Ett bla! är bättre än en massa bla bla bla…

Jag möter det ständigt i samtal med socialdemokrater – övertygelsen om att den socialdemokratiska politiken är så komplex och genomtänkt att den kräver massor av ord och nyanser för att formuleras och förklaras. Detta brukar också spilla över i en avundsjuka gentemot de politiska motståndarna som kommunicerar med ”plakatargument” och korta budskap.

Detta har bland annat visat sig genom utvecklingen av partiets partiprogram och politiska program. De blir bara pratigare och pratigare. Nu har jag läst det nya förslaget till partiprogram och de nya politiska riktlinjerna. Partiprogrammet är en uppenbar uppstramning sedan det senaste antogs. Men det betyder inte att det är bra. Det är okej. De politiska riktlinjerna eller ”Framtidskontraktet” är otroligt nog babbligt och skarpt i konturerna. Precis tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig.

Jag vill för enkelhets skull lansera ett kombinerat partiprogram och politiskt program i denna blogg. Lite kortare. Lättare att få överblick över. Socialdemokrati condensed liksom:

Partiprogram och politiska riktlinjer

Inledning

Socialdemokratin vill forma ett samhälle där fria individer kan växa och gemensamt åstadkomma ett välstånd där alla är inkluderade. Vi kallar den idén demokratisk socialism. Den demokratiska socialismen bygger på principerna om alla människors lika värde, rätten att leva i frihet och trygghet samt rätten och ansvaret att delta i utformningen av vårt gemensamma samhälle.

Socialdemokratin skiljer sig från alla andra partier i det att vi sätter demokratins ideal först. Rätten att påverka samhället ska omfatta såväl det politiska systemet som de sociala och ekonomiska sektorerna.

Den demokratiska socialismens utgångspunkt är människan, hennes unika värde och förmåga att skapa – enskilt och i gemenskap. Vi bejakar människans starka längtan efter frihet. Frihet från förtryck och nöd – frihet till valmöjligheter och enskild utveckling. Vi vet att friheten förutsätter jämlikhet för att kunna omfatta alla. Vi litar till människans vilja att i solidaritet bidra och stärka andra. Vi anser att människans vilja och förmåga till arbete är grunden för det samhälle vi ska leva i.

Vår historia

Socialdemokratin växte fram som en politisk kraft för att frigöra och stärka arbetarklassen. Det industrisamhälle som rådde när socialdemokratin steg fram stod i vägen för de många individernas frihet och samlade rikedomar och utvecklingsmöjligheter hos några få. Mot det var den demokratiska socialismen en motkraft. Genom att samla och organisera fackföreningar och ett politiskt parti kunde socialdemokratin på några få decennier bryta de besuttnas maktmonopol. Demokrati infördes i landet.

Allt eftersom samhället förändrades förändrades också socialdemokratin. När den politiska friheten var vunnen började kampen för social rättvisa och folkets delaktighet i ekonomin. Under socialdemokratisk ledning vanns många segrar. Sjukförsäkring och arbetslöshetskassor skapade trygghet för människor som tidigare tvingats leva ur hand i mun. Pensionssystem skapades för att ge trygghet också under ålderdomen. Vård och omsorg byggdes ut för att omfatta alla och ledde också till kvinnornas insteg på arbetsmarknaden. Skolan formerades för att ge alla barn möjlighet att forma sina liv och bryta sig ur givna klassmönster.

Genom att förena kraften i starka fackföreningar med den politiska makten och lagstiftningsmöjligheten ökade människors inflytande över den ekonomiska sektorn. Arbetstidsförkortning, rätt till semester, anständig arbetsmiljö och anställningstrygghet gav en grund där människor blev friare i förhållande till sina arbetsgivare.

Under sin tid vid regeringsmakten har socialdemokratin alltid eftersträvat en sund ekonomisk utveckling. Grunden för en stark ekonomi är den fulla sysselsättningen Genom att avstå från extravaganta reformer har svensk ekonomi kunnat växa stabilt och klarat konkurrensen från omvärlden. Den stabila ekonomin och den fulla sysselsättningen är och förblir den grund varpå socialdemokratiska regeringar strävar efter att uppfylla sina politiska mål.

Vår kritik av andra politiska inriktningar

Socialdemokratin springer ur de frihetliga ideologier som uppstod under 1800-talet. Vi har mycket gemensamt med liberalismen vars rättighetsivrande också är socialdemokratins. Men vi vill gå längre än liberalismen som stannar upp sina strävanden vid den politiska demokratin. Vårt frihetsideal är djupare än så. Vi menar att människors sociala och ekonomiska förutsättningar är lika viktiga komponenter för frihet som den politiska demokratin.

Vi accepterar inte konservatismens idéer om de besuttnas naturvunna rätt till rikedomar och möjligheter. Vi tror inte på ett samhälle där människor ska förbli på sin plats. Vi bejakar och välkomnar en utveckling av samhället där människor kan spränga sina gränser, till gagn för alla.

