Medborgarjournalistik – debatten fortsätter

Jag fick en lång kommentar av Krohnman och Leman i mitt förra inlägg. Läs gärna den. Detta är mitt svar på den kommentaren.

Fredrik och Jonathan,
Det är riktigt att jag gärna deltar i en seriös debatt om medborgarjournalistik. Och gärna med utgångspunkt i er kritik mot mig. Låt oss därför börja från början.

Oberoendet

När jag startade min blogg gjorde jag det för att jag i 15 års tid skrivit texter åt andra och inte publicerat mig i eget namn. Med bloggen kom ett verktyg med vilket jag kunde publicera mig oberoende av arbets- eller uppdragsgivare. Jag beslutar själv vad som publiceras där. Jag får inte betalt för det. Jag tar inte emot uppdrag till bloggen – däremot gärna tips. Jag finansierar bloggen själv, det vill säga kostnaden för domän och webbhotell. Jag har inte bett om och heller aldrig fått något godkännande av min arbetsgivare kring det faktum att jag bloggar.

Således är bloggen ett uttryck för mig och bara mig. I grunden alltså helt oberoende och det är viktigt att fastslå. Eftersom jag är mycket kritisk till ett förhållningssätt till den personliga identiteten som knutet till den arbetsgivare man har, valde jag att presentera mig med substantiv som bättre beskriver min personlighet än min yrkestitel och mitt partimedlemskap. Detta bottnar i en liberal grundsyn på människan som fri att forma sin egen identitet och som ansvarig för sina egna handlingar. Min starkaste invändning mot er ingång i ursprungsartikeln är att ni väljer – sannolikt för att misskreditera en meningsmotståndare – att bortse från min rätt att forma mitt liv och hur jag beskriver det. Ni försöker reducera mig till en politruk och ”PR-nisse”. Men så liten är jag inte. Och slutligen försöker ni få det som att det arbete jag utfört här på bloggen är någon annans – mer än antydningsvis ”partiets”. Det är ett försök till kränkning av min intellektuella upphovsrätt.

Opartiskhet

Bloggen är alltså oberoende av alla särintressen utom mig, precis som jag skriver under fliken ”Vad hittar du här?” Däremot är den inte det minsta opartisk. Jag tar tydlig ställning: Ibland i linje med mitt parti, ibland i direkt konfrontation. Jag brukar däremot undvika att kräva människors avgång. Och kan bara påminna mig en gång under de två år bloggen funnits att jag krävt att någon skulle få sparken. Det riktade sig mot en partikamrat som skickat anonyma tips till olika redaktioner. Jag är partisk utifrån de värderingar jag redovisat här på bloggen. Visa mig en opartisk människa och du visar mig ett lik.

Öppenhet med bakgrund

Jag har aldrig mörkat med mitt namn, min anställning eller min politiska tillhörighet. Jag anser nämligen det vara av största vikt för mina läsare att veta vilka värderingar jag har och också det jag förtjänar mitt levebröd på. Men jag lägger tonvikten just på värderingarna eftersom denna blogg är min och inte min arbetsgivares. För att minska den konfliktytan har jag också valt att aldrig skriva om mitt jobb på bloggen eftersom det omedelbart skulle förvandla ”Magnus tankar” till någon annans språkrör. Det är inte acceptabelt för mig och i ärlighetens namn knappast för min arbetsgivare heller. Jag skriver för övrigt heller inte om mitt familjeliv av liknande skäl.

Jag har en arbetsidentitet som socialdemokratisk pressekreterare, därutöver har jag en identitet som bloggare och debattör bland annat i mediefrågor. Jag är en vit medelålders matglad trubadur med dragning år det studentikosa trots total avsaknad av universitetspoäng. Jag är bajare, dykare och seglare. Allt detta, och mer, formar min världsbild och mina ställningstaganden. Men detta är heller inte redovisat i alla artiklar om mig. Sannolikt därför att det som var intressant med min inblandning i Boreliusaffären var att jag som bloggare, och medborgarjournalist, var snabbare än de traditionella redaktionerna. Jag kan bara anta att det är därför man inte alltid valt att redovisa min anställning.

