Varför är SAP så likt Republikanerna?

Landstingsmajoritet 2010[dropcap]U[/dropcap]r ett europeiskt perspektiv är de moderna republikanerna i Grand Old Party (GOP) en ganska obskyr samling reaktionära politiker. Teparty-gänget med Sarah Palin och Michele Bachmann i spetsen är ju bara clowner i europeisk media. Clowner med ambitionen att få tillträde till kärnvapenkoder.

Ändå finns det skäl för svenska socialdemokrater att titta lite närmare på GOP och dess politiska utveckling. Det finns nämligen en rad viktiga likheter mellan SAP och GOP. Några av dem sammanfattas väl här av den gamle näringslivs- och högerkoryféen Janerik Larsson. Nu behöver man inte bry sig så mycket om Larssons politiska analys. Den följer en gammal propagandalinje som högern kört med länge mot socialdemokratin – de som förespråkar minskade klyftor är omoderna. MEN man behöver ändå se hur SAP och GOP som tidigare etablerade maktpartier allt mer förlorat fotfäste under perioden i opposition.

Presidential_elections_2012_statesJag har skrivit tidigare om den intellektuella flykten från socialdemokratin och om hur illa vi handskas med den ideologiska skolningen. Samma fenomen har drabbat GOP. Jag har skrivit om hur svårt socialdemokraterna har att etablera sig i tillväxtområdena kring E4-Sverige. (Se den politiska kartan till höger över majoriteten i våra län.) Exakt samma problem dras GOP med som inte kommer åt väljarna i öst- och västkustens tillväxtbälten men står starka i stagnerande mellanvästern.

Politiska rörelser som hamnar i press har en tendens att försöka utmejsla det säregna och ”radikala” i den egna traditionen. Det är en väg som törhända skänker tröst hos de hängivna anhängarna, men hos väljarna fungerar det dåligt. Det tog Labour 18 långa år att förstå att vägen tillbaka till makt och inflytande var att knyta band med forskning och akademi, omfamna politik som väljarna omfamnat – även om man själv ursprungligen varit emot. Men när man gjorde det fick man en lång regeringsperiod på köpet av sina ansträngningar. Det tog moderaterna 12 år att göra samma resa och även de har fått bra betalt i form av växande väljarstöd.

Jag är inte särskilt intresserad av att GOP återfår stort inflytande över amerikansk politik, och därför ser jag gärna att tepartajarna får hålla låda i många år framöver. Men socialdemokratin behövs i Sverige. Inte för sin egen skull utan för att det måste finnas en motkraft till segregation och ökade klyftor i samhället om vi överhuvudtaget ska ha en möjlighet att få Sverige att må bra igen. Den motkraften kommer vi inte bli om vi inte orkar bryta oss in i hjärtat hos väljarna i E4-Sverige.

Trött på sossar – pigg på socialdemokrati?

2011 blev ett år då det socialdemokratiska partiet och dess företrädare handlöst föll i förtroende. Men den socialdemokratiska samhällskritiken och hållningen till lösningar av gemensamma problem har samtidigt vunnit debatt efter debatt.

Man kan likt Jonas Morian, i Aftonbladet 27/12, välja att betrakta socialdemokratin med klavertrampens kronologi som utgångspunkt. Det är en utmärkt startpunkt för att diskutera skälen till partiets och Håkan Juholts förtroendekris idag. Men det är en tämligen meningslös start om man vill diskutera socialdemokratins framtida politiska utveckling. Uteblivna samtal med TCO, otydlighet i försvarspolitiken, ifrågasatta lägenhetsaffärer med mera visar på ett häpnadsväckande slarv hos ett parti med regeringsambitioner, men säger ingenting om politiken.

Väljer vi istället att betrakta 2011 med ögonen inriktade på politiska stridsfrågor har socialdemokratin fått rätt på punkt efter punkt. Det breda insteget av privata intressen i välfärden har inte lett till några kvalitetshöjningar redovisades i en rapport från SNS vars budskap var så känsligt att forskningschefen kände sig nödgad att lämna tankesmedjan.