Vi är svurna motståndare till alla idéströmningar som inte omfattar demokratins ideal och accepterar tanken på människors lika värde. Vi är fientligt inställda till alla tankar på en socialism utan demokrati. Vi har tagit och kommer alltid att ta kampen mot kommunismen.

Likaså kommer socialdemokratin alltid att kämpa mot fascismen, rasismen, nazismen och populistiska ideologier vars utgångspunkt är att inskränka demokratin och som gör åtskillnad mellan människors värde baserat på deras attribut eller livsval.

Vårt Sverige

Socialdemokratin har haft en stor påverkan på hur Sverige ser ut idag genom långa regeringsinnehav. Det betyder inte att vårt arbete är slutfört. Stora ekonomiska klyftor och ojämlikhet plågar vårt land till förfång för människors frihet. Omvärlden förändras och ställer nya krav på oss för att klara konkurrens. I den förändringen är socialdemokratin en kraft som arbetar för att fortsatt fördela välstånd och inte låta det försvinna till anonyma storföretag och globala riskkapitalister.

Socialdemokratins Sverige är ett demokratiskt land där invånarna bidrar efter förmåga och får tillgång till de gemensamt skapade resurserna efter behov. Vi tror att en aktiv fördelningspolitik med små skillnader mellan människor bidrar till ett större välstånd på sikt.

Vi vill organisera viktiga samhällsfunktioner som skola, vård och omsorg genom demokratiska institutioner. Vi vill finansiera de samhällsgemensamma åtagandena genom skatt efter bärkraft.

Vi tror på en aktiv men reglerad marknadsekonomi med fria företag och möjlighet att skapa nytt genom egen drivkraft. Vi är skarpa kritiker av kapitalismen vars drivkraft är att ackumulera rikedomar hos få och därmed berövar de många livschanser.

Politiskt program

Statsskick

  • Parlamentarisk demokrati
  • Yttrandefrihet, Religionsfrihet, Mötesfrihet, Föreningsfrihet
  • Självständiga myndigheter
  • Självstyrande kommuner
  • Republik
  • Öppenhetsprincip i all skattefinansierad verksamhet
  • EU-medlemskap
  • Demokratiskt kontrollerad försvarsmakt
  • Åtföljande av internationella konventioner
  • Alliansfrihet

Ekonomi

  • Full sysselsättning
  • Ekonomisk balans i offentliga finanser
  • Skatt efter bärkraft
  • Fri lönebildning
  • Inflationsbekämpning
  • Fri rörlighet på arbetsmarknaden
  • Marknadsekonomi under lagarna

Välfärd

  • Skattefinansierad välfärd
  • Generell välfärd – enhetstaxor
  • Vård efter behov
  • Barn- och äldreomsorg för trygghet och tillväxt
  • Mångfald av utförare av offentlig verksamhet – vinstreglering
  • Frihet från kriminalitet – starkt rättsväsende
  • Sjukförsäkring med 80 % av lönenivån omfattande 80 % av befolkningen
  • Fria a-kassor med 80 % av lönenivån omfattande 80 % av befolkningen
  • Barnbidrag

Utbildning och forskning

  • Obligatorisk och avgiftsfri 12-årig skola
  • Avgiftsfri högskola
  • Fria universitet med fria studentkårer
  • Statligt stöd till bredd- och spetsforskning
  • Statligt investeringsstöd för bevarande av svenska patent
  • Stöd till folkbildning och livslångt lärande

Kultur

  • Fri medieetablering
  • Offentlig finansiering av viktiga kulturinstitutitioner
  • Stöd till föreningsburen kultur
  • Fri Public Service
  • Lagstiftning mot ägarkoncentration av medier
  • Fritt tillträde till statliga museer

Internationellt

  • FN-medlemskap
  • Nordiskt samarbete
  • Deltagande i militära FN-insatser för fred
  • 1 procent av BNI till bistånd
  • Generös asylmottagning – reglerad invandring
  • Aktivt bistånd till demokratirörelser

 

Varför är SAP så likt Republikanerna?

Landstingsmajoritet 2010[dropcap]U[/dropcap]r ett europeiskt perspektiv är de moderna republikanerna i Grand Old Party (GOP) en ganska obskyr samling reaktionära politiker. Teparty-gänget med Sarah Palin och Michele Bachmann i spetsen är ju bara clowner i europeisk media. Clowner med ambitionen att få tillträde till kärnvapenkoder.

Ändå finns det skäl för svenska socialdemokrater att titta lite närmare på GOP och dess politiska utveckling. Det finns nämligen en rad viktiga likheter mellan SAP och GOP. Några av dem sammanfattas väl här av den gamle näringslivs- och högerkoryféen Janerik Larsson. Nu behöver man inte bry sig så mycket om Larssons politiska analys. Den följer en gammal propagandalinje som högern kört med länge mot socialdemokratin – de som förespråkar minskade klyftor är omoderna. MEN man behöver ändå se hur SAP och GOP som tidigare etablerade maktpartier allt mer förlorat fotfäste under perioden i opposition.