Medborgarjournalistiken
Jag har debatterat detta förut med Krohnman, men låt mig för tydlighets skull ta om det igen. Man kan välja att försöka definiera medborgarjournalistik exkluderande eller inkluderande. Ni väljer att exkludera bland annat de som arbetar politiskt från medborgarjournalisternas skara. Jag förstår inte varför. I min värld är människor som engagerar sig politiskt goda medborgare. De tar ansvar för samhället och väljer att ta ansvar för formandet av framtiden. Det gäller politiskt aktiva från höger till vänster. När en sådan eller annan medborgare – jag och alla andra – skriver journalistik utanför de etablerade medierna blir det per automatik medborgarjournalistik. Det är den inkluderande synen.

Ert syfte verkar vara att stigmatisera politiken. Göra den misstänklig och lite sjabbig. En politiskt engagerad person är inte vanlig, han/hon har alltid en dold agenda. Det andas en unken överklasselitism som alltid försökt undergräva demokratins ideal och misstänkliggöra dessa.

Det är en dålig utgångspunkt när man ska diskutera medborgarjournalistik som istället kan vara en välkomnande och omfamnande etikett på det som görs när medborgare med olika utgångspunkter granskar makten.

[tags]media, bloggosfären, medborgarjournalistik[/tags]

13 reaktion på “Medborgarjournalistik – debatten fortsätter

  1. Hej,

    låt oss fortsätta.

    Det förvånar oss inte alls att du väljer att kalla de olika synsätten
    för ”exluderande” kontra ”inkluderande”. Det är ett fint retoriskt
    grepp, även om det inte säger det minsta om de olika synsätten.
    Självklart vill du vara ”inkluderande”, då ett förhållningssätt som
    innebär att vissa grundkriterier ställs på medborgarjournalistiken
    skulle trassla till det för dig.

    Ditt ”inkluderande” synsätt har du tidigare givit utryck för. Din
    definition på medborgarjournalist innebär i korthet två saker:

    1) alla som inte har en journalistutbildning är medborgarjournalist.
    2) alla som har registrerat en blogg på internet är medborgarjournalist.

    Det första kriteriet innebär att vi har en si så där nio miljoner
    medborgarjournalister bara i Sverige. Det är ju fantastiskt. & visst
    är det inkluderande.

    Det andra kriteriet innebär att alla som väljer publiceringsformen
    ”blogg” per automatik skall ånjutna någon luddig slags trodvärdighet
    per automatik, samt att publiceringsformen blir personens främsta
    epitet.

    I Liberal Debatt menar du att Utrikesminister Carl Bildt är
    medborgarjournalist, på grund av just den anledningen att han även
    kåserar på en blogg. Du menar även att han kan ”bilda opinion” av
    samma anledning. Vi menar att Bildts förmåga att bilda opinion
    rimligtvis är mer knutet till hans tidigare roll som statsminister,
    kosovoförhandlare & numera utrikesminister. Bloggen måste rimligtvis
    bli ett sekundärt epitet i förhållande till det andra, precis som din
    yrkesroll.

    Vidare är medborgarjournalist inget nytt fenomen. Blogg är helt
    enkelt en publiceringsform, ett medie, som om man vill ta det på
    allvar bör behandlas medieneutralt och som vilket annat medie som
    helst. Du vill exludera just nämnd publiceringsform för all form av
    journalistiska principer, källkritik och annat som rimligtvis bör
    finnas med när man förhåller sig till information, i synnerhet
    information som åberopar oberoende trovärdighet och samtidigt utger
    sig för att vara sanningssägande.

    Du har, som du själv skriver, tidigare granskat paret Unsgard och
    deras kopplingar till borgerligheten. Det är i våra ögon
    en bra och mycket rimlig granskning. Det intressanta är att du tycks
    anse att om man besitter en journalistutbildning så finns det ett
    allmän intresse av att granska personens intressen, bakgrund och
    eventuella kopplingar till särintressen. Det tycker vi med. Vi
    skiljer oss åt då vi tycker att granskningen alltid är intressant,
    även när personen saknar journalistubildning & är
    ”medborgarjournalist” – medan du tycks anse att det då plötsligt blir
    totalt ointressant. Vi gissar att det har med din egen situation att
    göra.

