(S)trategier för återuppståndelse – del 2

Men i Sverige ökar idag beroendet. Det fria valet minskas. Äldre blir beroende av sina barn för att få en värdig ålderdom. Barn blir beroende av sina föräldrar för att få en ordentlig utbildning. På punkt efter punkt får människor söka egna lösningar där politiken har avsagt sig ansvaret.

I citatet ovan beskriver Håkan Juholt konsekvenserna av en nedrustning av välfärdssektorn i Sverige. Det är en utmärkt vinjett till det jag tänkte skriva om idag och jag håller mig kvar i välfärdsfrågorna. I min förra artikel började jag sortera mina tankar kring hur socialdemokratin kan återuppstå ur den kris man själv försatt sig i. Jag beskrev hur socialdemokratin medverkat till att bjuda in privata intressenter i den skattefinansierade sektorn och hur man lämnade väljarna ansvariga för konsekvenserna av en politik socialdemokrater genomfört.

Uppbyggnaden av den offentliga sektorn – Erlanders och Palmes starka samhälle – var ett befrielseprojekt. Med grundskola och gymnasium för alla, barn- och äldreomsorg och allmännyttiga bostäder så skapades en enorm valfrihet för människor som tidigare inte haft möjlighet. Kvinnor intog arbetsmarknaden och högre utbildning blev plötsligt inte förbehållet en smal överklass. Boendestandarden förbättrades så barnen  kunde få eget rum och ett arbetarjobb innebar inte att man bodde med hela sin familj i en etta. Miljoner människor fick chansen att styra sina liv. Men ganska tidigt insåg delar av arbetarrörelsen att människor inte bara ville ha den frihet reformerna innebar. De ville också ha inflytande över sina barns skolor och sitt bostadsområde.

Så i slutet av 70-talet växte självförvaltningstanken fram. Tanken var att medborgarna skulle få kontroll över välfärdens verksamheter genom lokalt demokratiskt inflytande. Brukargrupper bildades – och lades ner. Det visade sig att demokrati i det lokala är jobbigt och ställer höga krav på engagemang. Tid som få orkade lägga ner. Demokratin blev en börda. Självförvaltningsrörelsen dog ut och ersattes av tanken på att ”rösta med fötterna”. Genom att få välja fritt bland välfärdsverksamheter kunde man få inflytande när man valde bort sådant man ogillade.

Friskolor och dagis gick i bräschen. Och snart blev valfriheten den murbräcka som förvandlade den offentliga sektorn till en skattefinansierad sektor där både offentliga och privata aktörer rymdes. De borgerliga partiernas budskap om en mångfald av verksamheter vann gehör.

Socialdemokratin har aldrig haft problem att förstå människors längtan att få styra verksamheter som de är inblandade i. Självförvaltningen, och – något decennium senare – egenmakten, handlade just om hur man kan decentralisera den skattefinansierade sektorns makt till brukarna. Men det blev inte våra demokratiska metoder som vann striden, utan den marknadsekonomiska modellen kring valfrihet.

Där saknade, och saknar vi strategier. Socialdemokratin är fast övertygad om ett demokratiskt arbetssätt, gemensamma beslut leder till det gemensamma bästa, den enskildes beslut till den enskildes bästa. Det starka samhället, vårt stora befrielseprojekt, blev och är fortfarande populärt, men utvecklingen styrs inte bara av demokratiska beslut utan också av de fria valen.

Gudarna ska veta att det inte är särskilt många som gör aktiva val, eller har möjlighet att välja det bästa. Det bästa i valfrihetssystemen är förbehållet några få och oftast dem med störst resurser. Ändå måste man förstå kraften i tanken att man kan välja något bättre. Ingen vill avstå från den möjligheten även om det betyder att resurserna fördelas skevt.

Ska vi motverka den sneda resursfördelningen som valfriheten leder till måste vi våga oss på ett nytt projekt. Vi måste ta på oss rollen att inte bara vara en bred rörelse för medborgarnas rätt till välfärd utan också en konsumentrörelse som ger också dem med mindre möjlighet att välja kraften att göra goda val.

Politiskt kan vi verka för fler öppna jämförelser, större transparens i verksamheterna, offentlighetsprincip i hela den skattefinansierade sektorn. Vi kan fortsätta strida för resursfördelningssystem som ger större resurser till de som behöver dem mest. Precis som Håkan Juholt skriver så handlar det om att vi ska fortsätta strida för alla människors rätt att vara fria till sin egen utveckling, att slippa vara beroende av andras välvilja.

Organisatoriskt måste vi börja omfamna valfriheten. På lokal nivå kan vi hjälpa människor at välja den bästa vårdcentralen, äldreomsorgen med störst personaltäthet, förskolan och skolan med bäst resultat. Om Jordbros vårdcentral suger måste vi hjälpa folk att ta sig till närbelägna Västerhaninge som är bättre. Det handlar om att kunskap bidrar till att fördela resurserna rättvisare.

Kan PRO årligen göra prisjämförelser så borde socialdemokratins lokala bidrag vara att göra välfärdsjämförelser.

I över 30 år har klyftorna mellan rik och fattig ökat i Sverige. Välfärdssektorn är inte längre automatiskt en utjämnare. Men vår idé handlar ju om ett sammanhållet folkhem som inte känner några styvbarn och kelgrisar. Vårt problem är bara att många upplevde att när vi lämnade ifrån oss regeringsmakten så hade vi massa socialdemokratiska kelgrisar som hade glömt de arbetslösa och förtidspensionerade styvbarnen.

Mer om det i nästa inlägg.

Since it is turn-based, you often find yourself waiting for your opponent spy apps to www.spying.ninja to take their turn

En reaktion på “(S)trategier för återuppståndelse – del 2

  1. Pingback: (S)trategier för återuppståndelse – del 3 | Magnus tankar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>