Sanningen finns som vanligt mittemellan

Det var några år sedan. I Rosenbads lobby stod dåvarande näringsminister Maud Olofsson, en journalist och en kameraman. Journalisten hade i sin hand bevis på att Maud Olofsson ljugit om sin egen inblandning i någon av Vattenfalls alla usla affärer. Maud Olofsson får frågan om varför hon ljugit. Hon svarar, med blicken stint på reportern, att det har hon inte alls. Reportern försöker igen och påpekar att dokumenten han har i handen bevisar att hon ljugit. Hon svarar att det har hon inte alls.

Vi väljare får några timmar senare se intervjun i ett av public service-tv:s nyhetsprogram. När studioreportern sammanfattar det hela gör hen det med sentensen: ”Som ni hörde så står här ord mot ord”. Ord mot ord.

Vad vi mediekonsumenter snabbt får lära oss är att ibland är ett ord precis lika mycket värt som ett annat. Aven om det skulle vara så att det ena ordet har lådvis med bevis bakom sig och det andra spekulerar. Ord står mot ord. Oavgjort liksom. Så långt dagens faktadrivna journalistik. Där är ett löst påstående lika mycket värt som tydliga bevis.

Den opinionsdrivna journalistiken följer emellertid en annan logik. Ett av många exempel på det är hur justitierådet Göran Lambertz senare uttalanden i olika medier speglats. Där handlar det om att slå fast sanningen i mediedramaturgin. När Lambertz uttrycker tveksamhet kring om Quick-fallet kan och ska betraktas som en ”rättsskandal” så ställer han sig utanför dramaturgin och blir således en fiende till den etablerade sanningen och sådant är svårt att tolerera.

Lambertz resonemang bygger på tanken att man bör bedöma domstolarnas agerande när de för ett drygt decennium sedan dömde Quick utifrån vad domstolarna då hade att ta ställning till. Han menar att utifrån det dåvarande bevisläget är det svårt att klandra domarna. Sedan dess har bevisläget som bekant förändrats och de både de dömande och de frikännade domarna bör betraktas utifrån den aktuella kontext som rådde vid domarna. Det i sig har föga att göra med skuldfrågan utan är mer ett resonemang om hur vi ska förstå vår historia.

Eftersom både mediala och politiska krafter har mycket investerat i att kalla det som skett en rättsskandal så har Lambertz råkat ut för ett intressant drev. Socialdemokraternas rättpolitiska talesperson, Morgan Johansson, har i inte särskilt förtäckta ordalag försökt få justitierådet att avgå. Flera redaktioner har, helt utan stöd i fakta, försökt få Lambertz normala rotation till lagrådet se ut som en konsekvens av att hans kritik av medierna som därmed lett till en omplacering.

Här står inte ord mot ord. Att försöka argumentera utanför den fastslagna mediebilden är ett brott mot folkdomstolens lagar och straffet är  fastslaget till avgång.

Jag upplever det moderna medielandskapet som upp-och-ner-vänt. Fakta är bara en åsikt bland andra. Däremot kan åsikter framförda i enighet på våra nyhetsredaktioner likställas med ontologiska sanningar. I allt detta känner jag mig mer och mer vilsen som mediekonsument. Vem bryr sig om det som är sant och relevant längre?

När journalistiken behandlar åsikter som fakta och fakta som åsikter hävdar jag bestämt att så bör inte sambandet se ut. Här står ord mot ord men sanningen finns inte mittemellan.

Ibbes västgötaklimax

I måndags gav Arenagruppen oss ett tydligt besked. Påverkan med dold avsändare tolereras inte och som en konsekvens av detta bröt tankesmedjan samarbetet med Prime PR.

Efter detta besked var vi många som väntade på vad den nästan helt ledarlösa socialdemokratin skulle förmå för svar på det faktum att man varit utsatt för en dold kampanj med mångmiljonresurser. Och idag uttalade sig partisekreteraren Baylan i Aftonbladet. Och det var ett matt besked som gavs, vilket utvecklas in extenso av Lena Sommestad. Lobbyfirmors arbete kanske borde lagregleras och partikamrater borde låta bli att ge varandra ettiketter. Jo, tack. Men ingenting i sakfrågan: Hur reagerar socialdemokratiska arbetarepartiet på att svenskt näringsliv bedriver kampanj genom partiets medlemmar?