Sedan de stora valfrihetsreformerna och dörrarna öppnades på vid gavel för friskolor i början av 90-talet har betygsinflationen tagit fart. Enhetsskolan har slagits sönder och segregationen ökar. Skolan som skulle vara kittet i samhället håller nu åter isär arbetarens dotter från tjänstemannens son.

Vinstintressenas brutala baksida gjordes synliga genom vinterns Caremaaffär. Nedskärningar i syfte att flytta skattebetalarnas pengar från välfärdens verksamheter till skattesmitarnas paradisöar har genomförts i många långa år och till slut blev vanvården för tydlig.

De Caremakramande moderaterna i Sveriges regering får plötsligt välförtjänta frågor om varifrån deras partifinansiering egentligen kommer. Likt kommandoran i Emil i Lönneberga som stal fattighjonens julmat har partifinansieringsfrågan blivit den vargagrop från vilken de inte kunde klättra upp själva. Nu är de uppsläppta, men frågan kvarstår – har de tagit emot partistöd på bekostnad av en dräglig levnadsstandard för våra gamla?

Och utanförskapet i Sverige har inte minskat efter 5 år med Reinfeldt vid makten. Visst har de rikare blivit rikare, men arbetslösheten är kvar på de nivåer statsministern inte drog sig för att kalla massarbetslöshet när han var i opposition.

På punkt efter punkt har regeringen visat sig oduglig och när de försvarar sig så söker de sig mot socialdemokratiska svar. Politik som är beprövad och fungerat. Men problemet regeringen har är att deras kompass är felinställd. De går vilse i fråga efter fråga och saknar idéer inför framtiden. framtidskommissioner må tillsättas och sitta och dryfta Sveriges framtid, en tid kan det kanske dölja bristen på lösningar, men sanningen är att regeringens kompass pekar mot ett omodernt 1800-tal där fattig var fattig, rik var rik och skomakaren blev vid sin läst.

Socialdemokratin har andra svar. Socialdemokratin är nämligen en befrielserörelse. Varje klassresa är en seger.  Varje skattekrona något att vårda och inte till för att skicka till kompisarnas schweiziska bankkonton. Varje farmor som får en värdig vård är en gemensam framgång. Varje sondotter som får en utbildning som ger henne tillgång till hela arbetsmarknaden har gjort hela Sverige starkare. Det är detta som skiljer socialdemokratin från regeringspartierna.

Efter 2011 har man all rätt att vara trött på socialdemokrater, men socialdemokratin behövs mer än någonsin

[Artikeln publicerad i förkortad form på AB Debatt 28/12]

Jakten på syndabockarna – drömmen om Messias

Socialdemokratiska arbetarepartiet är ett sjukt stackars parti, med svårartad feber. Detta medan socialdemokratin – ideologin – omfattar allt fler ägnar dess främsta uttolkare åt en helt meningslös och skadlig jakt på syndabockar och frälsare.

Vill man så är det inte svårt att hitta omdömeslösheter hos hela den socialdemokratiska ledningen, och om det inte vore så meningslöst och kontraproduktivt kunde man ju likt Lotta Gröning låtsas om att det på något sätt sätt skulle hjälpa att byta ut alla.

Andra socialdemokratiska debattörer vill byta ut enskilda. Juholt, Österberg, Östros, Jämtin… Släng in vilket namn som helst här. Snart är alla omnämnda. Och det är inte svårt att hitta svagheter hos våra politiska företrädare. Det har det aldrig varit. Men kära partikamrater, ni som tror på att den ene eller andres avgång leder framåt, det finns ingen frälsare. Ingen Messias kommer att lyfta SAP ur det träsk – nej, knappast grop – där man just nu står och stampar. Bara med ett gemensamt agerande – bara genom att dra åt samma håll kommer partiet och dess företrädare ta sig ur det här.

Sätt heller inga förhoppningar till nya stabschefer, pressekreterare, eller annan anställd personal. Det är tydligt vilka som ansvarar för att dra åt samma håll nu. Det är partiordföranden, VU:t, partistyrelsen och de 112 riksdagsledamöterna som ska göra det. Inga andra. Ni har ansvaret. Det är ni som sitter i samma båt. Och varje gång ni skadskjuter varandra gör ni det svårare att få båten i land.

