(S)trategier för återuppståndelse – del 3

Som relativt välbärgad var det enklare att acceptera ett progressivt skattesystem när det var tydligt att man också fick något tillbaka. Det är detta som är det underbart vackra och listiga med den generella välfärden: det är ett system som gör det enkelt att vara solidarisk.

Få fångar de ekonomisk-politiska skeendena lika lättfattligt och begåvat som Marika Lindgren Åsbrink, citatet ovan utgör inget undantag. Det får också utgör vinjett och övergång till min tredje betraktelse kring socialdemokratins återuppståndelse. De första två handlade i huvudsak om socialdemokratins förhållande till välfärdsstaten (här och här) denna gång tänkte jag titta lite på fördelningspolitiken.

Socialdemokratins stora befrielseprojekt efter demokratins införande var uppbyggnaden av det starka samhället, med en offentlig sektor som gav frihet till dem som inte haft någon. Möjligheten till utbildning, bostad och trygghet omfattade lejonparten av befolkningen.

Idén om frihet för alla genom välfärdens institutioner går också hand i hand med socialdemokratins jämlikhetssträvanden. Verksamheter som skänker flertalet människor en mångfald av livsval, går hand i hand med ett solidariskt skattesystem och sociala skyddsnät i form av offentliga försäkringar mot arbetslöshet och sjukdom.

En politik för jämlikhet handlar om att rättvist och solidariskt finansiera varandras välfärd, och förutsätter en effektiv och ambitiös fördelningspolitik. De skatter som finansierar välfärden ska tas ut efter bärkraft, och de välfärdstjänster som skapas ska fördelas efter behov.

Så beskriver det socialdemokratiska partiprogrammet idag sambandet mellan välfärden och fördelningspolitiken. Det handlar om det konkreta sambandet mellan friheten som ges genom den generella välfärdpolitiken, jämlikheten som skapas genom fördelning av samhällets resurser, och solidariteten som bygger på att vi alla bidrar efter bärkraft.

Under många decennier bidrog denna politiska treenighet till att minska klyftorna i Sverige. Men sedan mitten av 80-talet har klyftorna ökat. Lönegapen har dragit iväg, skattesystemets progressivitet har reducerats, och socialdemokratin har inte orkat hålla emot. Det går att hitta förklaringar till detta. Trycket från globaliseringen har påverkat, likaså prioriteringen av av starka statsfinanser framför utjämning.

Men när klyftorna ökat har också människors tilltro till den generella välfärdspolitiken minskat. När kvaliteten i den skattefinansierade servicen sjunker, klyftorna ökar och de som tjänar mest inte längre bidrar mest är det en helt naturlig reaktion för de flesta att se om sitt hus, kanske fundera på privata trygghetslösningar. Precis som Marika skriver i början av denna artikel. Det är lätt att bidra när man känner att man får någonting tillbaka. Det tar emot när man känner motsatsen.

Vi vill ha ett samhälle som håller ihop. Och ska vi fortsätta att utveckla tanken på den generella välfärden som en grundstomme i vår politik måste vi agera i alla dess delar samtidigt. Vi kan inte öka skattebördan på de som har det lite bättre utan att de också känner att de får del av detta. En höjning av inkomsttaken i socialförsäkringarna och en högre kvalitet i välfärdsverksamheterna måste åstadkommas parallellt med ett ökat skatteuttag.

Vill vi ha generösa trygghetssystem måste vi också vara de som slåss för en hög moral. Upplevs det som att man kan fuska med bidrag så underminerar det alla chanser till förtroende. Det är också en olycka att socialdemokratin bidrog till skatteregler som undantog de allra rikaste från att bidra efter bärkraft. Hög moral ska inte bara omfatta den anställda delen av befolkningen utan också kapitalägarna och deras direktörer. Självklart ska vi delta i ett internationellt arbete mot skattesmitare.

Vi måste vara glasklara med att vi inte accepterar ett grundtrygghetssystem. Välfärd är inte välgörenhet. Om välfärdstjänster och sociala trygghetsnät bara omfattar de allra mest utsatta så kommer skattemoralen snabbt vara på dekis.

Det finns inga jättelika ekonomiska reserver i samhället som kan agera som buffert när vi ska bygga upp det förtroende för den generella välfärden som raserats under regeringen Reinfeldt. Det kommer att ta tid att bygga upp förtroendet för att socialdemokratins helhetssyn faktiskt omfattar alla, och tyvärr blir vi tvugna att göra det med små små steg. Men hellre små steg i rätt riktning än den omvända utveckling vi haft de senaste fem åren.

Om det är något vi har att lära av moderaternas retorik de senaste åren så är det att välstånd växer ur arbetet. Eller som det en gång formulerades i 1975-års socialdemokratiska partiprogram:

Folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång

En rörelse för löntagare måste sätta arbetets värde högst på sin dagordning. Det är bara genom de resurser vi skapar gemensamt vi har något att fördela. Genom arbetet skapas förutsättningarna för såväl frihet och jämlikhet som solidaritet.

Mer om det i nästa inlägg.

Ihr alter wird auf bis zu https://hausarbeithilfe.com/ 800 jahre geschätzt

2 reaktion på “(S)trategier för återuppståndelse – del 3

  1. Vackert tänkt men det fungerar inte eftersom det inte går att kombinera med tanken på omfördelning. För att någon omfördelning ska vara möjlig måste de med högre skatt betala för mer/fler än vad de själva får tillbaka i form av trygghet och samhällsservice.

    Det tror jag nog vi kan få väljarna att gå med på men jag tror inte väljarna vill bli lurade.

    Jag är tvärt emot dig för att samhället ska vara tydligt med att det finns en grundtrygghet lika för alla som vi alla är med och bidrar med. Lite mer om vi tjänar mer. Ovanpå detta borde det läggas inkomstrelaterad trygghet (inkomstbortfallsprincipen). Den borde separatredovisas och den kan ordnas på lite olika sätt, t.ex. som någon form av ömsesidiga bolag.

    Nu är det lite tvärtom, man får proportionerligt mindre tillbaka från samhället desto mer skatt man betalar eftersom det finns tak i trygghetssystemen men inte i avgifterna.

    S ska inte försöka lura på väljarna sin vilja till omfördelning utan den ska redovisas öppet och med stolthet.

  2. Per, vad menar du med att det inte fungerar? Det Magnus skriver är ju just att det har fungerat väl under lång tid i Sverige.

    Att kombinera betalning efter bärkraft med att alla känner att de får tillbaka, betyder ju inte att man får helt proportionerligt tillbaka. Det viktiga är ju att man känner att man får *tillräckligt* mycket tillbaka för att ha tilltro till systemet.

    Som det är idag får ju t ex en liten minoritet ut 80% av inkomsten från a-kassan, vilket har gjort att privata försäkringar (och framför allt försäkringar genom fackförbunden) blivit en förutsättning för trygghet för breda grupper. Om man tänker sig en kraftig höjning av taket i a-kassan skulle ju en stor grupp få tillbaka från systemet, även om de tjänar mycket skulle bata proportionerligt mer i skatt.

    Omfördelningen sker ju både i skatteuttaget och i transfereringarna. Genom bredare välfärdssystem där fler känner att de får rimligt mycket tillbaka kan de som tjänar mest också bidra betydligt mer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>