Presidential_elections_2012_statesJag har skrivit tidigare om den intellektuella flykten från socialdemokratin och om hur illa vi handskas med den ideologiska skolningen. Samma fenomen har drabbat GOP. Jag har skrivit om hur svårt socialdemokraterna har att etablera sig i tillväxtområdena kring E4-Sverige. (Se den politiska kartan till höger över majoriteten i våra län.) Exakt samma problem dras GOP med som inte kommer åt väljarna i öst- och västkustens tillväxtbälten men står starka i stagnerande mellanvästern.

Politiska rörelser som hamnar i press har en tendens att försöka utmejsla det säregna och ”radikala” i den egna traditionen. Det är en väg som törhända skänker tröst hos de hängivna anhängarna, men hos väljarna fungerar det dåligt. Det tog Labour 18 långa år att förstå att vägen tillbaka till makt och inflytande var att knyta band med forskning och akademi, omfamna politik som väljarna omfamnat – även om man själv ursprungligen varit emot. Men när man gjorde det fick man en lång regeringsperiod på köpet av sina ansträngningar. Det tog moderaterna 12 år att göra samma resa och även de har fått bra betalt i form av växande väljarstöd.

Jag är inte särskilt intresserad av att GOP återfår stort inflytande över amerikansk politik, och därför ser jag gärna att tepartajarna får hålla låda i många år framöver. Men socialdemokratin behövs i Sverige. Inte för sin egen skull utan för att det måste finnas en motkraft till segregation och ökade klyftor i samhället om vi överhuvudtaget ska ha en möjlighet att få Sverige att må bra igen. Den motkraften kommer vi inte bli om vi inte orkar bryta oss in i hjärtat hos väljarna i E4-Sverige.

Att vilja vara det man inte är

[dropcap]D[/dropcap]et finns inom politiken en förkärlek för förställning. Idén att genom att inta en pose eller skapa en klatschig slogan så blir man något man inte är. Exempelvis skedde det under den senaste socialdemokratiska regeringsperioden att man under budgetpromenaden skulle visa hur modern regeringen var. Först genom att Bosse Ringholm lämnade över budgeten till riksdagen i form av en CD, därefter skulle Pär Nuder vara ett strå vassare och hängde ett USB-minne med budgeten runt halsen.

När Anders Borg kom tillbaka valde han att promenera med en tryckt budget och märkligt nog tycks ingen i väljar eller journalistkåren tycka att det är det minsta omodernt. Det som avgör huruvida en politik är modern eller inte är nämligen innehållet och inte det lagringsmedia i vilket den finns nedskriven.

Eller ta moderaterna som måste envisas med att kalla sig Arbetarpartiet, för att de verkligen inte är det. Eller folkpartiet som kallar sig ”de liberala” trots att få av medlemmar eller sympatisörer riktigt minns vad det betydde.

1maj_marke_18x22_FRAMSIDAMen socialdemokraterna ger inte slaget tappt. Nu – med den nya sloganen ”Framtidspartiet” i bakfickan – förnyar man en av sina egna traditioner, första majmärket, med en käck och hyperdundersupermodern QR-kod. QR-koder är den där fula pixlade fyrkanten som om man riktar en särskild läsare mot den så hamnar man på en hemsida. (Revolutionerande!!)

Tanken är, så vitt jag förstår, att man ska genomföra nån typ av digital demonstration och förväntar sig att massorna den första maj rusar fram till bärarna av nålen, fotograferar av den och tar del av alla visheter som partiet placerat på sin hemsida. En toppenidé. Verkligen.

Är man Framtidpartiet så använder man ju förstås så moderna metoder som möjligt. För vi måste ju minnas att det är inte själva politiken som bär framtiden – framtiden bärs av QR-koder. Som bara robotar kan läsa. Vanligt folk? Ja, de få väl skaffa smartphones! Det är modernt.

Imponerad som jag är över Framtidspartiets informationsstrateger försöker jag intensivt döda den lilla jävel på min axel som viskar: ”De talar tvärtomspråket.”

Tre myror är färre än fyra elefanter

Jag har en fin kompis, som heter Håkan Juholt. Jag gillar honom skarpt. Han är för närvarande ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti – det viktigaste uppdrag en svensk politiker kan ha. Håkan är satt att förvalta drömmarna om frihet och jämlikhet, födda i en en rörelse för och av de små. Tillsammans med en handfull andra styr han nu över arbetarepartiet som visat att det går att rå på orättvisor i samhället genom att sluta sig samman, eller för att förklara det enkelt: Han äger det parti vars styrka är och har varit att man visat att fem myror är fler än fyra elefanter.

Men det går knackigt för Håkan. ”Håkans problem är att han inte har någon att lyssna på”, säger några i min omgivning. ”Håkans problem är att han lyssnar på fel personer”, säger andra. Det kan inte vara lätt. Så mycket förväntningar, ett socialdemokratiskt sekel av framgångar i bagaget och ett år av egna motgångar och motgångar för partiet. Jag har ingen aning om vad Håkans problem är, men jag ser att de finns.