Så åk ut till Bommersvik i jul. Gör en pakt med varandra – nu håller vi ihop, för Sveriges skull. Sen håller ni käften, anklagar inte varandra för svek utan sätter ner och tecknar ner planen för den politik som skapar ett starkare och rättvisare Sverige efter 2014. Öppna inte mun förrän ni är beredda att prata politik. Jag är trött på era konspirationer, jag är trött på ert skitprat, jag är trött på er. Försök för en liten stund förtjäna mitt förtroende.

(S)trategier för återuppståndelse – del 3

Som relativt välbärgad var det enklare att acceptera ett progressivt skattesystem när det var tydligt att man också fick något tillbaka. Det är detta som är det underbart vackra och listiga med den generella välfärden: det är ett system som gör det enkelt att vara solidarisk.

Få fångar de ekonomisk-politiska skeendena lika lättfattligt och begåvat som Marika Lindgren Åsbrink, citatet ovan utgör inget undantag. Det får också utgör vinjett och övergång till min tredje betraktelse kring socialdemokratins återuppståndelse. De första två handlade i huvudsak om socialdemokratins förhållande till välfärdsstaten (här och här) denna gång tänkte jag titta lite på fördelningspolitiken.

Socialdemokratins stora befrielseprojekt efter demokratins införande var uppbyggnaden av det starka samhället, med en offentlig sektor som gav frihet till dem som inte haft någon. Möjligheten till utbildning, bostad och trygghet omfattade lejonparten av befolkningen.

Idén om frihet för alla genom välfärdens institutioner går också hand i hand med socialdemokratins jämlikhetssträvanden. Verksamheter som skänker flertalet människor en mångfald av livsval, går hand i hand med ett solidariskt skattesystem och sociala skyddsnät i form av offentliga försäkringar mot arbetslöshet och sjukdom.

En politik för jämlikhet handlar om att rättvist och solidariskt finansiera varandras välfärd, och förutsätter en effektiv och ambitiös fördelningspolitik. De skatter som finansierar välfärden ska tas ut efter bärkraft, och de välfärdstjänster som skapas ska fördelas efter behov.

Så beskriver det socialdemokratiska partiprogrammet idag sambandet mellan välfärden och fördelningspolitiken. Det handlar om det konkreta sambandet mellan friheten som ges genom den generella välfärdpolitiken, jämlikheten som skapas genom fördelning av samhällets resurser, och solidariteten som bygger på att vi alla bidrar efter bärkraft.

Under många decennier bidrog denna politiska treenighet till att minska klyftorna i Sverige. Men sedan mitten av 80-talet har klyftorna ökat. Lönegapen har dragit iväg, skattesystemets progressivitet har reducerats, och socialdemokratin har inte orkat hålla emot. Det går att hitta förklaringar till detta. Trycket från globaliseringen har påverkat, likaså prioriteringen av av starka statsfinanser framför utjämning.

Men när klyftorna ökat har också människors tilltro till den generella välfärdspolitiken minskat. När kvaliteten i den skattefinansierade servicen sjunker, klyftorna ökar och de som tjänar mest inte längre bidrar mest är det en helt naturlig reaktion för de flesta att se om sitt hus, kanske fundera på privata trygghetslösningar. Precis som Marika skriver i början av denna artikel. Det är lätt att bidra när man känner att man får någonting tillbaka. Det tar emot när man känner motsatsen.

Vi vill ha ett samhälle som håller ihop. Och ska vi fortsätta att utveckla tanken på den generella välfärden som en grundstomme i vår politik måste vi agera i alla dess delar samtidigt. Vi kan inte öka skattebördan på de som har det lite bättre utan att de också känner att de får del av detta. En höjning av inkomsttaken i socialförsäkringarna och en högre kvalitet i välfärdsverksamheterna måste åstadkommas parallellt med ett ökat skatteuttag.

