en underbar frukost på en soulfoodbuffé och träffade tre andra svenska kust-till-kust-resenärer. Sen tog vi buss blandat med apostlahästar ner till parken.

CentralParkCentralParkNW

 

 

 

 

 

 

Central park var full av liv, överallt joggare, cyklister från 4-åringar med stödhjul till racercyklister, rullskridskoåkare i en aldrig sinande ström. På basebollplanerna pågick matcher och på gräsmattorna dukades det upp hela söndagmiddagar. Olle, och till slut även Ville, gillade lekparken med fontänen där de kunde bada.

LekplatsTheLake

 

 

 

 

 

 

Olle och Magnus tog en tur på American museum of natural history där Olle fick sitt lystmäte på dinosaurieskelett och uppstoppade vilda djur, medan Torgny och Stina tittade på roddbåtarna på The Lake och Strawberry fields. Ville sov gott.

DinoVille_sover

 

 

 

 

 

 

Så småningom blev det dags att lämna New York för den här gången. Torgny skulle stanna kvar i New York för att på måndagen ta tåget till Niagara falls och sen göra en del av resan tillsammans med Stefan, Stina och Ellis som är i Toronto. Vi andra fick hoppa in i bilen med löftet till världens enda riktiga storstad: We’ll be back!

 

15 juni, 2013

In och ut ur Manhattan

NJ TurnpikeKanske var det de sextonfiliga motorvägarna. Kanske var det det faktum att trafiken på de sextonfiliga motorvägarna knappt rörde sig eller att man började få nackspärr när man tittade efter hustaken. Kanske var det det faktum att Stina glatt utropade att ”nu måste jag väl ändå få ta stående bilder?”. Men det var väldigt uppenbart att vi var i New York. Det är lätt att köra fel här, men svårt att köra vilse.

Med vår nya Chevrolet Suburban – en bil vi redan provåkt hos Jan och Anita – åkte vi i alla fall in i Manhattan. Vi var egentligen på väg till Brooklyn och ett motel vi bokat där, men nånting i stan skulle vi väl hinna med? Så vi siktade på MoMA, Museum of Modern Art. Men trafiken gick lååååååångsaaaaaaamt. Vid Bryan Park försökte vi parkera när vi hittade en lucka, men det var bara för kommersiella bilar så barnen och de två herrarna lastades ut och Stina fortsatte i jakt på ett parkeringsgarage. Vi andra gick till museet.

Stina kom fram en timma senare till museientrén, oparkerad och lätt stressad av trafiken. Men precis vid MoMA fanns en svindyr valetparking-garage. Vi tog det.

MoMA gardenLite av pengarna vi nyss förlorat tjänade vi in på att det var fredag kväll och fri entré på museet. Torgny satte sig på museigården och vi andra tog en sväng bland gallerierna tills Ville tröttnade och tydligt sa ifrån att nu var det dags att gå. Så vi gick.

Vi hoppade i bilen och åkte över till Brooklyn. Vi hade tre kilometer av Manhattan kvar att köra, det tog 50 minuter. Sen åkte vi över Queenboro bridge eller59th bridge 59th Street bridge – för den som gillar sin Simon and Garfunkel – och kände oss ganska ”groovy” när farten ökade till hisnande 13 mph.

Mrs Bates o jagDet tog en timma och 45 minuter att åka en och halv mil, men sen var vi framme vid motellet vi Utica Avenue i Brooklyn. Killen innanför den inglasade receptionen så inte ut som Norman Bates. Dags att sova.

12 juni, 2013

Streets of Philadephia

Carpenters HousePhiladelphiaklotVår startpunkt för onsdagens utflykt till Philadelphia var den lilla orten Clarksboro i New Jersey. Där fick vi tipset att undvika att åka in till stan med husbilen utan istället parkera vid en infartsparkering och ta tåget in till stan. Så för ovanlighetens skull åkte vi kollektivtrafik och landade mitt i det historiska Philadelphia, med Liberty Bell, och Independence Hall bara runt hörnet från tågstationen där vi gick av. Vi gick snabbt igenom det historiska distriktet och konstaterade att kön till bronsklockan var alldeles för lång för att vi skulle orka vänta på den.