”Jag känner ett mycket starkt stöd”, säger Håkan till tidningarna. Jag vet inte varför han säger så. Det är inte så det känns. Det känns som om väljarnas och medlemmarnas förtroende eroderar fortare än ett sandslott i en tsunami. Det tisslas och tasslas. Vem kommer efter? Vem ska ta över? Det blir ingen valprocess, säger några, ”Det måste bli en lång och öppen process”, säger andra. Vanligaste uppfattningen är ändå att VU:t pekar ut någon när – inte om – Håkan kastat in handduken. ”Det blir Carin Jämtin – det är enklast och snabbast”, säger några. ”Jag hoppas verkligen man kan övertyga Pär Nuder – nu är det allvar”, säger andra. Ingen säger ”Jag har mycket starkt stöd för Håkan”. Ingen säger heller ”Jag vet att vi vinner valet 2014″.

De som kan lyfta sig i håret och är bäst lämpade att ge Håkan ett praktiskt stöd, partiets talesmän i politiska frågor, levererar så lite faktisk politik så man kan tro att socialdemokratin helt vore utan idéer. Jag känner folk som mår fysiskt och påtagligt dåligt av att socialdemokratin med sina drömmar om en bättre värld helt saknas i den politiska debatten idag. Socialdemokratins myror, som genom att arbeta tillsammans mot stackens mål vunnit sina tidigare segrar, känner sig allt mer isolerade. Det är inte så lätt att vara en kaxig myra och slåss med näringslivets och kapitalets elefanter när man känner sig ensam. Tre myror känns jättemycket mindre än fyra elefanter ska ni veta.

”Känns det jättejobbigt att vara sosse idag?” är en av de vanligaste frågorna jag får. Nej, svarar jag, jag är stolt över att vara socialdemokrat. Jag bär den ideologin som en varm kappa när det blåser kallt, men jag är bekymrad för partiet, organisationen jag arbetat i hela livet – arbetarklassens hopp. Jag lider med Håkan, min fina kompis. Jag irriterar mig på den handlingsförlamning som kännetecknar dem som ska bära partiet vidare.

Så mitt i all denna förvirring, kaos och röra så påbörjas processen med ett nytt partiprogram. Det är ett litet ljus i mörkret. I det praktiska arbetet med att formulera, stöta och blöta ny politik så ryms mycket konflikter, men inte av den destruktiva art som just nu plågar socialdemokratiska arbetarepartiet utan en typ av konflikter där bäst argument går segrande ut.

Den energi jag i fortsättningen kan ge mitt parti kommer jag ägna åt det kommande partiprogrammet. Första svaren på programkommissionens diskussionsmaterial ska vara inne !:a mars. Jag kommer blogga mig fram till mitt svar. Kommentera gärna. Jag kan ju ändra mig- å rent av lära mig något.

Så detta hoppas jag är sista gången jag överhuvudtaget berör ledarfrågan inom S på min blogg. Jag har i ärlighetens namn inte tillräckligt starkt förtroende för någon av de ledande namnen för att känna någon stark och väl förankrad tillförsikt. Allt jag ber om det är att de som just nu förvaltar partiet ska lämna några sympatisörer och medlemmar kvar till efter kongressen. Socialdemokratin är så stark så den tål att börja om från början. Elefanterna är ju kvar – så det är bara att börja värva myror.

Släpp ingen djävul över bron!

Att delta i debatt om socialdemokrati är ej lätt.
Det man säger tolkas av vänner som endast de har ljuset sett.
Dristar man sig till att hävda – ”Det viktiga är politik!” –
Tas det till intäkt för att man i någons kista vill slå sin spik.

När det stora partiet föll och förlorade makten
ersattes det gemensamma strävandet av jakten.
Kamrater med fel åsikt ska jagas fram ur sina hål,
hånas, stenas, pinas och beslås med stål.

I brist på stöd i opinion är idéerna blott två
Någon annan måste bort – eller i brist på det – avgå.
”Han tänker ej det rätta!”, ”Hon är för lat och dum”,
”Men han saknar stil och klädsmak”, ”Hon då?, hon har ju läppstift och är nog skum.”

Så samlas forna kamrater på ena sidan ån
kastar varann’ i vattnet, förenade av tron
Att parti’t som de har vunnit och endast har på lån
stärks av att inget höra, inget se, och inte släppa någon djävul över bron.

De kallar varandra öknamn, ofta höger, lika ofta vänster.
De vägrar lyssna, se, förstå, att den andre har förtjänster.
Fienden, som samlats på andra sidan ån, slipper slåss om sin position
Målet med partiet är helt bortglömt, det enda viktiga – egna platsen i parti’ts organisation.

Tappert strider partiets sista riddare intill döden
förenade i sin död med Sven Duvas öden.
Ty den framtid som partiet ser ut att fått
är att långsamt dö, med huvud klent – men hjärtat det var gott.

Trött på sossar – pigg på socialdemokrati?

2011 blev ett år då det socialdemokratiska partiet och dess företrädare handlöst föll i förtroende. Men den socialdemokratiska samhällskritiken och hållningen till lösningar av gemensamma problem har samtidigt vunnit debatt efter debatt.