Ibbe faller in i den märkliga diskussionen om att detta skulle vara en höger/vänster-fråga? Är renhållningen av partiets demokratiska arbetsformer en vänsterfråga? Är full sysselsättning och tillväxt för fördelning en högerfråga? Nej, den debatten är en dimridå.

Svenskt Näringsliv och Prime har lyckats med att skjuta en redan haltande socialdemokrati i benet och nu står vi still. Vilsna utan ledning som törs ta ställning ens i frågan om partiets integritet får nu medlemmarna själva fundera ut vilka som går att lita på.

Kanske har verkligen Svenskt Näringsliv fått valuta för sina fyra miljoner, för större skada än så här har jag svårt att föreställa mig att de någonsin trott att de skulle klara av att åstadkomma. Men jag undrar hur en skadskjuten socialdemokrati ska klara av att bidra till ett Sverige med tillväxt och starka företag. Så de teoretiska målen för kampanjen är nu lika skadskjutna som partiet.

Kan partiets nästa ledare vänligen resa sig upp nu? Det är dags.

[tags]prime pr, primegate, ibrahim baylan, socialdemokraterna[/tags]

En glidning i världsklass!

Jag har bara den yttersta av respekt för PR-konsulten Niklas Nordström. Idag kliver han ut på banan för att krishantera det som några kallar ”primegate”. Och det är med bravur han gör det. Låt oss titta på artikeln (länken ovanför) för att lära oss av en av de bästa.

Inledningen av artikeln är saklig men ödmjuk samtidigt som den möter den hårdaste kritiken med något som ser ut som, men inte riktigt är, en ursäkt:

Samtidigt är jag aktiv socialdemokratisk debattör och det ställer särskilda krav på ärlighet. Det har aldrig varit min mening att vara otydlig med mina avsikter.

Sedan böjer sig Nordström för behovet av mediebevakningen, men bara som ett otroligt elegant uppspel till en glidning, en fokusförskjutning i världsklass. Låt oss titta på hela konstruktionen:

Steg 1:

Låt mig först säga att jag har full förståelse för att den typen av uppdrag väcker nyfikenhet och att det finns ett värde att belysa att konsultuppdrag är en del av den politiska verkligheten. Jag förstår också att det finns intresse att diskutera hur jag och andra förenar en yrkesroll som konsult med en roll som (i mitt fall) socialdemokratisk debattör. Jag tycker till och med att den diskussionen är viktig.

Notera att Nordström trots att han tycker diskussionen som hans roll som konsult förenat med rollen som debattör är viktig. Dock inte viktig nog att han själv vill delta i den med sitt debattinlägg. Men visst får det honom att verka ödmjuk inför den kritik som kommit? Men istället följer steg 2 direkt därefter:

Dock förtjänar debatten att lyftas från min, trots allt relativt blygsamma, roll och person. Anledningen till uppmärksamheten nu handlar förstås också om vilken väg det socialdemokratiska partiet ska ta inför nästa val och framåt. Genom att misskreditera de som vill förnya socialdemokratin och återigen göra tillväxt och vidgade ekonomiska möjligheter för alla till en paradgren för socialdemokratin flyttar man debatten till att handla om andra frågor än de stora och principiella vägvalen.

Här blir säkert många läsare övertygade om att debatten handlar om ett vägval mellan tillväxtpolitik eller inte inom socialdemokratin. ”Anledningen /../ handlar förstås /…/ om vilken väg det socialdemokratiska partiet ska ta…”. Här dras vi som kritiserat Nordström över en kam och tillskrivs en annan agenda än den framförda kritikens. Notera också den snygga ”guilt-by-association”-konstruktionen: De som kritiserar Nordström för hans sätt att verka inom partiet för en annan organisation är i själva verket mot tillväxt och mot att partiet gör stora och principiella vägval.

Den avslutande delen av artikeln är mer klassisk skuldförskjutning, kort sagt försök att skylla ifrån sig i fem punkter sammanfattade här: 1) De flesta vet väl att jag är konsult och förresten var det massmedias fel att det inte framgick i teve. 2) Jag tyckte redan så här från början och att jag fått fyra miljoner för att fortsätta göra det inom partiet har inte ändrat mig alls. 3) Jag har alltid slagits för det rätta inom partiet och det sammanfaller med min konsultkampanj. 4) De som kritiserar mig måste vara mot tillväxt och företagande och vill göra (s) till en sekt. 5) Det var inte meningen att det skulle bli så här, det hade varit bättre om (s) kommit till makten, SN:s dagordning fått stort inflytande och jag inte avslöjad med fingrarna i syltburken.