Becuna passageIstället gick vi återigen på jakt efter Kalmar Nyckel, denna gång vid Penn’s landing. Inte hittade vi den, men istället hittade vi ubåten USS Becuna från andra världskriget som låg där bredvid USS Olympia, en kryssare från förra sekelskiftet. Vi besökte båda och Olle tyckte det var roligt att krypa genom de små skottdörrarna i ubåten och springa upp och ner för lejdarna på kryssaren. Vissa föräldrar, inga namn, hade lite svårare att ta sig genom dörrarna i ubåten och hamnade då och då på efterkälken.

Sen bet hungern till, vi gick in på det närbelägna och sammanhörande sjöhistoriska museet och fick varsin glass som nödproviant. Sen gick vi tillbaka mot stan förbi den klassiska restaurangen City Tavern och istället till baren Rotten Ralphs i närheten med utebord och där Stina fick pröva en Philly Cheese Steak. En brödbit med hackat kött och löjligt mycket ost.

Rocky stepsDärefter promenerade vi till Constitution Center, som var lite väl dyrt för oss så vi bestämde oss för att roa oss gratis istället och åkte iväg till konstmuseet vars trappor är berömda för den fiktiva boxaren Rockys besvär med att ta sig upp för dem. Det var inte fullt så jobbig som man kunde tro. Magnus och Olle sprang upp. PhiladephiaVilket Magnus firade med segerdans, men Olle mest fnös åt och ville inte låta sig fotograferas.

Från museet och Rockystatyn promenerade vi sedan till JFK Plaza och tog tunnelbanan till vårt förortståg. Vi åkte hem till husbilen, trygga i förvissningen att vi gjort det mest viktiga i just Philadelphia. Men det var en trevlig stad, kanske rent av värt ett besök igen?

 

9 juni, 2013

Jeffersons Monticello

Att besöka en av Förenta staternas grundare kändes som ett naturligt inslag på vår översiktsstudie av USA. Och vägen förde oss förbi Thomas Jeffersons Monticello, ett vackert och finurligt hus placerat på en bergstopp strax utanför Charlottesville.

Olle i rosmarinenNär vi kom dit och betalat inträde fick vi en visningstid av huset några timmar senare men blev rekommenderade att ta en promenad i omgivningarna. Parken runt huset var fantastiskt vacker och vi tog en långsam vandring genom den vackra köksträdgården där Olle blev riktigt intresserad av kålsorter, ärter och kryddor.

När vår promenad gick mot sitt slut och vi skulle dra oss mot samlingsplatsen så såg vi blixtar i fjärran och kände några regndroppar. Utanför husentrén mötte vi en kvinna ur personalen som som berättade för oss att ”Due to the current weather we’re suspending our operations. Please take shelter in the giftshop!”

Så vi gick till den lilla museibutiken och väntade. Strax därpå kom regnet. Ett hyfsat normalt svenskt sommarregn med åska, inte mycket att yvas över tyckte vi, men tydligen jättefarligt. Olle drog snabbt nytta av situationen och lyckades förhandla fram att två gammaldags chokladstänger skulle inhandlas till hans fromma. Magnus handlade PEZ-figurer i form av de första fem presidenterna och Stina en bok om slaveriet på Jeffersons herrgård.

Monticello och grabbarnaEfter cirka 45 minuter bedömdes läget åter säkert och vi fick gå till uppsamlingsplatsen och så småningom visas runt i huset. Jefferson var en stor anhängare av modern mekanik och hade fyllt det egendesignade huset med massor av finurliga prylar: klocklod som också visade veckodagar, en polygraf som kopierade brev, roterande garderober, vinhissar och serveringslösningar.

Jefferson var en modern man som författade den amerikanska självständighetsförklaringen och hade under sin tid inte fler än 600 slavar eller cirka 125 stycken vid varje givet tillfälle. Han gjorde sin slav Sally Hemings med barn, förnekade detta, men lät henne ”rymma” i slutet av sin levnad.