Man kan likt Jonas Morian, i Aftonbladet 27/12, välja att betrakta socialdemokratin med klavertrampens kronologi som utgångspunkt. Det är en utmärkt startpunkt för att diskutera skälen till partiets och Håkan Juholts förtroendekris idag. Men det är en tämligen meningslös start om man vill diskutera socialdemokratins framtida politiska utveckling. Uteblivna samtal med TCO, otydlighet i försvarspolitiken, ifrågasatta lägenhetsaffärer med mera visar på ett häpnadsväckande slarv hos ett parti med regeringsambitioner, men säger ingenting om politiken.

Väljer vi istället att betrakta 2011 med ögonen inriktade på politiska stridsfrågor har socialdemokratin fått rätt på punkt efter punkt. Det breda insteget av privata intressen i välfärden har inte lett till några kvalitetshöjningar redovisades i en rapport från SNS vars budskap var så känsligt att forskningschefen kände sig nödgad att lämna tankesmedjan.

Sedan de stora valfrihetsreformerna och dörrarna öppnades på vid gavel för friskolor i början av 90-talet har betygsinflationen tagit fart. Enhetsskolan har slagits sönder och segregationen ökar. Skolan som skulle vara kittet i samhället håller nu åter isär arbetarens dotter från tjänstemannens son.

Vinstintressenas brutala baksida gjordes synliga genom vinterns Caremaaffär. Nedskärningar i syfte att flytta skattebetalarnas pengar från välfärdens verksamheter till skattesmitarnas paradisöar har genomförts i många långa år och till slut blev vanvården för tydlig.

De Caremakramande moderaterna i Sveriges regering får plötsligt välförtjänta frågor om varifrån deras partifinansiering egentligen kommer. Likt kommandoran i Emil i Lönneberga som stal fattighjonens julmat har partifinansieringsfrågan blivit den vargagrop från vilken de inte kunde klättra upp själva. Nu är de uppsläppta, men frågan kvarstår – har de tagit emot partistöd på bekostnad av en dräglig levnadsstandard för våra gamla?

Och utanförskapet i Sverige har inte minskat efter 5 år med Reinfeldt vid makten. Visst har de rikare blivit rikare, men arbetslösheten är kvar på de nivåer statsministern inte drog sig för att kalla massarbetslöshet när han var i opposition.

På punkt efter punkt har regeringen visat sig oduglig och när de försvarar sig så söker de sig mot socialdemokratiska svar. Politik som är beprövad och fungerat. Men problemet regeringen har är att deras kompass är felinställd. De går vilse i fråga efter fråga och saknar idéer inför framtiden. framtidskommissioner må tillsättas och sitta och dryfta Sveriges framtid, en tid kan det kanske dölja bristen på lösningar, men sanningen är att regeringens kompass pekar mot ett omodernt 1800-tal där fattig var fattig, rik var rik och skomakaren blev vid sin läst.

Socialdemokratin har andra svar. Socialdemokratin är nämligen en befrielserörelse. Varje klassresa är en seger.  Varje skattekrona något att vårda och inte till för att skicka till kompisarnas schweiziska bankkonton. Varje farmor som får en värdig vård är en gemensam framgång. Varje sondotter som får en utbildning som ger henne tillgång till hela arbetsmarknaden har gjort hela Sverige starkare. Det är detta som skiljer socialdemokratin från regeringspartierna.

Efter 2011 har man all rätt att vara trött på socialdemokrater, men socialdemokratin behövs mer än någonsin

[Artikeln publicerad i förkortad form på AB Debatt 28/12]

Jakten på syndabockarna – drömmen om Messias

Socialdemokratiska arbetarepartiet är ett sjukt stackars parti, med svårartad feber. Detta medan socialdemokratin – ideologin – omfattar allt fler ägnar dess främsta uttolkare åt en helt meningslös och skadlig jakt på syndabockar och frälsare.

Vill man så är det inte svårt att hitta omdömeslösheter hos hela den socialdemokratiska ledningen, och om det inte vore så meningslöst och kontraproduktivt kunde man ju likt Lotta Gröning låtsas om att det på något sätt sätt skulle hjälpa att byta ut alla.

Andra socialdemokratiska debattörer vill byta ut enskilda. Juholt, Österberg, Östros, Jämtin… Släng in vilket namn som helst här. Snart är alla omnämnda. Och det är inte svårt att hitta svagheter hos våra politiska företrädare. Det har det aldrig varit. Men kära partikamrater, ni som tror på att den ene eller andres avgång leder framåt, det finns ingen frälsare. Ingen Messias kommer att lyfta SAP ur det träsk – nej, knappast grop – där man just nu står och stampar. Bara med ett gemensamt agerande – bara genom att dra åt samma håll kommer partiet och dess företrädare ta sig ur det här.

Sätt heller inga förhoppningar till nya stabschefer, pressekreterare, eller annan anställd personal. Det är tydligt vilka som ansvarar för att dra åt samma håll nu. Det är partiordföranden, VU:t, partistyrelsen och de 112 riksdagsledamöterna som ska göra det. Inga andra. Ni har ansvaret. Det är ni som sitter i samma båt. Och varje gång ni skadskjuter varandra gör ni det svårare att få båten i land.