Jag delar inte Niklas Nordströms uppfattningar i den här historien. Jag tycker inte hans agerande varit rimligt, men om det har jag redan skrivit. Utmärkt krishantering kan han emellertid författa.

[tags]prime pr, niklas nordström, politik, pr, socialdemokraterna[/tags]

Drev är så tråååkiga

Jag tror det är förutsägbarheten i det massmediala drevet som är det som gör det tråkigt till att börja med. Men det som gör det allt mer olidligt för varje upprepning på löpsedlar och spalter är bristen på sportsmannaskap. Fair play, eller bara ett anständigt intresse för själva pudelns kärna, saknas och är heller inte efterfrågat. Drevet mot Wanja Lundby-Wedin kunde ha varit mot vem som helst, det kunde handlat om nästan vad som helst. Allt som behövdes var en skandalunge – en misstanke om att målet för drevet gjort något som han eller hon inte sagt.

Gjort och sagt – det är differensen mellan dessa som mäts. Det är den differensen som är jaktens mål och mening – inget annat. Om jag säger att jag inte någonsin äter ute för mer än 80 kronor på en kväll och sedan försöker förklara hemma varför resturangnotan gick på 3500 kronor så hamnar jag i den typen av problem. Det är inte resturangnotans storlek som är problemet, vilket man lätt kan inbilla sig. Det är jämförelsen med de 80 kronorna.

Magnus ljög
åt för 4500 procent
mer än han
lovade

”Men”, försvarar jag mig, ”det blev en jättebra middag. Jag drog in två nya kunder och skrev ett avtal på 50 000 kronor i intäkt nästa halvår”.

”Du ljög!”, får jag till svar. ”Hur ska man kunna lita på någon som ljuger? Va?!”

När jag för några år sedan skrev om Maria Borelius inkomster hade jag en idé om vilken diskussion det skulle leda till – men drevet hade en helt annan. Jag skrev om hyckleriet i regeringens politik – om man har miljoninkomster och inte anser sig ha råd att betala vitt för barnflicka vad hjälper då ett avdrag för hushållsnära tjänster? Jag tycker fortfarande den frågan var den intressanta.

Det tyckte inte de etablerade medierna, de ville diskutera att Maria Borelius ljög. Varför hon ljög, hur mycket hon ljög, om hon hade ljugit för statsministern, och om hon måste avgå. Politiken försvann – kvar fanns lögnen.

När lögnen är ett etablerat faktum; när det finns en formulerbar differens mellan sagt och gjort då formerar styrkorna sig. Först kopplar man loss de gläfsande ledarskribenterna. De ska fyra av så mycket invektiv – lögnare, svikare, hycklare – så att offret förvirrar sig fel och börjar försvara sin heder. Har man väl börjat försvara sin heder är det väl alldeles uppenbart att man gjort något fel, annars skulle man ju inte behöva det.

Sen kommer drevkarlarna, nyhetsjournalister som inte längre är intresserade av att beskriva ett förlopp allsidigt. Nu gäller det att lyfta fram varenda uppgift som kan tala mot bytet. Börjar bytet protestera mot verklighetsbeskrivningarna i media lyfter man in en PR-expert som får förklara varför det vore bättre om bytet höll tyst. Är bytet tyst lyfter man in en PR-expert som får förklara varför bytet borde tala. Man kan bara gör fel här.

Sedan kommer jägarna. Cheferna på de etablerade samhällsredaktionerna går in. Målet är tydligt, kan man med några vassa formuleringar – eller ”analyser” – fälla bytet så hägrar journalistpriser och grävspadar.

Och asätarna kretsar runtomkring i skogen. I de nya medierna så agerar bytets motståndare. Socialdemokrater kräver direktörers avgång, moderater kräver fackpampars avgång. Sällan tvärtom. Alla vill så gärna bidra till att tillfoga så mycket skada som möjligt till motståndaren. Få – om ens någon – vill bidra till en mer allsidig belysning av händelserna. Sanningen är en lyx vi kan ägna oss åt när bytet är fällt.