Vill vi ha generösa trygghetssystem måste vi också vara de som slåss för en hög moral. Upplevs det som att man kan fuska med bidrag så underminerar det alla chanser till förtroende. Det är också en olycka att socialdemokratin bidrog till skatteregler som undantog de allra rikaste från att bidra efter bärkraft. Hög moral ska inte bara omfatta den anställda delen av befolkningen utan också kapitalägarna och deras direktörer. Självklart ska vi delta i ett internationellt arbete mot skattesmitare.

Vi måste vara glasklara med att vi inte accepterar ett grundtrygghetssystem. Välfärd är inte välgörenhet. Om välfärdstjänster och sociala trygghetsnät bara omfattar de allra mest utsatta så kommer skattemoralen snabbt vara på dekis.

Det finns inga jättelika ekonomiska reserver i samhället som kan agera som buffert när vi ska bygga upp det förtroende för den generella välfärden som raserats under regeringen Reinfeldt. Det kommer att ta tid att bygga upp förtroendet för att socialdemokratins helhetssyn faktiskt omfattar alla, och tyvärr blir vi tvugna att göra det med små små steg. Men hellre små steg i rätt riktning än den omvända utveckling vi haft de senaste fem åren.

Om det är något vi har att lära av moderaternas retorik de senaste åren så är det att välstånd växer ur arbetet. Eller som det en gång formulerades i 1975-års socialdemokratiska partiprogram:

Folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång

En rörelse för löntagare måste sätta arbetets värde högst på sin dagordning. Det är bara genom de resurser vi skapar gemensamt vi har något att fördela. Genom arbetet skapas förutsättningarna för såväl frihet och jämlikhet som solidaritet.

Mer om det i nästa inlägg.

(S)trategier för återuppståndelse – del 2

Men i Sverige ökar idag beroendet. Det fria valet minskas. Äldre blir beroende av sina barn för att få en värdig ålderdom. Barn blir beroende av sina föräldrar för att få en ordentlig utbildning. På punkt efter punkt får människor söka egna lösningar där politiken har avsagt sig ansvaret.

I citatet ovan beskriver Håkan Juholt konsekvenserna av en nedrustning av välfärdssektorn i Sverige. Det är en utmärkt vinjett till det jag tänkte skriva om idag och jag håller mig kvar i välfärdsfrågorna. I min förra artikel började jag sortera mina tankar kring hur socialdemokratin kan återuppstå ur den kris man själv försatt sig i. Jag beskrev hur socialdemokratin medverkat till att bjuda in privata intressenter i den skattefinansierade sektorn och hur man lämnade väljarna ansvariga för konsekvenserna av en politik socialdemokrater genomfört.

Uppbyggnaden av den offentliga sektorn – Erlanders och Palmes starka samhälle – var ett befrielseprojekt. Med grundskola och gymnasium för alla, barn- och äldreomsorg och allmännyttiga bostäder så skapades en enorm valfrihet för människor som tidigare inte haft möjlighet. Kvinnor intog arbetsmarknaden och högre utbildning blev plötsligt inte förbehållet en smal överklass. Boendestandarden förbättrades så barnen  kunde få eget rum och ett arbetarjobb innebar inte att man bodde med hela sin familj i en etta. Miljoner människor fick chansen att styra sina liv. Men ganska tidigt insåg delar av arbetarrörelsen att människor inte bara ville ha den frihet reformerna innebar. De ville också ha inflytande över sina barns skolor och sitt bostadsområde.

Så i slutet av 70-talet växte självförvaltningstanken fram. Tanken var att medborgarna skulle få kontroll över välfärdens verksamheter genom lokalt demokratiskt inflytande. Brukargrupper bildades – och lades ner. Det visade sig att demokrati i det lokala är jobbigt och ställer höga krav på engagemang. Tid som få orkade lägga ner. Demokratin blev en börda. Självförvaltningsrörelsen dog ut och ersattes av tanken på att ”rösta med fötterna”. Genom att få välja fritt bland välfärdsverksamheter kunde man få inflytande när man valde bort sådant man ogillade.

