Etikettarkiv Torgnys detour
20 juni, 2013

Torgny prövar livet som emigrant

niagara fallsGårdagens ”hemfärd” tillbaka till USA från Toronto – efter att ha mött den yngre sonen och hans familj – gav en liten (ja, jag erkänner direkt – mycket, mycket, mycket liten) smak av de amerikanska nybyggarnas vedermödor.

 Först en  lång vandring från Stefans hotell till järnvägstationen i kraftig eftemiddagsträngsel påfylld av mängder av skolresebarn (à la emigranternas vandring  på Sillgatan i Göteborg)
Sedan instängd i ett hörn på ett smockfullt och mycket skakigt  förortståg utan luftkonditionering (som att vara under däck på ett skepp över Atlanten) mot Burlington.
Därefter en bussfärd från Burlington till Niagara Falls. Bussen hade AC, men stolarna hade de hårdaste sätena och de mest upprättstående ryggstöd jag  överhuvudtaget upplevt. (Det var som att sitta i en prärievagn på en hård träbotten och luta ryggen mot en upprättstående vagnssida).
På en liten – av mig medhavd – karta visas att bussens slutstation i Niagara Falls är ca 500 meter från en bro.  500 meter + en brolängds promenad – sen framme!! Lätt som en plätt!!!! Om det hade varit rätt bro  –  ja!
Nej, gränsövergången sker på en bro som ligger ca 3 kilometer från ”bussbron” (som egentligen är en järnvägsbro). Nå, det är bara att börja gå!
Och en mer oländig terräng än en trottoar på den amerikanska kontinenten är svår att uppbringa.
7 meter (ja, jag mätte) av den trottoar jag gick på var nyanlagd med slät betong, resten var en slumpmässig variation av potthål, sprickor, snedheter,  vassa kanter, snåriga växter och andra tänkbara och otänkbara hinder.
Efter att sedan ha fått betala ”utträde” ur Kanada  (visserligen bara 50 cent – men ändå) väntar en belöning. Väl ute på bron ser man Niagarafallen, som med kraft och i solnedgångsljus vittnar om något nytt och vackert.
På andra sidan väntar nya prövningar likt emigranterna vid Ellis Island. In i en kur. Ett anslag uppmanar: Stå still, tills Du blir kallad!
Man är ensam! Man står still! Man väntar! Man väntar! Man väntar! Man blir – till slut – kallad!  (Den lika ensamme officiella representanten för USA på andra sidan den stängda dörren tycker att naglarna nog får betraktas som färdigpetade.)
Man tilltalas: Varifrån kommer du? Varför är du här ? När ska du åka hem? Kan du bevisa att du inte är terrorist? (När slutade du slå din fru?)
Titta i passet. Titta i passet en gång till. Vänd passet! Väg passet i handen. Titta i passet igen.  Tid förflyter. Mer tid förflyter!
OK!  Welcome to USA!
Inne!
Idag vilar jag ut!
I morgon är en ny dag.
19 juni, 2013

Fler i familjen nu i Amerika

StefanstinaellisEfter en dagslång ritt västerut med järnhäst och en kylig natt vid tevens tynande ljus så fick jag då slutligen tag på dom – sonen Stefan, sonhustrun Stina (kallad Stina 2.0), och favoritsondottern Ellis. Märkligt nog såg de nästan likadana ut som när vi senast sågs för länge, länge sedan (ca 6 veckor).

De kom över slätten vid de stora fallen i en täckt prärievagn dragna av ett knappt 100-tal hästar (i en Toyota för att vara mera precis).

Efter en gemensam lunch med berättelser om vad som hänt sen sist (se tidigare blogginlägg), besök på en factory outlet som låg strax intill det motell jag bott i, men som hittades först efter att vi ha återvänt till kanadensiska gränsen för att följa given vägbeskrivning (en omväg på 2-3 mil – men vi fick i alla fall se USA-delen av Niagara falls) åkte vi genom passkontrollen till Kanadasidan för att betitta fallen. De var Imponerande – särskilt det kanadensiska Horse Shoe fallet

Sen till Toronto i kvällsmörker!

18 juni, 2013

Torgnys detour: Första rapporten – Tågresan

Ytterligare en amerikansk erfarenhet ska nu adderas. Just när detta skrivs rullar tåget ut från Penn station norrut i en tunnel under den västra delen av Manhattan och dyker sedan upp på norra Manhattan för att åka till Yonkers, Poughkeepsie, Rhinecliff, Hudson, Albany, Schenectady, Amsterdam, Utica, Rome, Syracuse, Rochester, Buffalo och slutligen Niagara falls, där vi ska vara 9,5 timmar efter start.

Bilvägen till Niagara Falls är 415 miles eller 66 mil, medan tågvägen är drygt 74 mil

Tåget korsar East river precis där East och Hudson river delar sig nordväst om Bronx och fortsätter sedan utmed Hudsons östra strand.