Så åk ut till Bommersvik i jul. Gör en pakt med varandra – nu håller vi ihop, för Sveriges skull. Sen håller ni käften, anklagar inte varandra för svek utan sätter ner och tecknar ner planen för den politik som skapar ett starkare och rättvisare Sverige efter 2014. Öppna inte mun förrän ni är beredda att prata politik. Jag är trött på era konspirationer, jag är trött på ert skitprat, jag är trött på er. Försök för en liten stund förtjäna mitt förtroende.

(S)trategier för återuppståndelse – del 3

Som relativt välbärgad var det enklare att acceptera ett progressivt skattesystem när det var tydligt att man också fick något tillbaka. Det är detta som är det underbart vackra och listiga med den generella välfärden: det är ett system som gör det enkelt att vara solidarisk.

Få fångar de ekonomisk-politiska skeendena lika lättfattligt och begåvat som Marika Lindgren Åsbrink, citatet ovan utgör inget undantag. Det får också utgör vinjett och övergång till min tredje betraktelse kring socialdemokratins återuppståndelse. De första två handlade i huvudsak om socialdemokratins förhållande till välfärdsstaten (här och här) denna gång tänkte jag titta lite på fördelningspolitiken.

Socialdemokratins stora befrielseprojekt efter demokratins införande var uppbyggnaden av det starka samhället, med en offentlig sektor som gav frihet till dem som inte haft någon. Möjligheten till utbildning, bostad och trygghet omfattade lejonparten av befolkningen.

Idén om frihet för alla genom välfärdens institutioner går också hand i hand med socialdemokratins jämlikhetssträvanden. Verksamheter som skänker flertalet människor en mångfald av livsval, går hand i hand med ett solidariskt skattesystem och sociala skyddsnät i form av offentliga försäkringar mot arbetslöshet och sjukdom.

En politik för jämlikhet handlar om att rättvist och solidariskt finansiera varandras välfärd, och förutsätter en effektiv och ambitiös fördelningspolitik. De skatter som finansierar välfärden ska tas ut efter bärkraft, och de välfärdstjänster som skapas ska fördelas efter behov.

Så beskriver det socialdemokratiska partiprogrammet idag sambandet mellan välfärden och fördelningspolitiken. Det handlar om det konkreta sambandet mellan friheten som ges genom den generella välfärdpolitiken, jämlikheten som skapas genom fördelning av samhällets resurser, och solidariteten som bygger på att vi alla bidrar efter bärkraft.

Under många decennier bidrog denna politiska treenighet till att minska klyftorna i Sverige. Men sedan mitten av 80-talet har klyftorna ökat. Lönegapen har dragit iväg, skattesystemets progressivitet har reducerats, och socialdemokratin har inte orkat hålla emot. Det går att hitta förklaringar till detta. Trycket från globaliseringen har påverkat, likaså prioriteringen av av starka statsfinanser framför utjämning.

Men när klyftorna ökat har också människors tilltro till den generella välfärdspolitiken minskat. När kvaliteten i den skattefinansierade servicen sjunker, klyftorna ökar och de som tjänar mest inte längre bidrar mest är det en helt naturlig reaktion för de flesta att se om sitt hus, kanske fundera på privata trygghetslösningar. Precis som Marika skriver i början av denna artikel. Det är lätt att bidra när man känner att man får någonting tillbaka. Det tar emot när man känner motsatsen.

Vi vill ha ett samhälle som håller ihop. Och ska vi fortsätta att utveckla tanken på den generella välfärden som en grundstomme i vår politik måste vi agera i alla dess delar samtidigt. Vi kan inte öka skattebördan på de som har det lite bättre utan att de också känner att de får del av detta. En höjning av inkomsttaken i socialförsäkringarna och en högre kvalitet i välfärdsverksamheterna måste åstadkommas parallellt med ett ökat skatteuttag.

Vill vi ha generösa trygghetssystem måste vi också vara de som slåss för en hög moral. Upplevs det som att man kan fuska med bidrag så underminerar det alla chanser till förtroende. Det är också en olycka att socialdemokratin bidrog till skatteregler som undantog de allra rikaste från att bidra efter bärkraft. Hög moral ska inte bara omfatta den anställda delen av befolkningen utan också kapitalägarna och deras direktörer. Självklart ska vi delta i ett internationellt arbete mot skattesmitare.

Vi måste vara glasklara med att vi inte accepterar ett grundtrygghetssystem. Välfärd är inte välgörenhet. Om välfärdstjänster och sociala trygghetsnät bara omfattar de allra mest utsatta så kommer skattemoralen snabbt vara på dekis.

Det finns inga jättelika ekonomiska reserver i samhället som kan agera som buffert när vi ska bygga upp det förtroende för den generella välfärden som raserats under regeringen Reinfeldt. Det kommer att ta tid att bygga upp förtroendet för att socialdemokratins helhetssyn faktiskt omfattar alla, och tyvärr blir vi tvugna att göra det med små små steg. Men hellre små steg i rätt riktning än den omvända utveckling vi haft de senaste fem åren.