Medan vi fick höra historien om Sally Hemings lackade Ville ur och Stina fick smita ut med den vilt protesterande lille upprorsmakaren. Det gjorde att vi blev rätt sena då Stina fick gå en senare tur. Ett besök på University of Virginia ströks därmed ur programmet, likaså avslutningen på Blue Ridge Highway, men vi tänker som så att har man sett en appalachisk bergrygg så har man sett alla.

6 juni, 2013

Hos Rosa Parks i Montgomery

Rosa Park Montgomery Alabama Så här i retrospektiv så känns det väldigt bra att vi ägnade en stor del av den svenska nationaldagen till mänskliga rättigheter. I morse var det ju inte så att vi kom ihåg att Sverige förväntades drabbas av nationalistisk yra. Men vi har på olika sätt blivit påminda och förstås viftat lite mentalt med våra själars blågula flaggor.

Vi startade vår morgon på en RV-park i Owasa söder om Montgomery och körde sedan in en timme till Alabamas huvudstad. Här utspelades 1955, som ni säkert alla känner till, de händelser som ledde fram till de första riktigt stora framstegen för de svarta amerikanernas rättigheter. Rosa Parks, en kvinna i fyrtioårsåldern vägrar överge sin plats på bussen till en vit man. At Rosa Parks MuseumHon blir arresterad, det svarta samhället svarar med en bussbojkott och ett drygt år senare faller de första domarna som underkänner rasdiskriminerande lagstiftning.

Här kliver också Martin Luther King, Jr. fram som en stor och viktig ledare för medborgarrättsrörelsen i USA och världen.

Det mod och den envishet som visades upp i Montgomery under slutet av femtiotalet har befriat miljoner människor. Det är ett mänskligt storverk och något jag gärna berättar om, om och om igen för mina grabbar.

Victory ride

Om själva museet kan väl sägas att det var litet men väldigt effektivt. Besöket inleddes med en obligatorisk bakgrundsfilm och sedan fick man gå in i ett rum där hela bussincidenten utspelade sig på film i den buss som Rosa Parks faktiskt var i. (Svårt att förklara och man fick inte ta foton, men det var väldigt cool.) Sedan följde några mer vanliga utställingsrum där man kunde följa bussbojkottens utveckling, Pastor Kings framväxt som ledare, domstolsförhandlingarna och slutligen segern över segregationslagstiftningen.

Montgomery CapitolMontgomery var också en fin stad, med mycket historiska byggnader. Inte minst det Vita Hus varifrån Konfederationen styrdes under Amerikanska inbördeskriget. Men det var löjligt mycket rödljus i stan och eftersom amerikanska trafikplanerare aldrig hört talas om att programmera ljusen med ”grön våg” så fick man stanna i varenda gatkorsning.

I morgon blir det Atlanta, Coca Cola, CNN, mer doktor King å vad vi annars kan tänkas få för oss.

31 maj, 2013

We’re not in Kansas anymore!

Uppbrottet blev tidigt från Lindsborg därför att detta var dagen då vi huvudsakligen skulle ta in den tid som rådjuret stulit ifrån oss. Så snabb frukost och sedan rakt söderut förbi McPherson och sedan Wichita mot gränsen till Oklahoma. Men man kan inte bara åka stora vägar och snabbt. Vi är ju inte på en studieresa kring motorvägar – we´re looking for America!

Därför så svängde vi av väg 35 bara fyra kilometer innan gränsen och styrde kosan mot Arkansas City, en liten stad i Kansas vid floden Arkansas (som ju också namngivit gränsstaten). Där startade för bortåt 150 år sedan den stora landtilldelningsrushen Cherokee Land Rush där 50 000 hoppfulla red ut för att få en egen landbit. Filmintresserade känner igen historien från ”Drömmarnas horisont” eller ”Far and Away” med Tom Cruise och Nicole Kidman.

Det finns förstås ett museum om denna tilldragelse och där stannade vi för att förkovra oss och laga lunch. Medan pappa stod vid spisen gick resten av familjen på en rekognosceringstur och konstaterade till barnens glädje att 1) museet innehöll en legohörna och 2) utanför museet fanns en liten minifarm där barnen fick mata djuren.