Very scenic! Hudsons västra strand synes vara mycket glest bebygd och närmast lantlig till skillnad från den östra där tåget snabbt passerar Riverdale, Ludlow, Yonkers med flera av New Yorks norra förorter. Norr om Tarrytown breddar sig Hudson och blir närmast insjölik, men återtar efter Peekskill och förbi West Point (ja, den amerikanska officersskolan) sin flodkaraktär.

West Point passerar vi efter lite drygt en timme och Hudson drygt två timmar efter avfärd från NY. Sen är det ut på landet. New York Citys influens har nu helt klingat av.

Och tåget fortsätter längs Hudsons östra strand mot Albany.

Vi har nu lämnat Albany bakom oss. Efter Albany har vi också börjat åka västerut och vi fortsätter nu utmed floden Mohawks norra strand. Mohawk river flödar ut i Hudson strax norr om Albany. Vädret börjar mulna och trots att klockan inte är mer än halvfyra är det mörkt och det känns lite hösUtlikt, men järnvägen är dragen genom en sagolikt vacker natur, som emellertid inte tillåter särskilt höga farter.

Jag har också intagit min lunch – en pizza som var en så gott som (och så god som) en exakt kopia av en TR-pizza. (Kan det vara så att världens alla järnvägsbolag samverkar för att standardisera tågpizzorna?)

Men kaffet är gott och håller hög TR-standard.

Strax före staden Utica syns inte floden längre – om järnvägen lämnat den eller om den rinner upp häromkring vet jag inte. Vi har nu rest ungefär halvvägs till Niagara falls – åtminstone tidsmässigt. Det mest intressanta man kan säga om Utica är nog att den är ungefär lika stor – invånarmässigt – som de svenska städerna Södertälje, Karlstad resp. Växjö.

Att resa med tåg kräver alltid sin tribut. Utica inbjöd till en liten tupplur och jag kan sålunda inte berätta något som helst om landskapet mellan Utica och Syracuse.

Vid uppvaknandet konstaterar jag två ting.

1. Den del av staten New York som ligger mellan Utica och Buffalo ser från tåget ut att vara en ganska ”normal” landsbygd, med många småbyar, små skogsdungar och många fält och inägor samt dessemellan några lite större stadsliknande platser.

2. Loket tutar väldigt mycket. Jag uppskattar att det tutar var 15:e sekund i snitt, ibland med mycket långdragna tutanden och ibland med små korta stötar.

Tågsetet jag åker med består av 5 vagnar (tror jag – förklaring längre ner). Jag åker i den näst sista vagnen och sitter på den 5:e raden framifrån på vagnens högra sida.

Av den sista vagnen utgörs ca hälften av en servering med tillhörande 6 bord med vardera 4 sittplatser.

Övriga 4 vagnar är helt öppna salonger med 72 sittplatser fördelade i 18 rader med vardera 4 säten – grupperade 2 och 2 med en gång i mitten. I den främre delen av varje vagn finns en toalett på vänster sida och på höger sida en stor yta avsedd för t.ex rullstolar, barnvagnar eller bagage. Alla vagnar – förutom då serveringsvagnen – är således likadana. Någon uppdelning i 1. och 2. klass finns inte.

Just på det tåget jag åker med går dock första vagnen (?) efter loket tom och är avstängd. (Eftersom den vagnen är avstängd och inte låter sig passeras kan jag inte vara helt säker på att det inte finns fler avstängda vagnar efter loket).

Märkligt nog – alla sittplatser (förutom 12 sittplatser vid serveringens 6 bord) är placerade i tågets färdriktning! Om detta betyder att alla åker baklänges från Niagara Falls till New York (förutom ovan nämnda 12 platser) eller om man vänder vagnarna vid varje ändhållplats är ju en intressant fråga. (Svar – se PS nedan )

Sätena är stora och bekväma. De håller nästan svensk 1. klass-standard och är alltså klart bättre och bekvämare än svensk 2. klass. Det finns gått om utrymme för ben och fötter och man kan – nästan – passera sin stolsgranne utan att störa denne.

Nu har vi lämnat Buffalo – staten New Yorks näst största stad med ca 300 000 invånare – och börjar närma oss Niagara Falls. Landskapet ändrar återigen karaktär. Jag föreställer mig att närheten till de stora sjöarna gör någonting med ljuset. Vi åker nu ett tag vid sjön Erie’s strand och och på stranden av den ”flodfåra” som väl så småningom blir det vatten som störtar ner i Lake Ontario vid Niagara.

Dags att packa ihop, gå av tåget, få i dig en bit mat och sen söka nattvila.

PS

Svaret på frågan!

Strax innan tåget går in i Niagara svänger det ut på ett fält i en slags cirkelbana. När alla vagnar har passerat ”botten” på cirkeln stoppar tåget och växlas in på ett nytt spår vid cirkelns ”botten” och backas in på Niagara järnvägsstation.

I morgon kommer alltså detta tågs alla passagerare att se framåt på sin resa till New York. Vi har sagt det förut:

Ytor är inget problem i det här landet!!!