Om det är något vi har att lära av moderaternas retorik de senaste åren så är det att välstånd växer ur arbetet. Eller som det en gång formulerades i 1975-års socialdemokratiska partiprogram:

Folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång

En rörelse för löntagare måste sätta arbetets värde högst på sin dagordning. Det är bara genom de resurser vi skapar gemensamt vi har något att fördela. Genom arbetet skapas förutsättningarna för såväl frihet och jämlikhet som solidaritet.

Mer om det i nästa inlägg.

(S)trategier för återuppståndelse – del 2

Men i Sverige ökar idag beroendet. Det fria valet minskas. Äldre blir beroende av sina barn för att få en värdig ålderdom. Barn blir beroende av sina föräldrar för att få en ordentlig utbildning. På punkt efter punkt får människor söka egna lösningar där politiken har avsagt sig ansvaret.

I citatet ovan beskriver Håkan Juholt konsekvenserna av en nedrustning av välfärdssektorn i Sverige. Det är en utmärkt vinjett till det jag tänkte skriva om idag och jag håller mig kvar i välfärdsfrågorna. I min förra artikel började jag sortera mina tankar kring hur socialdemokratin kan återuppstå ur den kris man själv försatt sig i. Jag beskrev hur socialdemokratin medverkat till att bjuda in privata intressenter i den skattefinansierade sektorn och hur man lämnade väljarna ansvariga för konsekvenserna av en politik socialdemokrater genomfört.

Uppbyggnaden av den offentliga sektorn – Erlanders och Palmes starka samhälle – var ett befrielseprojekt. Med grundskola och gymnasium för alla, barn- och äldreomsorg och allmännyttiga bostäder så skapades en enorm valfrihet för människor som tidigare inte haft möjlighet. Kvinnor intog arbetsmarknaden och högre utbildning blev plötsligt inte förbehållet en smal överklass. Boendestandarden förbättrades så barnen  kunde få eget rum och ett arbetarjobb innebar inte att man bodde med hela sin familj i en etta. Miljoner människor fick chansen att styra sina liv. Men ganska tidigt insåg delar av arbetarrörelsen att människor inte bara ville ha den frihet reformerna innebar. De ville också ha inflytande över sina barns skolor och sitt bostadsområde.

Så i slutet av 70-talet växte självförvaltningstanken fram. Tanken var att medborgarna skulle få kontroll över välfärdens verksamheter genom lokalt demokratiskt inflytande. Brukargrupper bildades – och lades ner. Det visade sig att demokrati i det lokala är jobbigt och ställer höga krav på engagemang. Tid som få orkade lägga ner. Demokratin blev en börda. Självförvaltningsrörelsen dog ut och ersattes av tanken på att ”rösta med fötterna”. Genom att få välja fritt bland välfärdsverksamheter kunde man få inflytande när man valde bort sådant man ogillade.

Friskolor och dagis gick i bräschen. Och snart blev valfriheten den murbräcka som förvandlade den offentliga sektorn till en skattefinansierad sektor där både offentliga och privata aktörer rymdes. De borgerliga partiernas budskap om en mångfald av verksamheter vann gehör.

Socialdemokratin har aldrig haft problem att förstå människors längtan att få styra verksamheter som de är inblandade i. Självförvaltningen, och – något decennium senare – egenmakten, handlade just om hur man kan decentralisera den skattefinansierade sektorns makt till brukarna. Men det blev inte våra demokratiska metoder som vann striden, utan den marknadsekonomiska modellen kring valfrihet.

Där saknade, och saknar vi strategier. Socialdemokratin är fast övertygad om ett demokratiskt arbetssätt, gemensamma beslut leder till det gemensamma bästa, den enskildes beslut till den enskildes bästa. Det starka samhället, vårt stora befrielseprojekt, blev och är fortfarande populärt, men utvecklingen styrs inte bara av demokratiska beslut utan också av de fria valen.

Gudarna ska veta att det inte är särskilt många som gör aktiva val, eller har möjlighet att välja det bästa. Det bästa i valfrihetssystemen är förbehållet några få och oftast dem med störst resurser. Ändå måste man förstå kraften i tanken att man kan välja något bättre. Ingen vill avstå från den möjligheten även om det betyder att resurserna fördelas skevt.

Ska vi motverka den sneda resursfördelningen som valfriheten leder till måste vi våga oss på ett nytt projekt. Vi måste ta på oss rollen att inte bara vara en bred rörelse för medborgarnas rätt till välfärd utan också en konsumentrörelse som ger också dem med mindre möjlighet att välja kraften att göra goda val.

Politiskt kan vi verka för fler öppna jämförelser, större transparens i verksamheterna, offentlighetsprincip i hela den skattefinansierade sektorn. Vi kan fortsätta strida för resursfördelningssystem som ger större resurser till de som behöver dem mest. Precis som Håkan Juholt skriver så handlar det om att vi ska fortsätta strida för alla människors rätt att vara fria till sin egen utveckling, att slippa vara beroende av andras välvilja.