Friskolor och dagis gick i bräschen. Och snart blev valfriheten den murbräcka som förvandlade den offentliga sektorn till en skattefinansierad sektor där både offentliga och privata aktörer rymdes. De borgerliga partiernas budskap om en mångfald av verksamheter vann gehör.

Socialdemokratin har aldrig haft problem att förstå människors längtan att få styra verksamheter som de är inblandade i. Självförvaltningen, och – något decennium senare – egenmakten, handlade just om hur man kan decentralisera den skattefinansierade sektorns makt till brukarna. Men det blev inte våra demokratiska metoder som vann striden, utan den marknadsekonomiska modellen kring valfrihet.

Där saknade, och saknar vi strategier. Socialdemokratin är fast övertygad om ett demokratiskt arbetssätt, gemensamma beslut leder till det gemensamma bästa, den enskildes beslut till den enskildes bästa. Det starka samhället, vårt stora befrielseprojekt, blev och är fortfarande populärt, men utvecklingen styrs inte bara av demokratiska beslut utan också av de fria valen.

Gudarna ska veta att det inte är särskilt många som gör aktiva val, eller har möjlighet att välja det bästa. Det bästa i valfrihetssystemen är förbehållet några få och oftast dem med störst resurser. Ändå måste man förstå kraften i tanken att man kan välja något bättre. Ingen vill avstå från den möjligheten även om det betyder att resurserna fördelas skevt.

Ska vi motverka den sneda resursfördelningen som valfriheten leder till måste vi våga oss på ett nytt projekt. Vi måste ta på oss rollen att inte bara vara en bred rörelse för medborgarnas rätt till välfärd utan också en konsumentrörelse som ger också dem med mindre möjlighet att välja kraften att göra goda val.

Politiskt kan vi verka för fler öppna jämförelser, större transparens i verksamheterna, offentlighetsprincip i hela den skattefinansierade sektorn. Vi kan fortsätta strida för resursfördelningssystem som ger större resurser till de som behöver dem mest. Precis som Håkan Juholt skriver så handlar det om att vi ska fortsätta strida för alla människors rätt att vara fria till sin egen utveckling, att slippa vara beroende av andras välvilja.

Organisatoriskt måste vi börja omfamna valfriheten. På lokal nivå kan vi hjälpa människor at välja den bästa vårdcentralen, äldreomsorgen med störst personaltäthet, förskolan och skolan med bäst resultat. Om Jordbros vårdcentral suger måste vi hjälpa folk att ta sig till närbelägna Västerhaninge som är bättre. Det handlar om att kunskap bidrar till att fördela resurserna rättvisare.

Kan PRO årligen göra prisjämförelser så borde socialdemokratins lokala bidrag vara att göra välfärdsjämförelser.

I över 30 år har klyftorna mellan rik och fattig ökat i Sverige. Välfärdssektorn är inte längre automatiskt en utjämnare. Men vår idé handlar ju om ett sammanhållet folkhem som inte känner några styvbarn och kelgrisar. Vårt problem är bara att många upplevde att när vi lämnade ifrån oss regeringsmakten så hade vi massa socialdemokratiska kelgrisar som hade glömt de arbetslösa och förtidspensionerade styvbarnen.

Mer om det i nästa inlägg.

(S)trategier för återuppståndelse – del 1

Om samtliga organiserade sossar gick under jorden nu så skulle partiet ha 40 % innan jul.

Så kan en strategi för socialdemokratisk återuppståndelse se ut, i det här fallet författat av Dagens Nyheters vasse På Stan-redaktör, Viktor Barth-Kron. Vad är det som gör att det känns som om det ligger en hel del sanning i påståendet?

Min känsla är att de svenska väljarna älskar socialdemokrati men har ruttnat ihop fullständigt på socialdemokrater. Det viktigaste skälet för att man inte gillar sossar tror jag är att vi, och jag inkluderar mig själv, har ett sätt att tala till väljare som om vi visste bättre än dem. Partiets företrädare hamnar lätt i förmyndartonen. Låt mig ge ett exempel.