Efteråt kanske vi kan ha en liten PK-debatt där alla säger att: ”Jovisst, visst blev vi lite ensidiga den här gången.  Men titta hur duktiga vi är nu! Nu ägnar vi ju oss åt självkritik.” Två öl senare går alla aktörer hem, stolta och glada över medias makt. Och i hemlighet lite lättade.

För alla ljuger. Således är alla bara ett par löpsedlar från sin egen avgång. Från uppdraget som äkta make/maka, från att bli uppsagd på jobbet, från att förlora vänner och anseende. Därför vill vi ju så förtvivlat gärna att strålkastarljuset ska fastna på den där andra, den vi inte tycker om. Hon förtjänar det ju.

Ett roligt mediaprojekt – granska makthavare

Jag har ju haft förmånen att i några år jobba med Almedalsbloggen och alla de fantastiska människor som genom åren lagt ner tid på att skildra den kanske roligaste veckan på året. Men nu tar vi nästa steg. Tillsammans med tidningen Fokus fortsätter vi nu bygga ut vårt sätt att bevaka svensk politik till att sträcka sig året runt. Detta gör vi snart tillsammans på sajten makthavare.se.

Vår ambition är att med politiskt intresserade från höger till vänster – från näringsliv till politik- skildra de skeenden som leder fram till politiska beslut. Vi ska försöka använda oss av så mycket av de tjänster som nätet erbjuder. Sidan kommer att bli byggd som en mashup där vi förenar det traditionella bloggformatet med makthavarwikin och lite annat kul vi har i bakfickan. Det får ni se i maj.

Här finns dagens roligaste pressmeddelande att läsa.

Läs mer hos: Jonas Morian, Resumé, Almedalsbloggen

[tags]makthavare.se, fokus, almedalsbloggen, media, politik[/tags]

Lisa Bjurwalds problem med fakta

Kanske skulle de ta å anställa en egen privat faktagranskare åt DN:s ledarskribent Lisa Bjurwald. I dagens signerade ledarkrönika om den österrikiska politiken snubblar hon återigen på lättkontrollerade fakta. I näst sista stycket kan man läsa:

Även det högerpopulistiska FPÖ, som också grundades av Haider, har vunnit ökat väljarstöd. Sedan det nationella valet i september är FPÖ landets tredje största parti. I regionalvalet i Salzburg fick partiet nu 13 procent – en ökning med 4,3 procentenheter sedan förra valet.

Det är bara det att FPÖ grundades 1956 och definitivt inte av Jörg Haider som vid den tidpunkten bara var sex år gammal. Det kan förstås verka petigt att kräva att man håller reda på ett österrikiskt nationalkonservativt partis historia. Men det blir ju så oerhört uppenbart att Lisa Bjurwalds utrikespolitiska kompetens bottnar i att hon med lätthet hittar på och hoppas att hon inte ska granskas.

Förra gången påstod hon att Hillary Clinton var Förenta staternas första kvinnliga utrikesminister och hon blev rejält sur när detta klavertramp påpekades. Jag tycker faktiskt man kan kräva mer av en person med tillgång till en av landets viktigaste opinionsbildningssidor.

Extra höga krav kan man väl dessutom ställa av någon som ”inte ofta (…) traskar runt i den särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan, men när (hon) gör det blir (hon) alltid lika negativt överraskad”. Eller hur?

[tags]lisa bjurwald, fakta, dn[/tags]

Sex kommunikationsråd till våra folkvalda

Twixdagen.se har nu fyllt 10 dagar. På sidan, som vi i Almedalsbloggen startat, kan man idag följa 33 av våra riksdagsledamöter från alla partier i riksdagen. Jämfört med systersajterna Tweetminster i Storbritannien och Tweetcongress i Förenta staterna är anslutningen hög med nästan 10 procent av våra förtroendevalda som valt mikrobloggandet som kommunikationskanal till väljarna.

Men vad kommunicerar våra folkvalda? Vad är det de tror att väljarna är intresserade av? Ja, en sak är säker: I likhet med Carl Bildt är de övertygade om att deras olika transportval är nästan dödligt intressanta. Det är tågresor till Stockholm och Norrland, bilresor till Bommersvik och flyg till Visby.

Det rapporteras också mycket om vilka möten riksdagsledamöterna går på, MEN nästan inte en rad om innehållet på dessa sammanträden. Och här tror jag att det faktiskt kan vara läge att komma med några goda råd.

