Tre myror är färre än fyra elefanter

Jag har en fin kompis, som heter Håkan Juholt. Jag gillar honom skarpt. Han är för närvarande ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti – det viktigaste uppdrag en svensk politiker kan ha. Håkan är satt att förvalta drömmarna om frihet och jämlikhet, födda i en en rörelse för och av de små. Tillsammans med en handfull andra styr han nu över arbetarepartiet som visat att det går att rå på orättvisor i samhället genom att sluta sig samman, eller för att förklara det enkelt: Han äger det parti vars styrka är och har varit att man visat att fem myror är fler än fyra elefanter.

Men det går knackigt för Håkan. ”Håkans problem är att han inte har någon att lyssna på”, säger några i min omgivning. ”Håkans problem är att han lyssnar på fel personer”, säger andra. Det kan inte vara lätt. Så mycket förväntningar, ett socialdemokratiskt sekel av framgångar i bagaget och ett år av egna motgångar och motgångar för partiet. Jag har ingen aning om vad Håkans problem är, men jag ser att de finns.

”Jag känner ett mycket starkt stöd”, säger Håkan till tidningarna. Jag vet inte varför han säger så. Det är inte så det känns. Det känns som om väljarnas och medlemmarnas förtroende eroderar fortare än ett sandslott i en tsunami. Det tisslas och tasslas. Vem kommer efter? Vem ska ta över? Det blir ingen valprocess, säger några, ”Det måste bli en lång och öppen process”, säger andra. Vanligaste uppfattningen är ändå att VU:t pekar ut någon när – inte om – Håkan kastat in handduken. ”Det blir Carin Jämtin – det är enklast och snabbast”, säger några. ”Jag hoppas verkligen man kan övertyga Pär Nuder – nu är det allvar”, säger andra. Ingen säger ”Jag har mycket starkt stöd för Håkan”. Ingen säger heller ”Jag vet att vi vinner valet 2014″.

De som kan lyfta sig i håret och är bäst lämpade att ge Håkan ett praktiskt stöd, partiets talesmän i politiska frågor, levererar så lite faktisk politik så man kan tro att socialdemokratin helt vore utan idéer. Jag känner folk som mår fysiskt och påtagligt dåligt av att socialdemokratin med sina drömmar om en bättre värld helt saknas i den politiska debatten idag. Socialdemokratins myror, som genom att arbeta tillsammans mot stackens mål vunnit sina tidigare segrar, känner sig allt mer isolerade. Det är inte så lätt att vara en kaxig myra och slåss med näringslivets och kapitalets elefanter när man känner sig ensam. Tre myror känns jättemycket mindre än fyra elefanter ska ni veta.

”Känns det jättejobbigt att vara sosse idag?” är en av de vanligaste frågorna jag får. Nej, svarar jag, jag är stolt över att vara socialdemokrat. Jag bär den ideologin som en varm kappa när det blåser kallt, men jag är bekymrad för partiet, organisationen jag arbetat i hela livet – arbetarklassens hopp. Jag lider med Håkan, min fina kompis. Jag irriterar mig på den handlingsförlamning som kännetecknar dem som ska bära partiet vidare.

Så mitt i all denna förvirring, kaos och röra så påbörjas processen med ett nytt partiprogram. Det är ett litet ljus i mörkret. I det praktiska arbetet med att formulera, stöta och blöta ny politik så ryms mycket konflikter, men inte av den destruktiva art som just nu plågar socialdemokratiska arbetarepartiet utan en typ av konflikter där bäst argument går segrande ut.

Den energi jag i fortsättningen kan ge mitt parti kommer jag ägna åt det kommande partiprogrammet. Första svaren på programkommissionens diskussionsmaterial ska vara inne !:a mars. Jag kommer blogga mig fram till mitt svar. Kommentera gärna. Jag kan ju ändra mig- å rent av lära mig något.

Så detta hoppas jag är sista gången jag överhuvudtaget berör ledarfrågan inom S på min blogg. Jag har i ärlighetens namn inte tillräckligt starkt förtroende för någon av de ledande namnen för att känna någon stark och väl förankrad tillförsikt. Allt jag ber om det är att de som just nu förvaltar partiet ska lämna några sympatisörer och medlemmar kvar till efter kongressen. Socialdemokratin är så stark så den tål att börja om från början. Elefanterna är ju kvar – så det är bara att börja värva myror.

Jakten på syndabockarna – drömmen om Messias

Socialdemokratiska arbetarepartiet är ett sjukt stackars parti, med svårartad feber. Detta medan socialdemokratin – ideologin – omfattar allt fler ägnar dess främsta uttolkare åt en helt meningslös och skadlig jakt på syndabockar och frälsare.

Vill man så är det inte svårt att hitta omdömeslösheter hos hela den socialdemokratiska ledningen, och om det inte vore så meningslöst och kontraproduktivt kunde man ju likt Lotta Gröning låtsas om att det på något sätt sätt skulle hjälpa att byta ut alla.

Andra socialdemokratiska debattörer vill byta ut enskilda. Juholt, Österberg, Östros, Jämtin… Släng in vilket namn som helst här. Snart är alla omnämnda. Och det är inte svårt att hitta svagheter hos våra politiska företrädare. Det har det aldrig varit. Men kära partikamrater, ni som tror på att den ene eller andres avgång leder framåt, det finns ingen frälsare. Ingen Messias kommer att lyfta SAP ur det träsk – nej, knappast grop – där man just nu står och stampar. Bara med ett gemensamt agerande – bara genom att dra åt samma håll kommer partiet och dess företrädare ta sig ur det här.

Sätt heller inga förhoppningar till nya stabschefer, pressekreterare, eller annan anställd personal. Det är tydligt vilka som ansvarar för att dra åt samma håll nu. Det är partiordföranden, VU:t, partistyrelsen och de 112 riksdagsledamöterna som ska göra det. Inga andra. Ni har ansvaret. Det är ni som sitter i samma båt. Och varje gång ni skadskjuter varandra gör ni det svårare att få båten i land.

Så åk ut till Bommersvik i jul. Gör en pakt med varandra – nu håller vi ihop, för Sveriges skull. Sen håller ni käften, anklagar inte varandra för svek utan sätter ner och tecknar ner planen för den politik som skapar ett starkare och rättvisare Sverige efter 2014. Öppna inte mun förrän ni är beredda att prata politik. Jag är trött på era konspirationer, jag är trött på ert skitprat, jag är trött på er. Försök för en liten stund förtjäna mitt förtroende.