Socialdemokraterna medverkade till att bjuda in privata alternativ i den skattefinansierade sektorn. Friskolor, föräldrakooperativ, privata äldreboenden, telekom, el och taxi, sjukvård på entreprenad och apotek. Pragmatiska som vanligt lyssnade S på en väljaropinion som ville ha större valfrihet. Från början var vi mycket motvilliga, men val skulle förloras om vi inte prövade nya lösningar i välfärdsektorn.

Men när 90- och 00-talens privatiseringar och konkurrensutsättningar var genomförda så lämnade vi väljarna i sticket. Istället för att använda våra politiska och organisatoriska resurser till att hjälpa medborgarna välja mellan olika bra tjänster så tog vi fram vår värsta förskollärarröst och sa till dem som hamnat i kläm: ”Det var ju så ni ville ha det, ni har fått er valfrihet – skyll er själva!”. I stället för att fundera över hur den nya situationen kunde användas politiskt anklagade vi våra väljare för att vara illojala mot vår ursprungsidé. ”Jasså, du försöker välja en bättre skola åt ditt barn – så osolidariskt.”

Att våra företrädare sedan i hög grad är och var vinnare i det nya samhället med de många valen urholkade bilden av socialdemokrater som hyggliga prickar av två skäl. För det första för att det hela tiden driver fram ”hyckleriskandaler” där skillnaden mellan vad som upplevs sägas och upplevs göras blir för stor. För det andra därför att det faktiskt är dåligt att medverka till en politik – aktivt eller passivt – och sedan lägga ansvaret för konsekvenserna på väljarna.

S sönderfall är verkligen anmärkningsvärt. 100 års investering i varumärket raserat på några år. Kommer forskas om detta.

Så twittrar moderaternas förre kommunikationschef Pär Henriksson för någon dag sedan. Moderaterna måste stå helt förstummade av lycka inför det ras socialdemokratin åsamkat sig själv.

Minns hur moderaterna innan regeringsskiftet utnyttjade det faktum att vi lämnat arbetslinjen och kravet få full sysselsättning orört under många år. Vi var övertygade om att vi var så starka i de frågorna att vi lämnade den flanken helt öppen för angrepp. Några år senare står vi i den märkliga och obehagliga situationen att den svenska högern har större trovärdighet hos väljarna i frågor om arbetets värde, full sysselsättning, arbetslinje,- ja de kommer utan motstånd undan med att kalla sig arbetarparti. Visserligen inte partiet för arbetare – men för arbete.

Ska socialdemokratin hamna på fötter igen måste vi förstå några saker:

  1. Väljarna har inte övergivit den socialdemokratiska välfärdsstaten – de tror bara inte att sossar sköter den bäst
  2. S har ansvar för det samhälle samhälle vi lever i nu – det är inte väljarnas fel
  3. Det är inget fel på socialdemokratin – Moderaterna hade annars aldrig lagt ner så mycket tid och vunnit så mycket på att kopiera den
  4. Sluta fokusera på personer och det politiska spelet – fokusera på det politiska innehållet. Detta gäller både i partiet och utanför
  5. Glöm inte att moderaternas öppna flank är valfriheten – låt oss presentera ett samhälle där alla kan göra goda val – inte bara några

Fortsättning följer.

Lita inte på jultomtens politiska paket

Politiska förslag som presenteras straxt innan jul eller under julhelgerna är ofta inte den fräschaste frukten i korgen, om man säger så. I år vill tomten ge oss poliser som gör brott för att lura medborgare att göra större brott och ett i praktiken upphävt alkoholmonopol där stora alkoholproducenter för öppna butiker var de vill. Det sista kallas ironiskt nog för ”gårdsförsäljning” även om den första sådana försäljningen lär starta vid Stureplan. Mer om det nedan.

Men låt oss starta med att en ny utredning vill att polisen ska få rätt att arbeta med hjälp av så kallad ”brottsprovokation”. Det innebär att en polis kan och i vissa fall bör utföra brott av slag som kan ge böter eller kortare fängelsestraff för att locka en annan medborgare att göra ett grövre brott. Polisen går fri från straff medan den lurade medborgaren kan dömas. Förslaget innebär alltså i praktiken ett upphävande av principen att vi alla är lika inför lagen.