1. Tänk igenom vad ditt mål är. Varför har du valt att kommunicera över mikrobloggen? Är det för att förmedla att du är en upptagen person som reser mycket? Då är flyg och mötesscheman säkert relevanta att förmedla. Men om du däremot är intresserad av att förmedla ett budskap och bygga upp relationer till väljare och medier så måste du också ge oss relevanta nyheter och egna spaningar. Resten av råden förutsätter att du har målsättningar i kategori två.

2. Ge oss unika inblickar. Du rör dig i en miljö som vi andra inte har tillgång till. Berätta om vad som händer innanför de stängda dörrarna. Det behöver verkligen inte vara statshemligheter. Vad stod på dagordningen? Vad skrattade ni åt? Vad gjorde dig förbannad?

3. Formulera och testa dina budskap. Du tror att politik är tråkigt, att vi alla har hört era budskap till leda. Det har vi inte. Vi har knappt hört dem alls. Våga använda Twitter till att debattera. Svara dina antagonister. Be om hjälp med att formulera dig. Våga delta i en dialog om politikens innehåll.

4. Var snabb. Ofta har du tillgång till nyheterna innan oss andra. Berätta dem! Om du deltar i att beskriva ett skeende blir du också intressant som politisk aktör. Om du väntar på de etablerade medierna att beskriva en händelse tappar du en möjlighet att för övertag i nyhetsflödet.

5. Var öppen. Många politiker är rädda för att berätta om de processer de är med i. I ganska hög utsträckning är hemligheten normen och öppenheten undantaget. Bryt det mönstret. Berätta vad du ska säga i morgondagens riksdagsdebatt, håll det inte hemligt. Berätta varför du kommer att stödja ett visst förslag. Är du öppen kommer du att bidra till en bra dialog och gör politiken begriplig.

6. Jodå, var personlig. Visst vill vi också lära känna dig. Vi vill veta att du gillar blommor och hatar hårdrock. Det ger oss en bild av dig. Men låt inte det personliga gå först. Du är en av 349 ledamöter som är valda att tjäna oss i folket. Det är viktigast.

Jag är stolt och glad över att vi i Sverige har så många folkvalda som är intresserade att pröva ny kommunikationsvägar. Det visar, om inte annat, att den demokratiska ambitionen är mycket hög. Men våga ta dig själv, dina kunskaper och ditt uppdrag på allvar. Vi som följer dig gör det. Jag lovar.

[tags]politik, twitter, twixdagen, kommunikation, riksdagen, riksdagsledmöter[/tags]

Marklunddrev och Kalle Blomqvistjournalistik

Jag kan inte låta bli att tycka att debatten om boken Gömda, Liza Marklund och så har en lätt känning av pseudodebatt. Ändå gick jag igår till Publicistklubbens debatt om frågan. Jag hade någon slags förhoppning om att jag skulle förstå vad det var som var så förtvivlat viktigt. (Som journalistiskt experiment så livetwittrade jag och min vän Josefin Berglund från debatten – det kan läsas här.)

En tråd i debatten handlar om att det tog lång tid för gammelmedierna, bortsett möjligen från Södermanlands Nyheter, att ta upp Monika Antonssons kritiskt granskande bok. Och så var det. Debatten om Liza Marklund och Gömda är framdriven av bloggosfären. Själv tycker jag det är helt naturligt.

Det har hävdats att Liza Marklund har åtnjutit skydd från granskning för att hon har så många mäktiga kompisar i journalistsverige. Det är nog inte riktigt så. Liza Marklund har åtnjutit skydd från granskning därför att hon är journalist. Punkt. Journalistskrået är starkt och det är mycket sällan det ägnar sig åt att verkligen granska sina egna. Journalisterna är nog utan någon underdrift de minst granskade av våra makthavare och med bättre förutsättningar än andra att svara för sig. Och självklart gäller det också Liza Marklund.

När Liza Marklund på egen kolumnplats i Expressen beklagar sig över hur jobbigt det är att befinna sig mitt i ett mediedrev så känner jag ganska liten sympati. Det är ingen som kräver hennes avgång eller yrkesförbud för henne. Hon erbjuds varje plats som finns i tidningar och eter. Det drev som hon står i är en viskning mot det som går mot våra folkvalda eller näringslivsföreträdare. Kanske jobbigt, men inte jobbigare än det som andra offentliga personer förväntas tåla.

