Döden är inget att jubla åt

Moammar Gaddafi, Libyens mångåriga diktator, är död. Ihjälskjuten på flykt i ett avloppsrör. Världen jublar. Det får mig att bli sorgsen.

Inte för att jag saknar Gadaffi personligen, utan därför att vårt mentala motstånd mot dödsstraffet uppenbarligen inte är särskilt djupt rotat. Allt för många tycks bära på tanken att det finns människor som förtjänar att dö. Gränsen dras lite olika, men en slags jublande föreställning om att Gadaffi fick vad han förtjänade fyller nu världens alla medier.

En grym diktators människovärde är emellertid lika stort och okränkbart som det nyfödda barnets. Moammar Gadaffi  borde ha ställts inför rätta. Hans brott fått belysas av en rättegång. Varje gång någon tar på sig rätten att ta någon annans liv tar vi ett steg mot en ordning där människovärdet relativiseras. Varje gång vi jublar åt döden utdelad av människohand som straff så godkänner vi mordet som en politisk kraft.

Jag gläds med det fria Libyen. Men jag oroar mig allt mer för människovärdets ställning i vår värld.