Eeyore_Arkansas_City_KansasVi åt lunch och precis när vi nästan var färdiga kom Jesse, den djuransvarige på museet ledande på den långhåriga åsnan Eeyore och det gick inte att hålla barnen kvar vid matbordet. Vi gick ut och Jesse berättade att man hittat Eeyore på en farm i Kansas där han tillsammans med några hästar varit övergiven i flera år. (Så glest är det faktiskt på delar av prärien att en farm kan stänga igen utan att grannarna märker det). Eeyore tyckte det var kul att bli klappad en stund, men sedan bestämde han sig på åsnors vis för att det var dags för något annat och drog iväg med Jesse.

Då gick vi till museet som kanske ändå mest kan beskrivas som en samling gamla prylar utan allt för stora ambitioner när det gäller pedagogik eller tematik. Det fanns lite information om landrushen, vackra foton och tavlor på indianer, stenkakor, gamla registreringsskyltar, uniformer från andra världskriget och allt möjligt annat som någon ansett museifähigt.

futrapper_and_indianI den lilla shoppen hittade vi ändå saker som var svåra att motstå. Olle och Ville fick varsitt pannband i vilka det fanns fästanordningar för fjädrar. Löjligt söta indianer! Dessutom fick de varsin pälsjägarmössa i äkta fuskpäls. Helt sjukt sött det med. Farfar fick en bok om landrushen och Magnus blev nekad en fuskpälsmössa av Stina som tyckte den inte passade honom. (Han surar fortfarande.)

Sedan lämnade vi museet och gick utrustade med påsar med djurmat runt hörnet och till Jesse och hans lilla farm. Där matade vi getter, hönor och gäss med blandade korn. De buffades och skuffades men barnen trivdes som fisken i vattnet.

Bland_school_Arkansas_City_KansasSedan tog Jesse oss till den nedlagda skolan femtio meter bort. Skolhuset var som taget ut Lilla huset på prärien och Stina intog naturligt sin position som Laura Ingalls vid katedern. (Laura är/var för övrigt 14-männing till Magnus.) Stina_the_teacher_at_bland_school_Vi skev på svarta tavlan att vi inte var i Kansas längre, vilket snart skulle vara sant. Jesse sålde ett dussin dagsfärska ägg från hönorna på farmen till oss och sedan åkte vi iväg och kunde likt Dorothy i Trollkarlen från Oz äntligen säga ”I’ve a feeling we’re not in Kansas anymore.”

29 maj, 2013

Hommage till Ellis

Vår älskade lilla kusin, nevö och sondotter Ellis har en namne i en liten sovande stad i Kansas tyska jordbruksdistrikt. Ellis var en gång en levande stad så länge tågen stannade här, men det gör de inte längre och då hamnade stan på dekis. Ett oerhört charmigt litet järnvägsmuseum hade de dock och där stannade vi för att handla lite Ellis-souvenirer till Ellis.

Här följer nu ett litet bildpotpurri helt dedikerad till Ellis.

Välkommen till Ellis

Ellis järnvägsmuseum

Ellis polisbil

Vi älskar Ellis

Vattentornet i Ellis

farfar hyllar Ellis

Ellis tågskylt

 

 

27 maj, 2013

Bufflar och Buffalo Bill

Magsjuka martyren mammaMorgonen började olyckligt. Fast egentligen hade det börjat redan kvällen innan då Stina fick känningar i magtrakten och inte längre var helt fit for fight. På morgonen var hon lite blek och bad att få stanna i husbilens trygga hägn. Det fick hon. Det visade sig senare vara en vinnande strategi för på eftermiddagen fick vi tillbaka en Stina i toppform, men mer om det i senare inlägg.

Janne och Anita tog oss istället ut på en rolig utflykt i buffelns tecken. Olle hade ju verkligen varit inställd på att se bufflar och vi hade nästan gett upp hoppet när resan inte tog oss till Yellowstone. Bison i EvergreenMen våra värdar visste råd och körde oss några kilometer bort till ett bisonhägn, och bättre skulle det bli!