Polisen ska dessutom få genomföra denna typ av provokationer utan att en domstol godkänt åtgärderna. Istället tar man till det numer så populära organet ”nämnd” som med oklart rättsansvar ska godkänna eller avslå insatserna fram till dess att en förundersökning inleds.

Brottsprovokationer är känt från amerikanska deckare och polisserier och eftersom den svenska rättsstaten numer inte tycs ha annan politisk kompass än att åstadkomma ett lika repressivt rättssystem som i amerikas förenta stater  så kan man kanske förstå förslaget. Men det är en julklapp som omdelbart borde slängas på sophögen.

Lika dumt, är det nya förslaget om ”gårdsförsäljning” av alkohol i Sverige. De två före detta systembolagcheferna Gabriel Romanus och Anitra Steen förklarar idag på DN-debatt på ett utmärkt pedagogiskt sätt hur detta förslag slår grundbulten ur den framgångsrika svenska alkoholpolitiken.

Att låtsas om att ett förslag som ger de stora internationella spritföretagen rätt att starta egna butiker i Sverige för att det skulle gynna svenska vinproducenter är så over-the-top korkat. Jag menar ”svenska vinproducenter”. HALLÅ???

Men i övrigt hoppas jag att tomten kommer med fina klappar åt er. För visst har ni varit snälla barn?

God Jul

[tags]brott, straff, kriminalpolitik, polis, brottsprovokation, politik, alkoholpolitik, jul[/tags]

Dags att se över valfrihetsflummet

Visst är valfrihet en önskvärd faktor bland andra när man ska utforma utbildningspolitik. Rimligtvis borde den faktorn ha betydligt mindre tyngd än kunskapsförmedling, pedagogik, likabehandling, värdeöverföring och barnens hälsa. Men det (o)lustiga är att den ganska lättviktiga faktorn valfrihet helt har tillåtits dominera svensk utbildningspolitik i över två decennier.

Nu i dagarna kom en ny undersökning som visar att svenska elever halkar efter sina kamrater i OECD-länderna. Det är fortsättningen på en trend som pågått, med vissa avbrott, sedan valfrihetsflummet fick fäste i svensk utbildningspolitik och i våra skolor. Av någon anledning har debatten om de bristande resultaten handlat om elevernas brist på disciplin istället för politikernas enträgna arbete att flytta resurser från utbildning och pedagogik till vinster i friskolor.

Men nu talar Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, ut. Valfriheten drabbar eleverna genom sämre resultat. Kvaliteten i skolan har sjunkit. Enhetsskolan var bättre för fler och gav Sverige en starkare grund att stå på än valfrihets- och disciplinflummet. Det är inget revolutionerande budskap. Det är faktiskt bara en återgång till sunt förnuft.

Till och med en mellanstadieelevs matematikförmåga förstår att om man tar pengar från utbildningen och satsar den på aktieutdelning så blir utbildningen så småningom sämre. Nu vet vi det. Kan vi nu börja diskutera skolan utan dimridåerna friskoleivrarna spridit i 20 år?

[tags]skola, utbildning, politik, jan björklund, metta fjelkner,lr, lärarnas riksförbund[/tags]

Prostitution eller professionalism?

Att påverka andra är något man gärna ska bli bra på om man håller på med politik. Somliga blir också riktigt duktiga. De utvecklar verktyg och metoder, de bygger kontaktnät och skapar långvariga relationer. Några lämnar politiken för att jobba i PR-branschen, där man just säljer sitt kunnande, sina verktyg och ofta kontaktnäten för att tjäna pengar. Inget fel i det. Det handlar om att omvandla sin kunskap till professionellt kapital.

Att bilda sig egna uppfattningar är något annat man bör bli bra på om man ska hålla på med politik. Att vara integer, alltså inte allt för lättpåverkad, är en fin egenskap i politikens värld där grupptryck och pengar allt för ofta formar agendorna. Uppenbarligen finns de som i sin roll som förtroendevalda eller politiska debattörer tar emot pengar för att driva en uppfattning. Huruvida det är deras egen eller inte spelar mindre roll. Det är prostitution, eller horeri som man sagt förr.