    Jonas Morian jämförde dig med en busschafför. Det säger någonting om
    oviljan att se maktförhållanden bland de socialdemokratiska
    debattörer som tycks anse att vi har fel när vi ställer krav. En
    person med dokumenterad närhet & i direkt beroendeställning av
    socialdemokratin har inte bara tillgång till helt andra kanaler än
    den sedvanlige knegaren utan är en del av makten – det krävs inte
    särskilt mycket för att förstå att det blir problematiskt då
    ”journalisten” är den del av den sfär som den utger sig för att
    granska. Det borde vara en princip alla kan skriva under på, med
    eller utan journalistutbildning.

    Vi uppmuntrar ett pris för ditt scopp, men vi kan inte låta bli att
    dra i bromsen när en PR-byrå självutnämnt delar ut ett
    ”medborgarjournalistpris” till en partipolitruk, då det är uppenbart
    att maktförhållandet, oberoendet och pålitligheten som är önskvärt av
    varje typ av journalist tyvärr alldeles för mycket satt ur spel.

    -
    Fredrik R Krohnman, Jonathan Leman

    ps.
    att sedan alla journalister kanske borde varumärkedeklareras är en
    helt annan – om än lika intressant – diskussion.

  2. Krohn- och Leman,

    Hur har ni det själva med ”maktförhållandet, oberoendet och pålitligheten”? Det blir inte roligt för er när ert förflutna kommer ikapp.

    Vilket väl är en utmärkt illustration på hur snett ert ideal är. Ingen är fullständigt oberoende.

  3. Pingback: Beta Alfa » I väntan på Harry Potter

  4. Kära Jonathan och Fredrik. Om vi ska diskutera retoriska grepp så är väl ert – att fabulera fritt kring vad motståndaren anser – ett ganska dåligt sådant.

    Ert påstående om min definition av medborgarjournalistik är bara löjligt eftersom det inte deriverar på något jag skrivit. För det första kan jag inte se att en journalistutbildning skulle vara ett hinder för att bedriva medborgarjournalistik, och för det andra menar jag att det finns god medborgarjournalistik som bedrivs utanför bloggosfären. Läs om, läs rätt!

    Ert påstående att jag skulle skrivit att Carl Bildt är medborgarjournalist är inte heller riktigt. Däremot menar jag i artikeln att en utrikesminister som analyserar ett politiskt skeende mycket väl kan vara medborgarjournalist, i likhet med eleven som granskar sin skola. I begreppet medborgare finns en likvärdighet jag tycker är viktig och riktig, medborgarskapet är lika för alla. Så visst kunde vi ha 9 miljoner medborgarjournalister, det skulle väl vara utmärkt. Ett par tusen vore en bra start.

    Vidare, jag delar er uppfattning att bloggen är ett publiceringsverktyg och har aldrig anfört någon avvikande åsikt i den frågan. Tvärtom brukar jag när jag föreläser om medborgarjournalistik understryka att bloggen bara är ett verktyg som kanske om några år är helt passé. Att jag skulle vilja undanta bloggen från granskning, källkritik och etiska principer är fria fantasifoster från er sida. Jag välkomnar en debatt om vilka etiska riktlinjer som bör gälla i bloggosfären. Jag tror en klok linje är att i möjligaste mån befinna sig så nära de pressetiska riktlinjerna som möjligt.

    Nej, jag tycker det är finfint att ni granskar mig. Om inte annat för att jag får tillfälle att återigen föra fram mina synpunkter kring detta, för mig angelägna, ämne. Vad jag däremot motsätter mig är när ni ljuger om mina uppfattningar, bevekelsegrunder och ståndpunkter. Jag förbehåller mig också rätten att i en fri debatt säga emot er när jag tycker ni har fel. Eller ska den granskade bara sätta sig ner och hålla käften när granskningen pågår?