Vi åkte vidare från Evergreen in i den angränsande förstaden Golden där den vilda västerns verklige frontfigur Buffalo Bill, eller William Fredrick Cody, ligger begravd bredvid sin maka. Men innan vi gick upp till själva gravplatsen besökte vi det anspråkslösa men mycket fina museum som fanns på platsen.

I museet kunde man följa Buffalo Bills karriär från jägare till spejare och soldat och så småningom storslagen vau-de-ville-artist. Olle och Ville som cowboysPå museet fanns fjäderbeklädnader från storheter som Sitting Bull, kläder och gevär som tillhört Annie Oakly, och mycket annat spännande. Olle och ville passade på att testa på livet på hästryggen och tycktes ha viss talang för det hela.

Olle OakleyUtanför museet kunde man fotografera sig bakom reliefer. Olle valde att posera som Olle Oakly och kanske kan man ana ett potentiell karriär som gunslinger där.

Buffalo Bills gravEfter museet gick vi upp till Buffalo Bills grav, som var en vacker stengrav med utsikt över hela Denver och med utsikt över fyra delstater (vid vackert väder och lite god vilja). På vägen till graven hittade vi ”blåsblommor” alltså maskrosor som gått i frö. Bättre leksaker finns nästan inte för en fyraåring och en tvååring. När vi gick ner från graven kunde vi inte avstår från att besöka souvenirbutiken för att pröva den lokala drycken ”Daffy’s rootbeer”. Den smakade tandkräm med smak av spearmint. Drickbart, kanske till och med uppfräschande, men inte en ny favorit.

24 maj, 2013

Sanningen om Bluff

Olle i tipi Vår USA-resa förde oss ur Monument Valley och in i Utah där vi stannade till i den lilla staden Bluff (Population 216). Bluff var ett mycket litet samhälle som hade blivit befolkat av en karavan med mormoner i slutet av 1800-talet efter stor vedermöda. Ättlingarna till dessa pionjärer hade precis invigt ett litet miniskansen där de återskapat den första bebyggelsen från 1880 och också ställt husgeråd och vagnar från den tiden till allmänhetens beskådande. Olle och Ville i prärievagnOlle och Ville sprang omkring och tyckte den lilla prärievagnen i barnstorlek var fantastisk. Olle uppskattade också att besöka den stora tipin.

Efter att ha ägnat oss åt att leva oss in i de amerikanska nybyggarnas fantastiska strapatser och envisa strävanden kände vi att detta manade till efterföljd och vi frågade oss själva vad vi kunde göra. Twin Rocks i Bluff UtahÄta lunch blev svaret som vi enades om. Stärkta i vår övertygelse om att vi fattat ett livsförlängande beslut åkte vi några hundra meter till Twin Rocks Cafe. Skyltningen på det stället var mycket övertygande. Maten var bra och de bjöd på Kolibri i Bluffunderhållning i form av vattenflaskor till vilka det kom flygande kolibris.

Det fanns också mer skräckinjagande djur på platsen som den tilltufsade hunden Buffy, en gammal dam med höftproblem, som Ville omedelbart förklarade sin stora kärlek till genom att lägga sig bredvid och börja pussa och gosa med. Där Olle under sin första långresa till Thailand utvecklade en oerhört varm kärlek till katter ser vi nu hur Ville gör detsamma för hundar till vilka han Ville och Buffyspringer fram helt självklart och pratar med även om de är mer än dubbelt så stora som honom.

 

 

 

 

 

 

19 maj, 2013

Los Angeles från Getty Center

Efter att vi lämnat Malibus vita stränder och fått lite salt på kroppen och i håret var det så dags för Los Angeles – drömmarnas stad. Vår första anhalt blev det otroliga museet Getty Center. Där tog jag den här vyn över en stad som är så löjligt stor att det nästan bara är fånigt. Bygg på höjden, för fan! vill man skrika åt dem. Lär av New York! Men så blir det väl inte på ett tag och under tiden får man färdas oändliga sträckor på enorma motorvägar för att ta sig någonstans.

Vy över LA från Getty Center