Jag har därför inte på något sätt svårt för att Svenskt Näringsliv köper goda råd och dåd hos PR-byrån Prime för att påverka socialdemokratin. Inte heller har jag svårt för att det är före detta socialdemokratiska politiker som ger råden och dåden. Detta handlar om en professionell relation. Men svårare har jag för det hela när rådgivarna plötsligt omvandlas till megafoner, när de säljer sin integritet och sina ställningstaganden för att basunera ut ett betalt budskap. Då har vi lämnat det professionella.

Det finns ingen principiell skillnad i mina ögon på att en fri politisk debattör tar emot pengar för att driva en viss fråga jämfört med att ge en riksdagsman penagr för att göra det samma i kammaren. Det är fråga om att sprida röta i demokratin, och det är mycket skadligt i längden.

Om inte PR-branschen klarar av att skilja professionalismen från prostitutionen kommer även denna typ av blogginlägg inom kort vara svåra. Om fyra veckor börjar jag jobba som PR-konsult. Kommer det betyda att folk tror att varje åsikt jag har är köpt? Om det blir fallet så har Niklas Nordström et al. gjort både mig och hela branschen är rejäl björntjänst. Deras egna varumärken som socialdemokratiska debattörer är väl redan rimligtvis rätt skadeskjutna.

[tags]politik, pr, prime, niklas nordström, socialdemokraterna[/tags]

Höj myndighetsåldern!

”Ungdomar är emot miljöförstöring och vill ha fred på jorden – därför är de klokare än vuxna och vi borde låta barnen rösta.” Ni har hört den valsen några gånger de senaste åren, eller hur? Senast en variant på detta pekoral sågs publicerat var i måndagens Aftonbladet där Johanne Hildebrandt propagerar för 14-åringars rätt att rösta. Avslutningsklämmen i Hildebrandts krönika är värd att citera:

Okej, deras hjärnor är förvisso inte helt mogna, men det verkar en del vuxnas inte heller vara, och de är betydligt bättre på ny teknik och sociala medier än normalsvensken. Duktiga på att arbeta är de också de små liven, i dagens DN står det att på 1800-talet var 5,5 procent av alla arbetare barn under 14 år, medan resten slet på föräldrarnas gård.

Ungar är underskattade, och ofta mycket mer förståndigare än vuxna, därför borde rösträtten åtminstone sänkas till 14 år.

Ja, herregud. det finns säkert en massa tonårsföräldrar som tycker att deras ätteläggar är begåvade och samhällsengagerade. Färre är de tonårsföräldrar som skulle låta sina barn fatta beslut om familjens inkomster eller överlåta beslut av större vikt till sina tonåringar. Och det är det som irriterar mig mest. Den fruktansvärda oaktsamhet om samhället de visar som glatt vill låta 9-åringar besluta om fastighetsskattenivåer och försvarsbudgetar. Vårt gemansamma är faktiskt alldeles för viktigt för att överlåtas åt barn som ”förvisso inte är helt mogna”.

I själva verket är det dags att diskutera en höjning av myndighetsåldern. I början av 90-talet låg den genomsnittliga inträdesåldern på arbetsmarknaden runt 20-21 år. Idag är den runt 27. Åldern då vi skaffar barn blir genomsnittligt allt högre. Inträdet på bostadsmarknaden sker allt senare. En bråkdel av landets ungdomar tar ansvar för sig själva och sitt liv i närheten av myndighetsåldern.

Av vara myndig ska vara att vara kapabel att ta ansvar för sig själv, sin egen familj och samhället. Idag blir vi myndiga långt innan ett sådant helhetsansvar är uppfyllt. Det rimliga vore i dagsläget att höja rösträttsåldern. Varför inte till en nivå där hälften av årskullen klarar av att försörja sig själv, det skulle vara någonstans kring 25 år.

[tags]politik, myndighetsålder, rösträtt, val201, ungdomar, arbetsmarknad[/tags]