Den politiska adeln – myt 3

Är chefspositioner i svenska myndigheter vikta för politiker? Blir utnämningarna av politiker till toppjobb inom statsförvaltningen allt vanligare? Granskningen av myterna kring den politiska adeln fortsätter och denna gång granskas den känsliga frågan om utnämningarna.

Niklas Ekdals tredje påstående i sin artikel om den politiska adeln handlar om att myndigheterna motsvarar den gamla tidens förläningar och att ständigt nya myndigheter tillkommer som bemannas med politiker. Politiken blir bara förklädd till förvaltning.

Men hur ligger det till med detta egentligen? För att svara på den frågan har jag gjort lite efterforskningar och ett spår förde mig till en rapport från Timbro och Maria Rankka, publicerad i fjor – ”Myndigheterna – från fristående ämbetsverk till rörelsedrivna idéfabriker”. Rapporten tar egentligen sikte på något helt annat, nämligen myndigheternas opinionsbildande roll, men i den finns en hel del intressanta uppgifter.

Till att börja med fastslås det i rapporten att ”den stora mängden myndigheter gör att andelen myndighetschefer med partipolitisk bakgrund inte är exceptionellt hög” Av landets kanske 350 myndigheter är det en liten minoritet som styrs av personer med politisk bakgrund.

Undantaget från detta är länsstyrelserna där 16 av 21 landshövdingar har partipolitisk bakgrund. 8 av 21 är kända socialdemokrater, ytterligare 8 är kända borgerliga förespråkare.

I andra änden finns utrikesförvaltningen där endast 11 av de 105 cheferna för utlandsmyndigheterna har politisk bakgrund, det motsvarar  10,5 procent
Timbrorapporten listar vidare de 21 viktigaste myndigheterna. Då hade 9 av 21 generaldirektörer politisk bakgrund, idag är det 8. Det motsvarar 38 procent. Av dessa 8 har de flesta förutom sin partipolitiska bakgrund en genuin ämbetsmannakarrär i botten och har haft fler än ett generaldirektörsuppdrag.

Men hur är det då med den ständigt växande myndighetsfloran? Ja, bilden stämmer inte precis. Under 2000-talet har antalet myndigheter minskat inte ökat. Det kan man se i redovisningen ”Statsförvaltningens utveckling” som är en bilaga till höstens budgetproposition. Där beskrivs också hur nyskapande av myndigheter hänger samman med nedläggning av andra. Helt enkelt en pågående omstruktureringsprocess.

Jaja, men sossarna ger ju bara jobb åt sina kompisar, bara man hamnar i en sosseregering så har man en garanterad tjänst i staten livet ut, är det inte så? Nej, ser man historiskt är det betydligt klokare att satsa på att bli minister i en borgerlig regering.

Vid en genomgång av de senaste 30 årens regeringar kan man undersöka hur många av statsråden som gått vidare till en chefspost inom svenska myndigheter, utrikesförvaltning eller rättsväsende:

Fälldin I (1976-78) 9 av 22 statsråd till offentlig tjänst; 41%
Ullsten (1978-79) 7 av 19; 37 %
Fälldin II (1979-81) 13 av 23; 57 %
Fälldin III (1981-82) 10 av 18; 56 %
Palme II (1982-86) 11 av 25; 44 %
Carlsson I (1986-90) 10 av 28; 36 %
Carlsson II (1990-91) 7 av 22; 32 %
Bildt (1991-94) 9 av 21; 43 %
Carlsson III (1994-96) 8 av 22; 36 %
Persson (1996–) 10 av 47; 21 % eller 10 av 26 (de som lämnat) ; 38 %

statsrad.png

Här kan det också vara på sin plats att ta död på idéen att andelen utnämningar av statliga ämbetsmän med politisk bakgrund skulle ha ökat. Så är inte fallet. Sedan demokratins genombrott har en ganska fast andel av regeringens ledamöter gått vidare till chefsjobb inom statsförvaltningen. Andelen varierar generellt mellan 40 och 50 procent, men tenderar att bli lägre ju närmare modern tid vi kommer.

När Ekdal skriver att ”kruxet är att spelreglerna förblivit desamma medan spelet har förändrats” så har han inte bemödat sig med att titta bakåt i tiden, utan köper en populär bild som har liten förankring i fakta. Vad beror det på?

Ja, två huvudorsaker tycker jag mig skönja. Den ena är att borgerlighetens långa bortavaro från regeringsinnehavet lett till en djup frustration och en lätt förvriden verklighetsbild. Den andra orsaken är nog en förändrad syn på våra förtroendevalda. Många väljer att betrakta politiska förtroendeuppdrag som något som i sig inte är meriterande. Tror man att vem som helst blir minister så kan man möjligtvis tycka att det är märkligt att vems som helst kan bli generaldirektör.

Men konkurrensen är hård inom den politiska sfären, utsållningen är tuff och mycket få når politikens toppskikt. För de som någon gång når dit är arbetsmarknaden oftast inte svår efteråt, erfarenheten är en viktig merit också i den privata sfären.

Det är alltså en ganska jämn ström från politik till förvaltning. Den frågan är inte knuten till vem som regerar. Det har Niklas Ekdal alldeles rätt i. Och det är ju bra att han fick rätt i något.

[tags]Niklas Ekdal, DN, politik, politiska adeln, myter, demokrati, val2006[/tags]

It tends to log you out of your account whenever you close your wordpress window, and there doesn’t scan more seem to be a way to set precisely what time posts will automatically be published on certain days

5 reaktion på “Den politiska adeln – myt 3

  1. Mycket välskriven analys av denna myt. Den enda svagheten ligger väl i frågan om regeringsledamöter som fått chefsjobb i förvaltningen. Man måste nog relatera till sådant som tid i regeringen, tidigare bakgrund m.m. för att få en bild av helheten.

    Det är ju till exempel lite uppseendeväckande att andelen är så hög i skiftet 70/80-tal då regeringarna ju var rätt kortlivade. Generellt torde flerårigt chefsskap för ett departement faktiskt vara rätt meriterande för t.ex. ett gd:skap.

  2. Det stora problemet är trots allt att chefsjobben inte annonseras ut och inte kan sökas av vem som helst med rätt kompetens. Det finns ingen insyn i utnämningsprocessen. Risk för korruption.

    Alltför många personer sitter också på flera stolar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>