Men det är också svårt att känna sympati för Kalle Blomqvistarna på den andra sidan. Varje fel, stort eller litet, är ett bevis på en konspiration. En manipulation utan riktigt synbart syfte. Mer än det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.

Är det då av ”oavvisligt allmänintresse” att jaga upp alla de inblandade i detta 20 år gamla misshandelfall? Måste varje sanning vara ren som nyaste nysnö? Har vi råd med den typen av sanningskrav? Tja, jag tror inte det.

Det har kanske varit viktigt att visa på att Gömda inte var sann. Det är en utmärkt konsumentupplysning till läsaren. Det har definitivt varit viktigt att visa på att journalister inte kan gömma sig bakom sin kåranda längre. Där har bloggarna gjort skillnad. Men det viktiga gör halt där.

[tags]liza marklund, gömda, publicistklubben, monica antonsson, medier[/tags]

Rätt att vara reaktionär! eller När TT tt förfular Sverige

Plötsligt bestämde sig tidningarnas telegrambyrå (tt) för att den STORA BOKSTAVEN skulle ha sönder all text om politik. I en ny språkrekommendation föreslår man att partierna kosrtform ska vara (S) istället för (s), (M) istället för (m) etc.

Låt mig vara enkel i mitt budskap: Det är fel, fult och fånigt.

Text om politik kan vara nog styltig utan att den ska avbrytas av gigantiska VERSALER hela tiden. Text om politik kan behöva lite ödmjukhet i sin utformning, inte påstridighet. Versalen är en bullig typ, gemenen en lågmäld.

Gå med i den globala motståndsrörelsen mot tt:s nya språkregler. Du behöver inte ha partibok, du behöver bara önska dig en bättre värld.

I kampen har du sällskap av: Jonas Morian, Henrik Alexandersson, Johan Sjölander, Tidningen Fokus, Erik Laakso, Maria Färm, Leif Nixon, Fredrik Kjellberg och många många fler.

Vi samlas för underjordiska motståndsmöten här.

[tags]språk, tt, versaler, gemener[/tags]

Ett anspråkslöst förslag om offentlighet

I Storbritannien meddelar inrikesdepartementet att samtliga brittiska polisdistrikt nu delar ut information om kriminaliteten i sitt område med hjälp av interaktiva brottskartor. Detta är ett led i en utveckling mot ökad öppenhet i Storbritannien där Sverige börjar hamna kraftigt på efterkälken.

Flera brittiska myndigheter arbetar med att låta medborgarna komma åt myndigheternas information genom API:er (Application Programming Interface).  API:ern gör det lätt att komma åt myndighetrnas insamlade information och göra egna körningar av materialet. Det kan ge en mer mångfacetterad bild av utvecklingen i Storbritannien än vad de brittiska myndigheterna själva väljer att presentera.

I Sverige, där vi berömmer oss av en stark offentlighetsprincip, går myndigheterna åt motsatt håll och försöker i så stor utstäckning som möjligt gömma sin elektroniska information.

Det samlas in mycket data i Sverige. Det mesta av denna data är offentlig och hotar ingens personliga integritet. Däremot kan den hjälpa oss att bilda oss en uppfattning av samhällsutvecklingen och granska myndigheternas arbete. Trots att det nu gått över ett decennium sedan det först föreslogs att de svenska myndigheterna skulle lägga sina diarier på nätet och över fem år sedan det kom anvisningar från Statskontoret om hur det skulle ske så har det knappt skett något på området.

Staten ägnar däremot en hel del möda åt hur den ska kunna samla in ytterligare data och information om oss medborgare utan att vi ska kunna ta del av den. FRA-avlyssningen är bara en liten del av denna agenda.

För att åstadkomma maktbalans mellan staten och medborgarna måste informationen innehas på någorlunda lika villkor. Det är dags att den svenska offentlighetsprincipen och de svenska myndigheterna tar steget in i den digitala åldern och ger oss medborgare tillgång till den information som är vår.

Mitt anspråkslösa förslag till regering och opposition är att de så snart som möjligt tar initiativ till att öppna upp myndigheternas data baser för allmänheten. Det skulle återställa en del av den obalans som storebrorslagarna medfört. Sverige behöver mer oberoende granskning, inte mindre.

[tags]offentlighetsprincipen, offentlighet, politik, diarier, myndigheter, regeringen, oppositionen[/tags]