Organisatoriskt måste vi börja omfamna valfriheten. På lokal nivå kan vi hjälpa människor at välja den bästa vårdcentralen, äldreomsorgen med störst personaltäthet, förskolan och skolan med bäst resultat. Om Jordbros vårdcentral suger måste vi hjälpa folk att ta sig till närbelägna Västerhaninge som är bättre. Det handlar om att kunskap bidrar till att fördela resurserna rättvisare.

Kan PRO årligen göra prisjämförelser så borde socialdemokratins lokala bidrag vara att göra välfärdsjämförelser.

I över 30 år har klyftorna mellan rik och fattig ökat i Sverige. Välfärdssektorn är inte längre automatiskt en utjämnare. Men vår idé handlar ju om ett sammanhållet folkhem som inte känner några styvbarn och kelgrisar. Vårt problem är bara att många upplevde att när vi lämnade ifrån oss regeringsmakten så hade vi massa socialdemokratiska kelgrisar som hade glömt de arbetslösa och förtidspensionerade styvbarnen.

Mer om det i nästa inlägg.

(S)trategier för återuppståndelse – del 1

Om samtliga organiserade sossar gick under jorden nu så skulle partiet ha 40 % innan jul.

Så kan en strategi för socialdemokratisk återuppståndelse se ut, i det här fallet författat av Dagens Nyheters vasse På Stan-redaktör, Viktor Barth-Kron. Vad är det som gör att det känns som om det ligger en hel del sanning i påståendet?

Min känsla är att de svenska väljarna älskar socialdemokrati men har ruttnat ihop fullständigt på socialdemokrater. Det viktigaste skälet för att man inte gillar sossar tror jag är att vi, och jag inkluderar mig själv, har ett sätt att tala till väljare som om vi visste bättre än dem. Partiets företrädare hamnar lätt i förmyndartonen. Låt mig ge ett exempel.

Socialdemokraterna medverkade till att bjuda in privata alternativ i den skattefinansierade sektorn. Friskolor, föräldrakooperativ, privata äldreboenden, telekom, el och taxi, sjukvård på entreprenad och apotek. Pragmatiska som vanligt lyssnade S på en väljaropinion som ville ha större valfrihet. Från början var vi mycket motvilliga, men val skulle förloras om vi inte prövade nya lösningar i välfärdsektorn.

Men när 90- och 00-talens privatiseringar och konkurrensutsättningar var genomförda så lämnade vi väljarna i sticket. Istället för att använda våra politiska och organisatoriska resurser till att hjälpa medborgarna välja mellan olika bra tjänster så tog vi fram vår värsta förskollärarröst och sa till dem som hamnat i kläm: ”Det var ju så ni ville ha det, ni har fått er valfrihet – skyll er själva!”. I stället för att fundera över hur den nya situationen kunde användas politiskt anklagade vi våra väljare för att vara illojala mot vår ursprungsidé. ”Jasså, du försöker välja en bättre skola åt ditt barn – så osolidariskt.”

Att våra företrädare sedan i hög grad är och var vinnare i det nya samhället med de många valen urholkade bilden av socialdemokrater som hyggliga prickar av två skäl. För det första för att det hela tiden driver fram ”hyckleriskandaler” där skillnaden mellan vad som upplevs sägas och upplevs göras blir för stor. För det andra därför att det faktiskt är dåligt att medverka till en politik – aktivt eller passivt – och sedan lägga ansvaret för konsekvenserna på väljarna.

S sönderfall är verkligen anmärkningsvärt. 100 års investering i varumärket raserat på några år. Kommer forskas om detta.

Så twittrar moderaternas förre kommunikationschef Pär Henriksson för någon dag sedan. Moderaterna måste stå helt förstummade av lycka inför det ras socialdemokratin åsamkat sig själv.

Minns hur moderaterna innan regeringsskiftet utnyttjade det faktum att vi lämnat arbetslinjen och kravet få full sysselsättning orört under många år. Vi var övertygade om att vi var så starka i de frågorna att vi lämnade den flanken helt öppen för angrepp. Några år senare står vi i den märkliga och obehagliga situationen att den svenska högern har större trovärdighet hos väljarna i frågor om arbetets värde, full sysselsättning, arbetslinje,- ja de kommer utan motstånd undan med att kalla sig arbetarparti. Visserligen inte partiet för arbetare – men för arbete.

Ska socialdemokratin hamna på fötter igen måste vi förstå några saker:

  1. Väljarna har inte övergivit den socialdemokratiska välfärdsstaten – de tror bara inte att sossar sköter den bäst
  2. S har ansvar för det samhälle samhälle vi lever i nu – det är inte väljarnas fel
  3. Det är inget fel på socialdemokratin – Moderaterna hade annars aldrig lagt ner så mycket tid och vunnit så mycket på att kopiera den
  4. Sluta fokusera på personer och det politiska spelet – fokusera på det politiska innehållet. Detta gäller både i partiet och utanför
  5. Glöm inte att moderaternas öppna flank är valfriheten – låt oss presentera ett samhälle där alla kan göra goda val – inte bara några

Fortsättning följer.