    Jag har aldrig jämfört mig med en busschaufför. Den debatten får ni ta med Morian. Jag anser att det är nödvändigt att en person som jag, men också alla andra, redovisar var man står och var man kommer ifrån. Det har jag gjort. Punkt.

    Men det jag är intresserad av och önskar sett någonting om i ert svar handlar om er syn på oberoende och opartiskhet. Ni kan börja med dessa frågor: Är ni oberoende och opartiska i er granskning av mig? Har bakgrunden i LUF och Timbro ingen betydelse för ert utspel? Varför redovisar ni inte den bakgrunden här på min blogg när ni skriver? Anser ni inte att det är viktigt att mina läsare också får tillgång till den informationen?

  5. Det är märkligt att folk som redan är så pass kopplade till någon slags megafon måste breda ut sig ytterligare. Jag har svårt att förstå att det ens är viktigt för Magnus att definiera sig som ”medborgarjournalist”. Ingen ska ta ifrån dig dina demokratiska rättigheter att yttra dig men medge att fritidspolitiska kommentarer är en sannare beskrivning?

  6. Vadå, ytterligare? Hur menar du att jag breder ut mig annat än på min blogg? Nej jag tycker fritidspolitiska kommentarer inte täcker in det jag gör eller skriver.

  7. Vill ge min fulla support till din tes om medborgarjournalistiken. Ja, det hade ur demokratisynpunkt varit fantastiskt om vi hade 9 miljoner bloggare i Sverige.

    Förstår heller inte resonemanget om att man så fort man får tillgång till informationskanaler eller hamnar i betydelsefulla positioner skulle behöva hamna i en viss beroendeställning som medborgare. Det vore väl hemskt om man per automatik skulle behöva hålla käft eller lägga fram tillrättalagda åsikter så fort man hamnade i en position vilken som helst. Det kan ju i ett vidare perspektiv gälla allt från tjänstemän eller företagsanställda till journalister, politiskt tillsatta m.m.

    En ytterligare demokratiaspekt handlar om att det rimligtvis borde vara av godo att någon som besitter viktig information vidarebefordrar detta till andra medborgare med brist på denna tillgång.

  8. ALLA har en politisk agenda. Den journalistik som sker i marknadens ledband är enkel att spåra där man vill nedvärdera IPCCs forskarkår när det gäller klimatpropaganda. Spåren slutar alltid i närheten av Exxon märkligt nog.

    ALL journalistik har en subjektiv agenda och det spelar ingen roll vad Krohnman och respektive försöker med för finter och finlir med förklaringar om en objektivitet som nog bara existerar i deras hjärnor. NI har er poltiska och maktelitistiska synsätt likväl som Magnus och jag också har vårt synsätt. Jag gissar att ni helt enkelt är rädda att förlora er företräde till sanning när helt plötsligt andra grupperingar i samhället helt plötsligt står med samma möjligheter att publicera sig som ni.

    HALLÅ vakna ni lever i ett nytt medialandskap. Lukta på kaffet och inse att det inte längre bara är ett par nyhetsagenturer som har möjlighet att sprida sin agenda via informationskanaler. Nu har terrororganisationer och Tant agda också möjlighet att berätta sin sanning.

    VILKA ÄR NI som tycker att er sanning är mer värd än deras?

  9. Pingback: Frihetens vingar » Blog Archive » Vems sanning är mest sann?

  10. Jag håller med dig om att vissa vill misstänkliggöra och närmast ogiltigförklara åsikter från alla som yrkesmässigt ägnar sig åt politik. Vad man då bör fråga dem var gränsen går. är det OK med åsikter, på bloggar eller annorstädes, från personer som är medlemmar i ettpolitiskt parti? Som har ett politiskt förtroendeuppdrag på fritiden? Som någon gån haft det? Du hade ju till exempel knappast skrivit annorlunda tiden innan eller efter du innehaft ditt jobb som pressekreterare på landstingets s-kansli. Nej, de där rallrsvingarna är helt enkelt ett sätt att försöka misskreditera innehållet i det du har att säga.

  11. Pingback: Joakim Hörsing

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>